24 juli 2019

Utanför affären i Finboda satt en grå strävhårig hund av oidentifierbar ras och väntade. Till att börja med hade den följt husses rörelser in i butiken och glott förhoppningsfullt på dörrarna som gled upp och stängdes efterhand som folk gick in, men när minuterna gick utan att husse återvände insåg den att tålamod var vad som krävdes. Under tiden den satt där kom en annan liten hund trippande, kopplades vid samma cykelställ och ställde sig att glo efter sin matte som svaldes av affärens ingångsgap. Den första hunden sneglade på den andra och bestämde sig för att konversera.

Bits du?

Den andra hunden avbröt sig i entrégloendet och vände sig mot den första. Frågan var visserligen naturlig, men just nu hade hunden haft annat i tankarna och blev därför aningen konfys. Den bestämde sig för att svara artigt och avståndstagande.

Bara till husbehov.

Därmed ansåg den samtalet vara över och vände sig för att åter stirra mot entrén. Den första hunden förutsåg att svaret skulle bli avspisande, men hade blivit så uttråkad av det utdragna väntandet att den ignorerade den korta tonen och fortsatte.

Nu har jag suttit här i tre kvart och tvåbeningarna går bara in, men ingen kommer ut. Vad är det som händer där inne egentligen? Det köps och köas, svarade den andra hunden utan att vika av med blicken från entrén. Men det kommes inte ut, konstaterade den första hunden. Vänta bara ska du få se.

Så satt de där och väntade, sida vid sida medan parkeringsplatsen fylldes med bilar, cyklar och mopeder och folk gick in i affären en efter en och förblev där inne. Efter ytterligare femtiotvå minuter förstod den andra hunden att den första hade rätt. Alla som gick in i affären försvann och blev borta. Ut kom ingen. Den vände sig mot första hunden och talade.

Varför ska vi sitta här och vänta? Nu tänker jag bitas.

Så tuggade den av både sitt eget koppel och den första hundens och de båda larvade iväg från Finbodaaffärens parkeringsplats där nya människor ständigt gick mot entrén från vilken ingen kom ut, och sprang längs en sval grusväg genom en glittrande bokskog tills de hamnade i Dyngerup. Där flyttade de in hos en granne vars granne hade klippt häcken alldeles för lågt, vilket var förargligt eftersom ingen av grannarna uppmärksammade den när de bar sina kaffebrickor, och därför snubblade över den varje dag klockan tre. Där bodde de kvar i all bekvämlighet tills svansarna ramlade av.

Varma tankar från Fixa

 

12 juli 2019

Häromsistens kom någon i närheten med cykelkorgen full av på varandra klättrande kattungar och hon rullade fram till trädgårdsmöblemanget, parkerade cykeln, satte sig och tackade ja till te. Så underbart med människor som tackar ja till te, eller kaffe om de är lagda på det hållet. Sprit däremot, är ingenting att erbjuda ty att föra ett någotsånär vettigt samtal med någon svars omdöme är sölat av dylikt är bara att glömma. Det som blir erbjuden sprit kan obekymrat tacka ja, för det påstås att ens egna funderingar gynnas av drucken alkohol. Just den här eftermiddagen med ohejdat solflöde och gransångare sjungande bland träden var te att föredra, liksom vid alla andra timslag och alla andra dagar. Någon menade att alkohol påverkar den mänskliga kognitionen på det uslaste vis och att första tecknet på det är att personen inte märker det själv. Det låter förnuftigt.

Satt hon där på stolen och medan jag hällde upp te åt oss båda, tog hon fram ur fickan en polkagris som hade klistrat fast mot omslaget och började skala. Medan hon skalade framförde hon en sober tanke.

Är det inte väldigt få människor som är döda med tanke på hur många det är som lever?

Vilken tur att vi inte var berusade, för en sådan elegant fråga kräver sina skarpa hjärnor. Svarslösa och därför tyst begrundande, låtsades vi intressera oss mer för vad som hände på cykeln. En av kattungarna hade genom att ställa sig på sitt syskons huvud lyckats klättra över korgen och balanserade på styret. Fyra andra ungar blev inspirerade av företaget, kämpade om att vara överst och följde efter.

Jag menar, fortsatte den i närheten, att om du står bland alla gravstenar så är de inte så många. Låt oss säga att det finns trehundra gravstenar i en by och så lever det trehundra människor i samma by. Hur går det ihop?

På det fanns inga svar, bara fler frågor. Den tedrickande och polkagrisstångsskalande gästen filosoferade vidare ändå.

Varje människa i byn har kanske minst tre begravda människor. Det skulle bli niohundra. Sen får vi lägga till alla dem som dessa begravda människor har låtit begrava och då stiger antalet människor avsevärt. Om vi dessutom räknar med alla människor som någonsin har dött blir det rätt många, i alla fall fler än tio miljarder tror jag och då tänker jag globalt.

Hon tystnade och bröt polkagrisstången mitt itu med papper och allt och räckte över den ena halvan. Sedan pratade vi om någon i periferin som hade köpt en ny bil som bara fungerade om den startades varje dag. När bilköparen kom ut för att köra till jobbet efter att inte ha använt bilen under helgen, startade den icke. Bilen alltså. Bilköparen ville därför lämna tillbaka bilen, men försäljaren menade att köparen hade blivit informerad i det finstilta och att bilen måste köras med varje dag för att fungera kunde minsta bebis begripa.

Efter ett par timmar reste sig besökaren, samlade ihop sina kattungar (tre i rabatten, en halvvägs ner i en mullvadshög och en högst upp i närmaste ek), stoppade ner dem i cykelkorgen och trampade iväg. Vad det är underbart med plötsligt uppdykande människor som tackar ja till te.

Julihälsningar från Fixa

 

5 juli 2019

Det byggs en cykelväg i närheten. Uppenbarligen krävs åtskilligt med tid, energi, matematik och material för att göra det möjligt för människor att cykla från en plats till en annan, även om sträckan som det ska cyklas på redan till stora delar är cykelbar. Först ska det grävas en flera meter djup och överdimensionerat bred vallgrav och all jord som grävs bort ska vällas upp längs sidorna, förmodligen för att tjäna som barriär mot angripande minimalister. Vallgraven ska sen stås och glos ner i. Därefter ska den fyllas igen med flera skikt bestående av grus i olika färg och konsistens, lite som när det tillagas en lasagne fast större och hårdare. Dessutom ska det placeras tingestar av plast mellan varven. Så ska det läggas på ytterligare lager av något som ska packas och jämnas till och därefter ska ännu ett lager av något läggas på för att packas och jämnas till och när det är färdigt ska tre fyra lager till av något läggas på, packas och jämnas till. Då har vallgraven inte bara jämnats med marken, utan även upphöjts till en högplatå som sträcker sig ordentligt rakt över ställen där det förut växte saker. Träd till exempel. Sen ska det läggas asfalt och på asfalten ska det målas sträck som reglerar cykeltrafiken för den händelse att cykeltrafikanterna skulle få för sig att tramsa fram lite som de behagar.

En del folk saknar omdöme och kunskap och behöver stränga förmaningar om hur de bör bete sig. När det första av alla de lager som lades på och plattades till hade lagts, tyckte folk att vägen inte bara var lämplig utan även utmärkt att cykla på, så de cyklade på den. Det är lite som när första talgbollen hängs ut på vintern. Länge dröjer det inte förrän en grå liten fågel glatt överraskad hittar den och snart har ryktet nått andra små fåglar som också kommer och äter utan att förstå att de borde vänta tills hela menyn av nötter och frön är serverad. Folk såg nöjda ut när de i vårsolen rullade fram på det första jämna lagret av den blivande cykelvägen.

Oerhört, tyckte folk som begriper sig på och genast sattes det upp staket och skyltar som berättade att cykelvägen var allt annat än klar att användas. Att cykla på bara ett enda lager, tillplattat och jämnt förvisso, men ett enda! Cyklisterna slutade cykla och tog bilen istället.

Därefter har lager på lager på lager lagts så som anständigheten bjuder och nu är den fyrfiliga cykelvägen på vippen att bli färdig. Det ska bara sättas upp skyltar och räcken och jämnas till och plattas ut och målas och jämnas lite till och sopas och gnuggas och skuras och poleras. Kanske ska det invigas, klippas band och tas åt sig ära för att denna cykelväg har blivit av.

Hur skulle det se ut om cyklisterna hänvisades åt redan befintliga grusvägar som inte längre används för motortrafik? Går det att tillåta folk att vara nöjda med att cykla på slingrande grusvägar med en grässträng i mitten? Vad riskerar hända om det visar sig att folk tycker om det enkla och det lilla? Tänk om det är så att människor av naturen är nöjda och att kampen inte består av att försöka få människor att avstå, utan att försöka övertala människor att vilja ha mer.

Jag vet som vanligt inte.

Solstråliga hälsningar från Fixa.

29 juni 2019

Karlar är rara. De kan så mycket och vet så mycket och tvekar aldrig att dela med sig av sina praktiska och teoretiska kunskaper till resten av befolkningen och särskilt gärna om resten av befolkningen inte har bett om det. Körde jag ut från blomsterhandelns parkering och på vägen började det låta alldeles förfärligt om bilen. In på första grusväg och glo efter. Punktering. Bara att öppna bakluckan, ta fram reservhjul, fälgkors och domkraft, hitta ett par brädor bakom boden bredvid dammen, rigga upp och börja veva. Vid första bulten tog det stopp. Fanns det kanske ett rör bland det som låg bakom boden? Inte. Däremot fanns en gård längre upp längs grusvägen och troligtvis skulle de låna ut ett rör.

Efter en stunds letande och ropande (förmodligen gömde sig gårdsägaren bakom ensilageskäraren i tron att jag var en stadsbo som ville lägga ett bud på fastigheten) uppenbarade sig en rar farbror med vitt hår och jag framförde min fråga.

Det ska vi ordna, det ska vi ordna, sa den rara farbrorn och försvann in i ladans mörker. Det dröjde så länge att misstanken slog mig att han hade krupit tillbaka till sitt gömställe, men just som det var läge att ge upp kom han tillbaka med ett två meter långt rör och ett fälgkors. Ett fälgkors? Det hade jag inte bett om. Fortsättningen var delvis förutsägbar. Han fram till en fyrhjuling, räckte mig det tunna röret (ta det), pekade på fyrhjulingens sits (sätt dig) och ställde sig själv framför (håll i dig).

Hålla i mig? Det fanns något tunt metallaktigt bakom sitsen på fordonet och med ett tveksamt grepp om det, datorväskan hängande runt axeln och det två meter långa röret som ett spjut i vänster hand flängde vi nerför backen i en hastighet som anstod en farbror som aldrig slutat leka. Det sistnämnda är föredömligt. Som sagt, karlar är rara och den här ville tydligen byta mitt däck, för han skyndade sig fram till punkteringen trots min försäkran om att jag kunde göra det själv.

Har du bromsat bilen? frågade han och började lossa en bult.

Nej, jag har ställt den i friläge utan handbroms, svarade jag inte, utan låtsades kontrollera så att bilen skulle stå kvar där den stod.

När reservhjulet var fastskruvat tittade han på mina svarta händer (du ser ju ut som en bilmekaniker) och pekade på dammen (du kan tvätta dig där). Den rara farbrorn med leksinnet i behåll körde hem till sin gård tjugo meter uppför backen och jag gick ner till dammen för att trängas med grodynglen.

Eftersom det var för lite luft i reservhjulet var det bara att styra mot närmaste mack och på vägen dit stannade jag till i affären för att köpa kattmat. På parkeringsplatsen satt ett ungt par och vänslades. Mannen i paret lösgjorde sig ur hånglet och stegade fram till mig. Jaha, vad skulle nu komma? Han pekade.

Du har alldeles för lite luft i däcket.

Så rart av honom att göra mig uppmärksam på detta faktum. Jag förklarade för honom att jag visste, berättade att det var ett nyss ditsatt reservhjul och ämnade mig in i butiken, men han envisades.

Du måste pumpa det, sa han och berättade hur visset det skulle bli om jag inte gjorde det. Än en gång upplyste jag honom om att jag visste.

Annars kan det bli en olycka, förklarade han. Du måste pumpa däcket.

Det var ungefär här som jag började längta efter ett svalkande dopp i närmaste isvak, men något sådant var omöjligt på grund av årstid och breddgrad, så jag försökte än en gång göra mig kvitt den rara unga mannen genom att förklara hur det förhöll sig med punktering och allt.

Reservhjul går också att pumpa, undervisade han.

Nå, jag kommer från Lillmosa och nu övervägde jag att göra skäl för Lillmosas rykte genom att släpa med mig mannen dit och göra vettigt folk av honom. Min blick måtte ha blivit svartare än vad händerna varit tidigare, för innan jag hann lasta ner mannen intill det punkterade däcket i bagageutrymmet, blandade sig hans stackars flickvän i genom att säga något skämtsamt, ämnat att lösa upp den mellanmänskliga anspänningen. Vi valde båda att skratta om än lite ansträngt, men mannen skrattade inte och jag gissade att det var under hans värdighet att någonsin skratta åt hennes roligheter.

Hur som helst kom jag hem till Lillmosa med blomma och kattmat och när min kastrerade sambo blev serverad hade han redan glömt och förlåtit att jag hade dröjt så länge.

Värmeböljande tankar från Fixa.

10 Juni 2019

För mycket länge sen berättades en ramsa på vilken det också fanns ett svar. Ramsan löd: Trille lilla låg på hyllan, Trille lilla trilla´ ner. Ingen alls i detta land, Trille lilla laga kan. Svaret var att Trille var ett ägg. Att försöka laga ett nertrillat ägg är nog omöjligt, eller i alla fall bortom min förmåga, men så är det också klent beställt med mina förmågor. Kanske någon annans förmåga sträcker sig längre i ägglagningsfrågan och då skulle jag vilja beskåda hur det går till.

Vad innebär det egentligen att laga någonting? Är det som att återställa något i sitt ursprungliga skick och går det över huvud taget? Oavsett vad som gått sönder så kan det nog inte bli som det en gång var. Ta en klocka till exempel. Visst går det att få en trasig klocka att fungera igen, men det kanske kräver att en liten kugge byts ut och då är klockan inte densamma som den var förut. Den är hel, men förändrad och därmed inte i sitt ursprungliga skick. Om en trasig tröja sys ihop kanske själva lagningen blir osynlig, men även om det blir så, finns det en ny söm eller i alla fall en ny tråd och då är tröjan inte i sitt ursprungliga skick.

Att laga något kanske får ses som ett försök att få något att gå från trasigt till helt, utan anspråk på att det lagade ska bli som det en gång var.

Om en människa behöver lagas finns det kirurger och andra förståsigpåare som gör en insats, men att försöka få människan att återgå till ursprungligt skick är föga framgångsrikt, särskilt med tanke på det naturliga och konstanta slitaget en människa genomgår även under läkningsprocessen. Dessutom är en människas ursprungliga skick en definitionsfråga som går att ägna oändligt antal timmars filosoferande om. Är det ursprungliga skicket sekunden innan personen bröt benet? Men då var kanske även levern hopskrumpen vilket den inte var när personen var liten. Är barndomen vårt ursprungliga skick? Bebistiden? Eller är vårt ursprungliga skick när vi var ett litet ägg? Ska vi sträva efter att återgå till äggstadiet?

Njae, det gäller nog att försöka nöja sig med att lite hoplappad och reservdelad fortsätta framåt här i vår hage och förresten kan en lagning vara starkare än ursprunget och riktigt snygg tillika. I alla fall för den som inte är ett ägg. Tror jag.

Varma tankar från Fixa

29 maj 2019

Oklart väder rådde i Bortom Bakom. Tät kramade dimman om allt som växte och som var byggt och som rörde dig, men det hindrade inte folk från att ge sig ut i den.

Lila Gumman tyckte att det hade sinat i spiskammaren och irrade bort sig i grumligheten när hon tog traktorn till affären i Finboda. Ryktet påstår att hon hamnade i Lillmosa, men i Lillmosa bor jag och här har inte kommit förbi någon traktor. Så fort någon är försvunnen längre än två och en halv timme, sprids villfarelsen att den har slutat i Lillmosa, varifrån den aldrig mer återkommer. Om jag kunde begripa.

Solkes bästa mjölkko drottning Kristina passade på att rymma i det mjölkvita landskapet och därmed tyckte Solkes bästa avelstjur Axel von Färsen att det passade ypperligt att följa efter. Ännu har ingen letat efter dem i Lillmosa, vilket förmodligen beror på att ingen vågar närma sig det här hörnet av världen, för det som hamnar i Lillmosa, stannar i Lillmosa.

Finboda herrfotbollslags plan var att göra mål, vilket de troligen också gjorde eftersom de lade sig ner i gräset för återhämtning och när de vaknade hade dimman smugit sig runt dem utan alkoholrelaterad anledning. Halloj! ropade Klumpen ty han hoppades på svar. Överallt på gräsmattan satte sig förvirrade herrar upp och kliade där de kom åt. Klumpen gastade igen och inifrån vitan kom spridda anrop tillbaka. Sen ansåg de tillvaron vara alltför obegriplig och valde att somna om tills det gick över. Det var lika bra.

Snillet från Centrallorten höll ut sin hårtork genom fönstret för att blåsa bort dimman och efter några dagar klarnade luften. Snillet hade då hunnit bli hungrigt och gick in i köket för att äta upp resterna.

Mer vet jag inte.

Vårvärme från Fixa. 

8 maj 2019

För kanske trettiofem år sedan skulle det röstas i en skolklass. Vad omröstningen avsåg är glömt, men förmodligen handlade det om ifall matteböckerna skulle stå till höger eller vänster om oä-böckerna. Den egentliga anledningen bakom jippot var att ge ungarna sken av att besitta medbestämmanderätt och denna rättighet omfattades ungarna med så länge inget relevant avhandlades. Dessutom presenterades en del företeelser såsom varande kombinationer av såväl naturlagar som av Gud till människan givna påbud och att ifrågasätta dessa oomkullrunkeliga sanningar gick inte ens att föreställa sig. Ska vi ha en extra veckas sommarlov? är ett exempel på fråga som inte var öppen för förhandling. Ska vi sätta ordentliga lås på omklädningsrummets dörrar så att varken pojkarna i klassen eller manliga lärare kunde ta sig in? var inte heller uppe för diskussion. Nåja, det gäller att välja spörsmål med omsorg.

Hur som helst skulle det i all kvasidemokratisk anda röstas och det skulle göras grundligt enligt samtliga regelverk som vid val finns att tillgå. Så kallat. En ungjävel hade vid omröstningstillfället den dåliga smaken att vara frånvarande, inte bara kognitivt utan även fysiskt och troligtvis befann den sig hos tandläkaren eftersom det var det enda giltiga skälet till frånvaro utan påföljd. Väl tillbaka i klassrummet befann sig ungjäveln stående framför arton barn och läraren förkunnade pedagogiskt.

Nu har vi röstat. Nio är för och nio är emot. Din röst är utslagsröst. Vad väljer du?

Medan arton skarpt stirrande ögonpar riktades mot ungjäveln, steg den för klassrummet ovanliga tystnaden. Ungjäveln darrade, väl medveten om konsekvenserna.

Nu är det snart dags att rösta igen och den här gången ska vi bestämma vilka som ska bestämma över oss. Eller? Är även denna omröstning en skenmanöver? Vad kan en EU-parlamentariker åstadkomma? Egentligen? Hur möjligt är det för politiker att påverka? Egentligen? Borde vi kanske rösta om något helt annat? Skulle vi rösta om gudarnas existens? Avskaffandet av pengar? Införande av anarki? Vilka som ska styra riksbanken, eller alla andra banker? Vädret?

Visst går det att stifta lagar för och emot olika företeelser, men lagar stiftar inte sig själv utan av människor och dessa människor är påverkade av tidens strömningar, tidigare erfarenheter, dåligt morgonhumör och en mängd andra faktorer. Dessutom finns lagarna bara på pappret och kan efterföljas eller inte efter behag. Ibland händer det att brott mot lagarna lagförs. Ofta inte (det våldtas en hel del trots lagstiftning, men den här funderingen handlar inte om våldtäkter).

Om politiker som klump saknar egentlig möjlighet att förändra saker, är det bra eller dåligt och hur skulle det vara istället? Oavsett vilket har ungjäveln lärt sig att rösta lydigt och själv ansvara för konsekvenserna.

Vårvärme från Fixa

1 maj 2019

Om vi utgår ifrån alla människors önskemål och besvär, samlar ihop all mänsklig längtan, alla förhoppningar, besvikelser, sorger, ilskor, ledsamheter och bekymmer, och föresätter oss att göra något åt det så blir det en hel del att ta tag i. Vi måste inte bara lyssna på de röster som hörs, utan även på tystnaden hos de tyst men ändå uppenbart lidande för att försöka rätta till vad som må ha gått galet.

Vem ska lyssna på alla andras protester när alla är upptagna med att protestera om sitt eget?

Vad gör vi när den enas önskan inkräktar på någon annans?

Hur ska vi göra när några protesterar mot några andras protester?

När ska vi hinna orka?

Varför är det omöjligt?

Är det omöjligt?

Det finns förmodligen inga svar, men vi fortsätter.

Med värme från Fixa.

 

24 april 2019

En i närheten åkte ut i periferin för att kolla läget. Hon tyckte att läget var varmt, men inte varmare än att kaffedrickning var möjligt. Detta ter sig underligt, ty att dricka kaffe är för henne omöjligt i vanliga fall och detta på grund av att kaffet för henne smakar äckligt. Därför kom beskedet om nämnda kaffekonsumtion som ett frågetecken och en förklaring behövdes.

Jag var tvungen att prova kaffe från bajs så klart, löd förklaringen.

Så klart. Naturligtvis var det fråga om en ordlek. I periferin, i det här fallet på andra sidan jordklotet, pratar de utrikiska och i den utrikiskan finns förmodligen ett ställe som uttalas som svenskans bajs och detta ställe serverar kaffe. Alltså bajskaffe. Allt får sin förklaring om en bara tänker till lite. Eller? Efter lite mer efterforskning förhåller det sig inte alls så, utan begreppet kaffe från bajs ska tolkas bokstavligt. Palmmården äter kaffebönorna, kaffebönorna passerar palmmårdens matsmältningsapparat, palmmården gör sig av med kaffebönorna och människorna tar tillvara på de utskitna kaffebönorna för att tillverka kaffe.

Detta kräver en stunds reflektion. Varför räcker det inte med att använda kaffebönorna innan de har ätits av palmmården? Vad tillför denna procedur annat än … nej, den tanken är alltför svår, men det påstås att kaffet blir mindre bittert.

Vad tycker palmmårdarna? Vissa av dem tycker att det är ett ofog, ty de är instängda i trånga burar medan de förser människorna med detta extra kryddade kaffe. Lyckligtvis finns det folk som kämpar för dem och därför tillverkas också kaffe från palmmårdar som lever fritt i naturen. Den i närheten som for ut i periferin för att kolla läget valde det senare och är därmed ett föredöme för människor i allmänhet och bajskaffedrickare i synnerhet. Igen.

Varför dricka kaffe över huvud taget? Har någon som smakar kaffe första gången, funnit det annat än motbjudande och konstigt? Ändå tar de ytterligare en kopp och ännu en, i avsikt att till slut förmå sig att dricka det och till och med bli beroende.

Så du har inte lärt dig att dricka kaffe? lyder frågan vid ett nej tack.

Nej, den kursen har jag inte gått.

Att dricka kaffe är tydligen något varje vuxen ska ha lärt sig, liksom de ska ha lärt sig att dricka alkohol, men det är en annan ännu märkligare företeelse. Vad bajskaffet beträffar var det skitdyrt. Här redovisas inga siffror. Du får forska själv, företrädesvis över en kopp te.

Tevarma hälsningar från Fixa.

 

17 april 2019

Någon i periferin kom gående längs en trottoar. Sånt händer. Det händer också att de längs den trottoaren gående tittar ner i en portabel telefon medan de går längs trottoaren. Det är helt i sin ordning. Genom att vara så uppslukad av det som försiggår i telefonen behöver trottoargångaren inte väja för mötande andra som går längs samma trottoar, utan de som har uppmärksamheten riktad mot sina medmänniskor och annat som kan tänkas finnas på en trottoar, får så vackert ändra kurs för att undvika till exempel en gångkollision med den i den portabla telefonen gloende trottoargångaren.

Problemet uppstår när hindren är obenägna att flytta på sig. Den gående på trottoaren gick rakt in i en vägskylt med ömmande bröstkorg och panna som följd. Gångaren såg uppriktigt förvånad ut. Att något kunde hindra den i sitt gående kom uppenbarligen som en chock och möjligen blev den också kränkt. Gångaren alltså, inte chocken. Eller kanske inte, men den gående vaknade till lite och fortsatte sin väg som om inget hade hänt. Möjligen var även genans inblandat.

Det är väl ganska vanligt att gå in i en vägskylt ifall andra yttre företeelser tar all uppmärksamhet i anspråk, men hur normalt är det att göra detsamma utan distraktion i form av utifrån kommande ting?

Någon, vi kan, ähum, host host, hitta på att det var en kompis kompis, gick tillsammans med sina vänner i en annan tid på en annan trottoar för att bege sig till en simhall. Kompisens, eh, kompis var så inne i sina funderingar att den körde huvudet rakt i en vägskylt som uppmanade till väjningsplikt. Det fanns ingenting att skylla på. Trots att blodvite uppstod, orsakade kollisionen munterhet bland vännerna och inte undra på det. Hur är det möjligt att vara så disträ utan anledning? Hur lyder diagnosen? Finns det bot? Är det bara att ge upp?

Oavsett vilket fortsätter livet och fortsätter och fortsätter som om det inte brydde sig om vägskyltskollisioner. Förmodligen kommer det flera och det är bara att hoppas att orsakerna är uppenbara, annars ser det för dumt ut. Och är.

Go värme från Fixa

Någon i närheten målade etthundraelva tavlor, valde ut trettiotvå och ställde ut dem. På ett galleri, alltså. In genom vernissagedörren vällde konstintresserade, kritiker, barnvagnar, såna som gått i samma klass och ville säga hej, högklackade, toalettbesökare, nyfikna, empatiska och en stor liten hund som fått för sig att följa efter en tonåring med hästsvans vart hon än gick. Det blev trevligt i lokalen.

Mitt i trivseln öppnades dörren igen och in klev någon som tydligen kände till såväl konstnär som konst, ställde sig mitt i vimlet och bredde ut sina armar.

Oooooh vad han har utvecklats, ropade hon gloende på bilderna. Någon rodnade. Det kan ha varit jag. Som ögonblicket hade gått över fortsatte tidigare samkväm, men damen behövde än en gång uttrycka sig.

Oooooh vad han har utvecklats, utbrast hon igen och den stora lilla hunden gick fram för att trösta henne, eller om det var för att lukta på kappans pälskant. Den kanske kände djuret som blivit klädesplagg.

Att utvecklas. Gör vi människor det? Enligt människor som vet mer än jag har människan som art utvecklats, men det lär ska ha tagit rätt lång tid. Utvecklas människor från ett år till ett annat?

Jag vet inte. Själv begår jag samma misstag om och om igen och kommer att fortsätta med det tills utvecklingen når även min lilla hjärna. Enligt evolutionsforskningen hinner jag nog dö innan.

Kan vi utvecklas från en utställning till en annan och vad avgör vad som är utveckling till skillnad från experiment, lekfullhet eller lust att göra något annat? Kan galleribesökaren ha lärt sig något sedan sist, gått igenom något som satt spår i henne eller av annat skäl blivit mer ödmjuk inför tillvaron och därmed såg något nytt i målarens bilder, något hon inte hade lagt märke till förut? Kan det vara så att hon egentligen skulle ha brett ut armarna mitt i vernissagen och ropat:

Oooooh vad jag har utvecklats. (?)

Med värme från Fixa.

29 mars 2019

Stod det tre guljackade typer som glodde. Och glodde. Förmodligen talade de med varandra, men eftersom avståndet mellan dem och mig var betryggande, inte bara emotionellt utan också geografiskt, kunde jag tack och lov inte höra vad de sa. De fortsatte sitt gloende vända mot en in absurdum gigantisk apparat med gripklo, snurrfunktion, knappar, spakar och kupévärmare. Troligen även mikrovågsugn. Inuti apparaten satt ytterligare en guljackad och arbetskängad någon, som trots alla knappar och tekniska finesser säkert inte behövde lyfta ett finger, utan i stället uttalade sina order till en digital mojäng, som i sin tur med plåtig stämma upprepade instruktionerna och fick gripklon att agera därefter.

Att fälla ett träd går fort. Att fälla två träd eller tre, kräver heller inte mycket, varken i tid eller i form av fysisk energi. Knips knips så är hundra år av växande väck och kvar finns djupa såriga spår i gräs och jord orsakat av maskiner som vridit sig, tryckt sig ner och mosat allt under sig. Kvar finns söndermalda skalbaggar, vingskadade skalbaggar, insekter som försöker rädda sig med två ben istället för sex och larver som aldrig kommer att få uppleva hur det är att vara en fjäril. Hägern som tyckte om att stå i bäcken intill har inte visat sig ännu. Pilfinkar och bofinkar hoppar omkring de tre plana stubbytorna och undrar vart deras hem har tagit vägen.

Djurens hem har förvandlats till flis. Träden har knipsats bort. Planeten har än en gång blivit amputerad. Ingen ber om förlåtelse.

De som borde skämmas sitter på sina runda bakdelar och sörplar och tuggar och har redan glömt vilka beslut de har fattat och hur de har genomfört massakern, om de ens någonsin varit medvetna därom. De har lossat på slipsarna och hängt sina gula jackor på järnkrokar och tittar på folk som skriksjunger i storbildskärmarnas omänsklighetstävlingar och tänker inte ett dugg på alla de små vars liv trasats sönder. De bryr sig inte ett dyft om de små och stumma som försöker kräla till sina hålor, men som inte kan för att fyra av deras sex ben har gått av och för att deras vingar är vikta åt fel håll på fel ställen och för att deras hålor inte längre finns kvar. De som borde skämmas fortsätter bara mumsa medan fåglarna som förut sjöng av vårglädje och nybyggarvilja nu sjunger av sorg och vilsenhet eller inte alls.

Och träden i sig själva? Allt som återstår av hundra år av de levande, växande, spirande, knoppande träden är sorg, stubbar, smärta och död. Träddödare brukar rättfärdiga sin framfart med att säga att träden är sjuka, men det är inte träden som är sjuka.

Det är inte träden som är sjuka.

Träd ska stå i skogen, säger träddödaren. Är det samma mentalitet som säger att svenskar ska stanna i Sverige? Ni som vill ta bort träden kommer aldrig att lyckas. Ni kommer aldrig att kunna skapa den öken som ni så hett eftersöker, för planeten kommer aldrig att tillåta det. Planeten eftersträvar liv och grönska och gör sig av med allt som är dåligt för den, på samma sätt som vi människor blir friska från förkylningar.

Livet fortsätter grönt och obesegrat.

Med värme från Fixa.

20 mars 2019

Någon i periferin ville prata och den ville prata om en företeelse som den inte tycker om, inte instämmer med och som den anser vara inhuman och fördomsfull. Vi kan säga att det handlade om rasism. Eller nej förresten, inte rasism utan den människosyn som brukar inledas med ”jag är inte rasist, men …”.

Tjommen i periferin ville prata om detta och den ville prata om det med en person som öppet står för att ”inte vara rasist, men …” och som uttrycker saker efter den frasen som vittnar om att den är just rasist. Periferipersonen bjöd in till ett samtal. Debatt? Nej. Intervju? Nej. Palaver, polemik, dispyt, krakel, gräl, utskällning? Näppeligen. Den bjöd in till ett samtal där de skulle uttrycka sig och lyssna på varandra och möjligen kunna förstå varandra. Gissa om eftersnacket bland dem som lyssnade på samtalet blev intensivt.

Va?! Bjuda in en sån? Till ett samtal? Så oansvarigt, fel och dumt i huvudet!

Det bekymrar mig. När blev intentionen att försöka förstå något negativt? Är det inte precis vad som behövs i den ständigt pågående processen att skapa en medmänsklig värld där alla kan leva levbara liv? Hur ska vi kunna bekämpa fördomar, rädslor och hat om vi inte förstår hur de uppkommer och vad de består av? Måste det inte finnas en vilja att försöka begripa hur en rädd och hatisk människa tänker? Vad har hårt-mot-hårt-metoderna lett till? ”Jaså, du tycker att jag har fel? Ja, det har du rätt i.” När hördes en sådan replik senast?

Människor som har gått från att vara främlingsfientliga till att vara inkluderande, berättar att ju mer omgivningen försökte övertala dem till motsatsen, desto starkare fick hatet fäste. Inte undra på det när de blev bemötta med den medicin som de själva behandlade omgivningen med. Det som fick dem att släppa på rädslorna och hatet var just att de blev lyssnade på och förstådda, så låt oss försöka förstå. Kanske behöver vi bemöta rädslorna med trygghet, för att visa att ett annat sätt att tänka är möjligt?

Att dessa samtal äger rum, hindrar inte att debatter och polemik försiggår samtidigt. Dessa behövs också. Vi kan väl bejaka all form av kommunikation som syftar till att skapa en filantropisk värld. Eller?

Vad skulle hända om vi bemöter någon som uttrycker sig hatiskt, med: ”din åsikt är inte förenlig med min strävan att skapa en human värld, men du är välkommen ändå”? Ska vi försöka och se vad som händer? Skulle det bli katastrof kan vi alltid återgå till hårt-mot-hårt-metoderna.

Med värme från Fixa.

13 mars 2019

 

Det där med minimalism verkar frestande. Det tilltalar mitt anarkistiska sinne att avstå från allt mög som jag i egenskap av samhällsnytta medborgare förväntas vilja ha, eller förväntas ha oavsett min ovilja därtill. Jag vill inte. Väck med möget bara. Enligt den minimalistiska filosofin ska jag ställa två frågor vad gäller mina ägodelar. Ger den mig glädje? Är den mig till nytta? Om något inte har använts på ett år eller mer är det bara tynga de överflöd som göt livet segare att leva. Som bulk.

Inte använt på ett år? Jag sneglar mot brandsläckaren.

Nåja, så länge det rör saker är det ganska lätt. Jag rensar ur skåp, hyllor och garderob och får löjligt snabbt ihop fyra stora pappkassar med sån jag hade glömt att jag hade och lämnade det hos en börsnoterad välgörenhetsorganisation. En i närheten frågade vad det var jag hade gjort mig av med. Jag svarade lite vagt genom att räkna upp böcker jag inte läste och kläder jag inte använde, men för att vara uppriktig minns jag knappt vad jag hade stoppat ner i de där påsarna. Hur är det möjligt? Varför bära omkring på saker jag inte ens vet att jag har och som jag glömmer så fort de lämnar mitt synfält? Alla dessa saker! Vad skulle jag med dem från första början? Icke en pinal till kommer över denna tröskel.

Tänk om det går att anamma samma filosofi på andra områden i livet. Tankar till exempel. Är den där tanken mig till glädje? Har jag nytta av den? Inte? Dags att rensa ut. Få se nu, vilka tankar har jag inte glädje av? När jag tänker på gamla tråkigheter. Fula minnen. Har jag glädje av dem? Nix. Har jag nytta av dem? Njae, det finns förståsigpåare som menar att gamla fula minnen kan komma till användning för att förstå sig själv och sin omgivn... Nej! Jag har aldrig haft nytta av äckliga gamla minnen av händelser som jag aldrig ville vara med om. Varför skulle jag bära på dem? Hittills har de bara skänkt mig trötthet och olust. Väck med dem.

Nå, men hur går det till att rensa bort oönskade tankar? Eller oönskade emotioner? Var ska jag göra av dem? Kan jag sälja dem? Skänka dem till börsnoterade välgörenhetsorganisationer? Det får nog bli en kopp te och en funderare. Om jag bara kunde hitta koppen. Vart kan den ha tagit vägen?

Med värme från Fixa. 

6 mars 2019

Det är pådrag utanför husknuten. Brumbrummaskiner och grävgrävapparater tävlar om att låta högst och ta mest plats, till förskräckelse för pilfinkar, vildsvin, skogsmullar och bisarra individer med sinne för stillsamhetsproportioner.

Ska det vara på det här viset tänker jag varken göra skäl för mat eller husrum, förkunnade fastighetskatten vid oordningens början, tassade in under soffan och vägrar låta sig klappas förrän jag vidtar adekvata åtgärder. Var får den katten allt ifrån?

Det har ställts upp en massa fordon. Det har sågats bort träd. Det har lagts en väg. Det har sagts mig att vägen ligger där bara tillfälligtvis och ska tas bort igen efter utfört uppdrag. Ska träden planteras tillbaka? Den frågan besvarades inte och jag tolkar den verbala tystnaden som ett unisont och med emfas klingande nej. Vad uppdraget består av? Något ska lagas. Oklart vad. Något som är så pass trasigt att det krävs ödeläggelse, bortskövling av höga fina träd i vilka näktergalen sjunger om våren, undanskuffning av såväl djur som sinnesrotörstande människa och tretusen decibel från vilken källa som helst, bara det har med någon form av motor att göra. Allt som återstår är att beklaga sig för vem som gitter höra på.

Bjud dem på kaffe, sa den som lyssnade.

Va? sa jag.

Bjud in hela konkarongen på kaffe så tystnar de. De kan inte hantera brummande leksaker om de har kaffekopp i ena handen och bulle i munnen, eller hur?

Nej, det är klart.

Vänner är underbara. De har lösningar på allt, även på problem som jag ännu inte har hittat på att oroa mig för.

Det blir mycket kaffe, förstås, sa vännen. Du bjuder på kaffe lagom länge tills att de har börjat vänja sig vid det. Sen tar du betalt. Mycket betalt, och då kan de inte neka, dels av skuld och dels av vana.

Utanför stugknuten fortsätter bedrövelsen. Att bjuda de ansvariga på kaffe går vid närmare eftertanke emot alla mina principer, även om jag skulle tjäna en hacka och även om det ur social synvinkel skulle te sig vänligt (till en början). Eller så skulle det te sig osocialt, med tanke på att det troligtvis anses besynnerligt att dra in främmat folk för att hälla i dem kaffe. Jag väljer att resignera.

Nåja, de har sina stora maskiner. De måste använda dem till något, resonerar jag och kryper jag in under soffan hos katten. Han spinner och låter sig klappas.

Go värme från Fixa

28 februari 2019

Att bevittna brist på empati väcker något i mig och jag vet inte om det är förundran eller förfäran som är starkast. Egentligen spelar det ingen roll. Eller jo kanske, för det är den egna upplevelsen som avgör hur en agerar på denna brist på empati. Att se och höra hur någon förlöjligar en annan människas utsatthet … nej, jag kan inte tänka längre och därför uteblir också den synbara och hörbara reaktionen.

Vad försiggår inuti någon som utan betänkligheter, utan snarare tvärtom verkar stolt över sitt beteende, gör sig lustig över en annan människas förtvivlan? Går det att förstå? Vill jag förstå? Njae, ibland vill jag nog inte det eftersom den enkla vägen vore att avfärda personen såsom varande imbecill kretin. Men vad skulle hända om jag gick den enkla vägen? Skulle det leda till positiv förändring? Skulle det ge frid i mitt sinne om jag började tänka fula tankar om personen? Njae igen, det skulle snarare leda till förkolning av alla mina övertygelser, värderingar och principer.

Det där med att sätta sig in i hur andra upplever saker, kräver lite av en människa. Det kräver till exempel ork, kognitiv förmåga, minnen av egna erfarenheter, mod och kanske tid, men framför allt kräver det vilja. Att håna en annan människas tårar är inte detsamma som brist på empati. Det är närvaro av … motsatsen till empati. Personen måhända visst har möjlighet att sätta sig in i hur andra upplever saker, men ambitionen kanske är att göra skada, och då blir frågan en annan.

Varför finns önskan att göra illa?

Det är för stort för mig att greppa så jag låter andra människor, sådana som är kloka, visa och lärda, ägna sig åt problemet och jag kan (om jag vill) ta del av deras svar och slutsatser, för att inte bli förkolnad.

Snälla något, hjälp mig att vilja förstå hur världen ter sig för någon som hånar en medmänniskas tårar. Tack.

Var rädda om varandra, från Fixa.

20 februari 2019

 

Att förvänta sig kan både ha betydelsen att hoppas på och att kräva. Så vad är rimligt att förvänta sig av sig själv och av andra? Vad kan vi hoppas av oss själva och för oss själva, innan det blir orimligt eller girigt och egoistiskt?

 

Någon som finns i närheten tar sina första trevande steg, utan att det sker med inre övertalning och köpslående om att den bara behöver gå i en kvart och att den inte ens behöver tycka om det, innan den får återvända till filten och tystnaden. Nu verkar den som finns i närheten ha vaknat upp lite och tar de där stegen, inte bara utan vämjelse utan till och med med vilja. Den ser nästan förvånad ut, som om den hade glömt bort att det finns ett tillstånd som heter livstörst. Inte livshunger, utan livstörst. Det känns som en viktig skillnad, även om både jag och den som finns i närheten måste sova på saken för att kunna redogöra för skillnaden.

 

Den i närhetens tillstånd väcker frågan. Vad kan den förvänta sig härnäst? Kan den gå ännu mera och ännu längre och kan den gå inte bara i frånvaro av förtvivlan, utan också med närvaro av det som är fin och gott? Kan den förvänta sig det och varför skulle den kunna det?

 

Hur länge dröjer det innan nästa avgrund visar sig? frågade den. Jag hade inget svar. Inte ens om jag sov på saken i hundra år.

 

Det är fint att vara med om dess (tveksamma men ändå) rörelser framåt. Den har nästan bråttom, som för att komma ikapp allt vad den inte har fått uppleva på mycket mycket länge. Jag tvekar mellan att uppmuntra den och att hejda den, för samtidigt som varje nytt steg den tar är ytterligare en knopp på glädjeträdet, så är den nybörjare på välbehag. Att just nu falla med hög hastighet är kanske inte vad den i närheten behöver, otränad som den är både på att falla och att resa sig upp. Möjligen om den övade på små fall i låg hastighet till att börja med? Det har jag inte sagt. Jag har mest varit tyst och betraktat.

 

Jaha, sa den i närheten och kände vinden i ansiktet. Jaha.

 

Det tycker jag var alldeles tillräckligt och kanske är det så att jag inte behöver lägga mig i. Kanske ska jag hysa tillit till dess förmåga att navigera efter eget tycke. Kanske kan jag förvänta mig att varken den eller jag måste ha några svar på vad vi kan förvänta oss.

 

Det där sista förstod jag inte.

 

Go värme från Fixa.

13 februari 2019

 

Jag var orättvis i min förra fundering. Att förvänta sig att människor ska låta bli att skälla och gå an om struntsaker, är nog för mycket. Att förvänta sig av människor att i stället ägna engagemang åt viktigare ting, är nog också för mycket, för att inte säga övermaga. Vem är jag att avgöra vad som är tillräckligt alarmerande för att rytas till åt? Varför skulle jag komma med pekpinnar angående mina medmänniskors åsikter? Vad gör det mig till för slags person om jag fnyser åt privilegierade västerlänningars indignation över att inte snabbt nog komma fram till sitt överflöd?

 

Nej, jag raljerar inte, utan jag är uppriktig.

 

Att framföra klagomål om vilka bilar som står i vilka parkeringsrutor är enligt min filosofi fjuttigt och befängt, men det är bara min åsikt och min åsikt är inte mer värd än någon annans. Skulle det ske en global omröstning om lämpligheten i att bråka om parkeringsplatser, skulle förmodligen många tycka att det fanns mer välbehövliga saker att kämpa för, men den uppfattningen är fortfarande inget faktum, utan bara en åsikt.

 

Vad säger det om en människa att den hyser behov av att gnälla om parkeringsrutor? (Gnälla är ett värdeladdat ord, jag vet.) Möjligen vittnar det om småsinthet, bristande omdöme, frustration, sorg, rationalitet, bortskämdhet, ohyfs och egoism. Kanske. Eller kanske inte. Det som framför allt gör mig orättvis när jag tar mig rätten att ha åsikter om den här sortens beteenden, är att jag borde veta bättre. Jag borde ha i åtanke att vi människor inte alltid är rationella, analyserande, genomtänkta och eller snälla. Vi agerar ofta mot bättre vetande. Vi är ofta ohyfsade, frustrerade, småsinta och egoistiska och det finns alltid anledningar bakom och det är det som gör oss till människor. Ibland saknar vi till och med sinne för proportioner.

 

Jag saknade sinne för proportioner när jag förhöll mig dömande gentemot parkeringsklagaren. Varför skulle den ha mindre rätt att klaga på upptagna parkeringsrutor, bara för att över tre miljoner barn svälter ihjäl varje år?

 

Oavsett vilket var jag tillbaka i affären igår. Rutorna närmast ingången var tomma. Hantverkarna hade parkerat längst bort. Jag ställde min bil bredvid en av dem och tänkte att jag bra gärna skulle vilja skicka parkeringsaktivisten på dem som bestämmer över världssvälten. Hur klokt låter det?

 

Go värme från Fixa. 

6 februari 2019

 

En folkilsken person utgöt sig om tingens oordning. Ord efter ord ramlade ut ur munnen på den och lyssnaren jakade och bekräftade för att så gott det var möjligt mildra folkilskan. Det gick visserligen bra, men ordflödet ville ändå inte avta förrän personen var tvungen att avlägsna sig. Vad var då anledningen bakom dennas upprördhet? Att över tre miljoner barn dör av svält varje år? Att en tredjedel av den mat som produceras slängs? Att kinesiska advokater fängslas för att de försvarar utövare av falungong? Ingetdera. Det som fick personen att koka över var att hantverkarna som renoverade i affären hade parkerat i rutorna närmast ingången. Kassapersonen försökte motivera detta genom att förklara att de kanske behövde ha nära till sina fordon för att lätt kunna hämta verktyg och byggmaterial, något som den förbittrade visserligen kunde hålla med om, men ändå inte.

 

Det är väl inte meningen, utfor personen, att de ska ställa sina bilar där, när det finns andra som behöver de platserna?

Kassapersonen instämde vänligt.

Alla dessa platser som är alldeles upptagna. Det är ju inte klokt. Ska de inte vara till för affärens kunder, eller?

Jo, höll kassapersonen med.

Ja, jag bryr mig inte om det, fortsatte den upprörda, jag kan väl gå hela vägen från bortersta parkeringsrutan, men det finns ju andra. De som inte kan. Eller hur?

 

Det gäller att välja sina strider med omsorg och vem vill protestera mot krig, förföljelse och annat diffust trams, när det finns orättvisor av det grövre slaget och som dessutom är lätt åtgärdat medelst en rejäl och välriktad utskällning? Parkeringsrutor närmast ingången är ingenting att skämta bort. Vem ska behöva gå flera meter för att komma till en affärsingång där den tvingas köpa sitt överflöd?

 

Måhända är jag ironisk.

 

När det kommer till att välja plats på bussen eller tåget eller i väntrummet, placerar sig människor så långt ifrån varandra som möjligt. På parkeringsplatser väljer friska, starka, rörliga människor att trängas i rutorna närmast entrén, trots att det tar högst tio sekunder att gå från bortre hörnet. Vad är det för underlig mekanism som tvingar människohjärnan till detta förfaringssätt? Och varför väcks ilskan så lätt mot medmänniskan som kommit en parkeringsruta närmare än en själv? Jag förstår som vanligt inte.

 

Var rädd om dig där ute, önskar Fixa.

30 januari 2019

 

På högstadiet i Centrallorten hade två klasser idrottslektion samtidigt och en av dem var min. Sittande i gräset tog vi del av lärarens ord och han inledde lektionen med att säga: ”nu ska jag berätta en rolig historia och alla som inte skrattar får springa tio varv runt fotbollsplanen”. Så fick vi höra en lång historia med detaljerade och nedsättande beskrivningar av kvinnors kroppar och den avslutades med något som skulle föreställa poäng. Det skrattades.

 

Ytterligare två lärare på skolan var mer intresserade av att framföra sexistiska historier än att undervisa i sina ämnen. De var också män.

 

Det är underligt hur en del situationer fastnar i minnet. Jag skulle lika gärna kunna ha tydliga minnen av redogörelsen för periodiska systemet, hur tyngdlagen fungerar, formeln för uträkning av ellipsens rymd eller hur det går till att räkna ut tredjegradsekvationer. Icke.

 

Varför kommer jag så väl ihåg de tillfällen då sexistiska historier berättades, medan förklaringar om syror och estrar, vilket måste ha skett, är desto grumligare? Hur kommer det sig att minnena av de ovidkommande sakerna har etsat sig fast, när anledningen till att gå i skolan var att lära sig om ämnena? Dessutom var det ämnesläxorna jag läste på inför prov och läxförhör, så de borde väl ha satt sig bättre. Eller?

 

Min teori är att de situationer som jag minns bäst, är de som genomlevdes med starka känsloförnimmelser. Om känslan är med, går upplevelsen rakt till minnesförrådet. Är det dessutom negativa känslor i rörelse, blir minnet desto starkare. Själv tycker jag att det är svårare att glömma sådant som varit otäckt och hemskt, än när det har varit ljust och glatt. När mina manliga lärare framförde sina sexistiska historier, som jag också uppmanades att tycka om, gjorde jag vad jag kunde för att dölja min astronomiska känsla av obehag.

 

Hade det varit idag hade jag rest mig upp och sprungit tio varv runt fotbollsplanen, inte för att läraren bestämde det, utan för att jag tycker om att springa.

 

Vad har jag lärt mig av detta? Ingenting, tror jag.

 

Med värme från Fixa.

Vänta på våren.

23 januari 2019

 

Vill du tjäna tjugotre miljarder kronor om dagen? Nej, inte tjugotre tusen i månaden, tjugotre miljarder om dagen. Enligt hjälporganisationen Oxfam var det så mycket som världens tvåtusen dollarmiljardärer tjänade förra året. Grattis dem. Det är dem väl unnat, ty de har jobbat så hårt. Undrar hur många år de måste leva för att någonsin hinna göra av med alla sina pengar. Eller snarare ljusår. Att tvingas leva så länge verkar ansträngande och mitt medlidande med dem räcker inte till.

 

Måhända är jag ironisk.

 

Hur lyder det sjunde budet? frågade min konfirmationspräst inför alla föräldrar som inte visste att det finns några andra bud än dem som de ropade ut i olika auktionshallar. I kyrkans bänkrader satt förtappade själar lättade över att slippa svara på sådant de inte kunde till följd av hedniskt leverne, men kanske fanns det hopp för deras avkomma. Konfirmerade skulle vi bli.

Vad säger du? sa prästen och tittade på en vattenkammad gosse. Hur lyder det sjunde budet?

Du skall icke stjäla, svarade gossen pubertalt.

Det är riktigt, genmälde prästen, du skall icke stjäla. Åtminstone inte när någon ser på.

Kyrkan flabbade nervöst.

 

Den prästen visste vad den pratade om. Så länge du kan dölja din stöld är det uppenbarligen helt i sin ordning. Att tvåtusen personer tjänar tjugotre miljarder kronor om dagen, kan det vara annat än stöld? På vems bekostnad har den förtjänsten skett? Vem har betalat och hur har de betalat? Svar: de fattiga och med sina liv. Oxfams rapport visar också att de 3,8 miljarder människor som utgör världens fattiga hälft, förlorade fyra miljarder om dagen.

 

Jag är ingen matematiker. Jag kan ingenting om siffror, än mindre om pengar. En tia motsvarar två äpplen och för lite mer än en hundring går det att få en stunds verklighetsflykt på en biograf, men sen blir det besvärligt. En miljard är för mig lika abstrakt som var slutar rymden.

 

Ord är lättare. Det går att kamouflera olika saker bakom begrepp som låter bättre, trots att den faktiska innebörden är densamma. Eufemismer kallas de. Vi kan kalla sopgubben eller sopgumman för miljöarbetare. Krigsministern blir försvarsminister. Vapen blir försvarsmateriel. Att ta från de fattiga och ge till de rika kallas fördelningspolitik. Girig är detsamma som ekonomiskt begåvad. Undantagsregler i beskattningen benämns vänligt företagsklimat. Stöld heter avkastning. Krig heter väpnad konflikt. Svält heter undernäring. Gråtande mödrar och döende barn kallas reklaminslag.

 

Du skall icke stjäla, sa prästen i konfirmationsundervisningen. Åtminstone inte när någon ser på. Tack för att jag fick stjäla lite av din uppmärksamhet.

 

Varma tankar från Fixa 

16 januari 2019

 

Någon, vi kan säga att det var en kompis kompis, stod vid en korsning och väntade på att stoppskylten skulle bli grön. Det dröjde. Om hon väntade tillräckligt länge skulle den möjligen bli grön av mossa, men inget annat eftersom stoppskyltar saknar känslor och varken har blivit elektrifierade eller digitala, hittills. Trådlösa är de däremot.

 

Som hon stod där, eller snarare satt, i sin bil utan att annat kunna göra än att vänta, började tankarna cirkulera. Det gjorde gott att få stå vid en stoppskylt i väntan på att den skulle bli grön, för morgonen var vacker med skimrande horisont och en dag av roligheter fanns på andra sidan skylten. Egentligen var det likgiltigt vad roligheterna bestod i, men vi kan hitta på att det handlade om vänner och vandringskängor och träd och pauser vid åar med kungsfiskare.

 

Tankarna gick till kungs. Kungsfiskare. Kungsfågel. Att de små fåglarna hade fått namn av något som skulle föreställa stort och mäktigt, var det inte underligt? Vad tyckte kungarna om det? Där hade de ridit omkring och talat om för bondpojkarna på slagfälten hur de skulle göra för att ta så många fiendepojkar med sig i döden som möjligt, och ville nog inte bli förknippade med en liten blyg fågel som gömmer sig i buskarna. Tanken fortsatte till kungsörn och så var problemet löst. Med dem kunde härskarna identifiera sig utan skam förutsatt att de hade förmåga att känna skam och inte var lika okänsliga som stoppskyltar, för då behövde de inte skämmas för att inneha samma titel som kungsfågeln. Eller om det blev tvärtom.

 

Så glitterlugn var morgonen och så rådjursbetande, att min kompis kompis kom att tänka på Karin Boyes dikt Morgon. Det tedde sig passande. Boye var ett lyrikens majestät.

 

Fanns drottningfågeln? Drottningfisk, drottningörn, drottningljus. Ljus förresten. Min kompis kompis tittade på den alltjämt röda stoppskylten, och började undra över varför den inte slog om till grönt när det ändå inte fanns någon annan trafik vid denna tidiga helgtimme. Inte gjorde det henne något att vänta en minut eller två, men ändå.

 

Hon fnissade invärtes.

 

Insåg att det var med en stoppskylt hon hade att göra, såg sig omkring för att förvissa sig om att ingen noterat hennes fadäs och trampade på gasen. Då kom en medtrafikant och hon fick vänta på riktigt, ty att köra ut på en väg framför en annan bilist kunde väcka anstöt, för att inte säga åtal. Resten av vägen lyssnade min kompis kompis på ett radioprogram om drakhuvud. Väl framme hade hon glömt alltihop.

 

Varma tankar från Fixa

Ditåt?

9 januari 2019

 

Min vän Dona telefonerade. Hon hade fallit hårt och som hon var i behov av någon som förstod vände hon sig till mig.

 

Det där med att falla begriper jag mig på, av beprövad erfarenhet snarare än utifrån vetenskaplig grund, eftersom vetenskapen ter sig föränderlig. Allt jag vet är att jag ingenting vet och inte ens det vet jag, utan ovetskapen känns mer bekant, liksom att falla och det senare är allt annat än föränderligt. Att försöka hålla mig upprätt slutade jag med för mycket länge sen, med insikten att det ändå var förgäves, och när det kommer till mina fall har de skett på alla tänkbara och några otänkbara sätt. Fysiskt förstås, emotionellt, kognitivt, i ensamhet, bland allmänheten, in absurdum, bortom allt rimligt tvivel och på en massa andra sätt som skulle ta resten av livet att rabbla upp.

 

Livet handlar inte om att undvika att falla, utan om att resa sig med värdighet. Kanske. Det låter som visdom, men är nog mer något att trösta sig med för att slippa ätas av fullständig vanära, och som tröst betraktad är det overksamt både i stunden och efteråt.

 

Dona hade fallit utan värdighet, åtminstone enligt henne själv.

Plaff, där låg jag, snyftade hon i telefonen. Rätt ner på trottoaren. Bara för att skosnöret hade gått upp. Trampade jag på det. Det tog helt stopp med foten. Helt stopp. Jag bara trillade rakt fram. Som en … en … bebis.

Metaforen lät sådär. Bebisar brukar inte trilla, men här var inte läge att märka ord. Dona befann sig utomsocknes och bara det var upprivande, så att dessutom ramla ner på plattsättningen och med publik tillika, kunde göra vem som helst förtvivlad. Hon hade gått där på gatan, med all den värdighet någon från Bortom Bakom kunde uppvisa i en storstad, trampat på sitt lossnade skosnöre och landat med mage och näsa hur som helst. Det hade förmodligen sett osnyggt ut. Först trodde jag att ingen hade sett mig, sa Dona och fräste i servetten, för det var på avvägar för jag hade gått vilse för storstaden är obegripligt planerad och varför vet jag inte. Men så kom det någon gående förstås. Jag plockade ihop mina ben och händer och lirkade mig upp och det kändes ont i allting och mest i självkänslan. Ja, du vet hur det är.

 

Jag visste.

 

Sen stod jag där och den som närmade sig skulle givetvis förbi just där jag stöttade mig mot en hundkissad lyktstolpe, fortsatte Dona. Nu skulle det ojas sig och visas medlidande och borstas av mig löv och erbjudas hjälp, som om jag var någon det var synd om och det är så förnedrande. Stod jag och hoppades att den lite diskret skulle passera mig och låtsas som om den varken sett smärtan eller chikanen. Och allt närmare kom den gående och när den var framme … när den var framme …

Här började Dona böla som, ja faktiskt som en bebis.

… så gick den bara förbiiiii. Kan du begripa? Den bara gick förbi. Jag blev så kränkt. Den hade sett att jag ramlade och det gjorde ont på mig och den bara gick förbi, utan att titta på mig ens.

 

Så oempatiskt, tänkte jag. Dessa ignoranta storstadsbor. Stackars Dona. Hon snöt sig igen och fortsatte.

Jag skrek åt den, hulkade hon fram, ja det gjorde jag. Du kunde väl åtminstone fråga hur det gick, skrek jag ... och då ... då gick den ännu fortare.

 

Vi pratade lite om hur allmänheten är beskaffad och efter en halvtimme var Dona människa igen. Kommer vi någonsin att begripa något?

 

Varma hälsningar från Fixa

Nyårsdagen 2019

 

I filmen Alla talar om Grace kör Grace och hennes man var sin bil till jobbet på morgonen som de brukar och när Grace kommit halvvägs bromsar hon tvärt, svär, vänder tillbaka hem och låser upp. Innanför dörren står dottern påklädd och med en folkilsken min påpekar hon att det minsann inte var första gången hon blev kvarglömd hemma. Grace föreslår för sin dotter att de ska skaffa henne en ny mamma. Månntro det hjälper? 

 

Att glömma att ta med sitt barn ter sig osocialt, för att inte säga vårdslöst, och ändå är det mänskligt att glömma och en av de saker som gör oss till människor istället för robotar. Uppenbarligen är det möjligt att glömma vad som helst och bland det vanligaste är nog att glömma var alla småsaker ligger, såsom nycklar, glasögon, förlovningsring och laddare. Det kanske är irriterande för stunden, men acceptabelt och förklarligt. 

 

Vad folk pratade om på radion glömmer jag i samma sekund som det var sagt, oavsett hur intressant det var. Ska jag hämta något i ett annat rum har jag glömt vad det var redan på andra sidan tröskeln och att köpa saffran är bara att glömma. 

 

På rättegångar ombeds kärande, svarande och vittnen att redogöra för sina förehavanden och observationer vid en viss tidpunkt en viss dag. Skulle aldrig gå med mig. Be mig att komma ihåg vad som hände förra veckan, igår eller för en timme sen och svaret uteblir med emfas. Att försöka minnas vad som hände under ett helt år? Absurt. 

 

Sommaren var lång, varm och torr. Eller? Ja, sen minns jag inte mer. Jo, vänta... Nog var äppelskörden riklig? Kanske. Det var visst ett val, vars utgång ännu tvista om. Nu börjar det klarna alltmer. Det där med att minnas är inte så påfrestande och bökigt ändå. 

 

Isarna slutade smälta, alla som anser sig lämpade att leda ett land avgick, det blev fred på jorden, svälten försvann, pengarna avskaffades och paradiset blev ett faktum. 

 

Undrar vad nästa år kommer att bjuda på och hur går det till att underlätta för att komma ihåg allt som tänker hända? Kanske är det bäst att skriva upp alltsammans. Till exempel att en vän ringde alldeles nyss och tyckte att det var säkrast att vi hördes senare för att jag inte ska glömma vad jag håller på att skriva om eller vad jag över huvud taget håller på med. Förhoppningsvis kommer jag ihåg att ringa tillbaka efter sista punkt, det vill säga om jag bara kunde komma ihåg vem det var. 

 

Varma nyårshälsningar från Fixa

 

 

Blåfruset ute, blåfrusen tid. Värm varandra.

27 november 2018

 

Det finns folk som tror att det finns en gud och folk som tror att det inte finns en gud. Så finns det folk som kanske inte har tänkt så noga på saken, men det kanske de borde göra. Under den grekiska och romerska antiken fanns en hel drös med gudar och gudinnor, vilket var praktiskt på så vis att om du gjorde dig ovän med en av dem kunde du vända dig till en annan. De var nämligen ständigt i luven på varandra och ställde gärna till det för någon annan gud som i deras tycke varit förarglig. Likadant i asatron. Så det där med polyteism är kanske inte så tokigt ändå . 

Idag skulle vi nog varken vända oss till åskguden eller vishetens gud, utan gudar till sånt vi kan relatera till. Julstressguden. Skuldsaneringsguden. Mejlsomjagskulleskickatillminnärmastevänmensomiställetkomtillchefenguden. Dietguden. Datingguden (!). Karriärguden. Youtubekanalguden.

Skulle skulle du råka förtreta någon av dessa gudar, säg Skuldsaneringsguden, kan du alltid vända dig till Karriärguden och vips är problemet löst. Om du däremot lyckas göra dig omöjlig hos alla dessa gudar har du ändå alltid en utväg genom en gud som alltid finns där beredd att skänka tröst i alla belägenheter. Den psykiska ohälsans gud.

 

Värme från Fixa. 

Kisen

16 november 2018 

 

I diskhon kröp omkring en spindel. Nej, den satt förresten stilla. Eller stod stilla kanske, men i min oväntade närvaro sprang den stillastående i löjligt försök att komma uppför kanten. Vore det inte för bådas vår skräck, hade den på stället spretiga spurten tett sig komisk. Nu förfasades vi.

 

Det är i situationer som denna jag önskar att jag hade en karl i huset och nu fick jag skylla mig själv. Första instinkten var att skrika och springa iväg, men eftersom jag inte ville göra mig till åtlöje inför katten sansade jag mig såpass att det räckte att hyperventilera. Stirrade jag ner på antikrist som stirrade tillbaka och jag kan svära på att den drog fram ett äckligt leende i ett tappert försök att inte bli dammsugarmat. Vi glodde på varandra, jag med mitt flåsande och spindeln med sitt flin.

 

Jaha, det fick bli dammsugare. För några år sedan hade jag en dammsugare med så usel sugförmåga att spindlarna bara fick lite medvind in i den och sedan kunde rätta till frisyren och spatsera ut ur den igen. Helst nattetid. Dammsugaren jag har nu gör vad den ska.

 

Som det var så soligt ute och jag ännu inte fått några räkningar, kände jag mig vänligt sinnad och tänkte att lite KBT skulle vara nyttigt. Det finns folk som tar spindeln i nypan och lyfter ut den. Varför inte jag? Dessutom kunde jag ge mig den på att dammsugningen inte skulle stanna vid spindeln, utan fortsätta ut på köksgolv och annat. Det var föga inspirerande. Vi glodde på varandra lite till, spindeln och jag.

 

Kanske kunde jag göra som jag gjort några gånger tidigare, att ta ett glas, ställa det över kräket, föra under ett papper och hälla ut djuret på gården. Nackdelen med den metoden är att glaset gärna följer med spindeln så långt iväg som möjligt, och jag har annat att göra än att köpa nya glas. Jag kliade mig i huvudet. Spindeln kliade sig på flinet. Gloendet fortsatte.

 

Så röjde jag fri väg mot ytterdörren, öppnade och hämtade en bit papper. Ytterligare en stunds gloende. Sen bara gjorde jag det. Spindeln ut och jag in. Spindeln skrek, men inte jag. Där är vi nu.

 

Med värme från Fixa

10 november 2018

 

När verkligheten blir så obegriplig att det inte går att formulera frågor om den, hur ska den hanteras då? Att befinna sig i en verklighet som bara fortsätter och fortsätter utan hänsyn eller omtanke, eftersom verkligheten saknar medvetande, är det verkligen tvunget? Visserligen finns inget alternativ till att fortsätta, men kvar står en undrande stackare och försöker och försöker.

När verkligheten presenterar företeelser som inte bara är omöjliga att förstå, utan även medför ovilja att förstå, och allt som finns i tanken är ett ingenting, är det då bara att fortsätta som en robot?

 

Det finns de som påstår att det som inte dödar en gör en starkare. Dem skulle jag vilja knyta ihop öronen i nacken på. Säg det till människor som tvingas bevittna sina barn svälta ihjäl på grund av fattigdom. Säg det till de som blir misshandlade, våldtagna eller torterade. Säg det till människor som får det som medicinarna kallar återkommande depressioner. Säg det till alla som någon gång drabbats av att verkligheten blivit obegriplig.

 

Kanske skulle det vara tillåtet och accepterat att slippa verkligheten ett tag. Att få vända ryggen åt verkligheten och gå in i sin egen imaginära lilla värld av blommor. Att få lov att stanna där tills verkligheten kan erbjuda bättre villkor, eller åtminstone svar på de som finns. Jag vet inte.

 

Med värme från Fixa

Alla oknytt tassar ut i oklar morgonfukt.

31 oktober 2018

 

Den uslaste värdemätaren som finns, finns inte på riktigt, utan är bara ett hittepå. Trots det påverkar den människans alla göromål, eller för den delen, brist på göromål. Den visar ingen barmhärtighet, känner inget medlidande, saknar empati och är ständigt närvarande. Särskilt närvarande är den i sin frånvaro. Om den inte fanns skulle det som är värt något på riktigt också få det värde det förtjänar och det som egentligen är värdelöst skulle avslöja sin egen värdelöshet.

 

Givetvis är värdemätarens namn Pengar.

 

Vad var det för plattnacke som hittade på pengar? Vem har kommit på att en timme av att se till att människor har det bra och inte dör, ska vara värd hundra pengar och att en timme av att göra så att trettiofyra miljarder kronor blir trettiofem miljarder kronor, ska vara värd tusen pengar? Vem har bestämt vems tid som ska vara värd mest? Vem kom på att tid ska gå att översättas till pengar?

 

Fanns inte pengar skulle undersköterskan få sitt rätta värde och aktiemäklaren skulle få sitt rätta värde.

 

När ska vi hitta på att avskaffa pengarna? De finns ändå inte, utan är bara ett hittepå. En det hittar på pengar, andra hittar på sagor.

 

 

Med värme från Fixa

18 oktober 2018

 

Hur går det till att stå ut med sig själv och sin egen otillräcklighet, i en värld där det för människor inte är nog att vara människa? Vad går egentligen att förvänta sig av sig själv och andra? Är det rimligt att kräva perfektionism?

 

En ung människa sökte mitt stöd. Personen var i färd med att göra sig själv mycket illa, förstod att det var fel, men såg inget alternativ. Kanske jag kunde erbjuda något? Vi pratade om saken. Hens berättelse var unik för hen, men alls inte för mänskligheten. Driven av en utifrånkommande förväntan att prestera högsta poäng i både sådant som är mätbart och abstraktioner som medmänsklighet, vänskap och vilja, hade personen börjat tvivla på sin egen existens. Eftersom den inte upplevde sig räcka till, trots goda resultat på prov och annat hittepå, undrade den om det alls fanns plats för den i den här världen.

Vad får en människa att så till den grad betvivla sitt eget existensberättigande? Varför överväger en ung människa att avsluta sitt liv? Givetvis finns det lika många svar som det finns människor med de tankarna. Just den här människan funderade över sitt värde som tillräcklig människa. Vad är det för framtid vi erbjuder unga människor?

 

Med vilka mått mäter vi levbarhet?

 

Vad säger det om mänsklighetens självsyn, när det bästa aldrig är bra nog, utan vi ska alltid ställa oss frågan vad vi kan göra bättre? När är det tillräckligt att vara människa? Vi pratade om saken. Det hjälpte åtminstone för stunden.

 

Med värme från Fixa

På väg hem genom morgondimman.

8 oktober 2018

 

En vän fes så att fönstret flög upp. Det var såväl imponerande som betänkligt. Om jag vore normal, skulle jag införa en väl genomarbetad optimeringsmetod för detta fenomen. De säger att vi är ungefär tio miljoner människor på planeten och alla dessa går omkring och fiser efter behag, utan mål eller riktning. Det påstås att vi är i behov av visioner för att vi ska känna mening med våra liv, men när det kommer till tarmändspysning, råder fullständig avsaknad av någon som helst motivation. Var är optimeringskonsulterna när de som bäst behövs? Om jag var normal hade jag satt stopp för detta slappa fisande, genom att yrka på total byråkratisering av samtlig tarmluftstömning.

 

Till att börja med behövs en enhet för företeelsen och lämpligast passar ordet puff. Till detta kan användas redan befintliga mängdenheter, såsom milli, deci, och kilo. Beroende på utsipprande mängd får vi därmed millipuff eller kilopuff. Hade jag varit normal så hade jag infört ett kontrollorgan med uppgift att ta fram lämpligt chip att fästa vid samtliga tio miljoner ändtarmsöppningar för att möjliggöra insamlandet av all pysningsdata. Nu stannar det inte vid pysandets kvantitet, utan såväl intensitet, kvalitet, frekvens som intervall och flyktighet bör granskas, och samma kontrollorgan ska därför inleda sitt uppdrag med att ta fram lämpliga enheter för detta, samt beräkna normalvärden och ta fram åtgärdsplan för extremer. Först därefter kan det egentliga optimeringsarbetet vidta.

 

All insamlad data skall vara offentlig handling, tillgänglig både i fysiskt arkiv och digitalt i så kallade pruttokoll. En app ska enkelt kunna laddas ner där all information om samtliga tio miljoner invånares tarmluftspysningar finns att tillgå och på så vis blir fisandet transparent.

 

Låt oss säga att det på valfritt personalmöte världen över, börjar spridas en oangenäm odör som ingen vill kännas vid. Då är det bara att öppna appen, lokalisera källan, konstatera tre komma sju decipuff av tvivelaktig konsistens och få svar på såväl riskbedömning som konsekvensanalys. Nu är jag dessvärre inte normal, så hela projektet får anstå tills vidare och dessutom faller alltihop på grund av lagen om korresponderande tillstånd. Tror jag.

 

Vänliga hälsningar Fixa

Innan natten.

2 oktober 2018 

 

I tågets tysta kupé satte jag mig vid fönstret och för första gången i mitt liv skulle jag åka första klass, vilket berodde på att den biljetten var tjugo kronor billigare. Sätet var rymligt och bekvämt och att få åka detta tåg skulle bli avslappnande, för att inte säga terapeutiskt. En del åker på spa, jag åker tåg.

 

På sätet intill slängde sig ner en flåsig individ efter att ha flängt upp sitt tunga bagage på hyllan. Vi nickade till hälsning och medan tåget började röra sig hemåt rafsade han fram sin portabla telefon med sladd och försökte koppla. Det gick sådär. Mina instruktioner att han måste vinkla kontakten snett uppåt var bortkastade på honom, ty han visste hur det skulle vara. I stället drog han ur sladden till min portabla telefon, eftersom han ansåg att jag hade kopplat fel, kopplade i sin egen i det uttaget och så satte jag i min laddsladd i det uttag han misslyckats med. Jag blev nästan rörd.

 

Så kastade han fram sin portabla dator och tryckte på knapparna med en beundransvärd energi. Sneglande såg jag att han inte fick uppkopplingen att fungera, men lät av hänsyn till hans stolthet bli att komma med tips.
Anlände konduktören. Mannen intill frågade om någon av de tomma platserna var ledig, och han hade tur. Med alla sina attiraljer i famnen, reste han sig och förklarade att han behövde mer space.

 

Tack för sällskapet, sa jag och fick ett kort skratt till svar.
Jag behöver jobba, svarade han och flög iväg till en ledig fönsterplats.

 

På mässan jag hade besökt berättade en forskare i neuropsykologi hur viktigt det var för hjärnan att dagdrömma.
Äntligen någon som är på min sida, dagdrömde jag på tåget, och fortsatte mina vakna drömmerier allteftersom landskapet for förbi där ute. Det tog kanske en timme innan en liten oro letade sig in i fantasierna, i form av ett ihållande och överdimensionerat ljud. Var det vår vagn som hade fått punktering? Var det ett meteoritnerfall? Inte.

 

Källan till ljudet var den jobbande mannens händer som misshandlade tangentbordet å det grövsta. Med aggressiva fingertryckningar drämde han ner bokstäverna så att de verkligen skulle hamna på skärmen. Ljudet av detta borde ha stört honom, ett problem som han hade förebygg med hjälp av ett par gigantiska hörselkåpor.
När jag nu visste orsaken bakom ljudet återgick jag till min inre värld, men hur jag än slappnade av, var allt mina dagdrömmerier presenterade, en vertikal hamburgare.

 

Med värme från Fixa

26 september 2018

 

Blåsten sliter i landskapet idag. Motvinden är underlig. Det är som om den känns starkare än när vinden hjälper en framåt, oavsett om det gäller bokstavligen eller som metafor för den eviga kampen att vara människa.
Att tänka i termer av ont och gott är nog fånigt, eftersom det onda eller goda är något människor är kapabla till beroende på förutsättningar och erfarenheter, men för enkelhetens skull använder jag begreppen ont och gott för att lättare beskriva hur jag menar.
När något ont inträffar, sker det explosivt och märks mycket tydligt. Det lämnar smärta efter sig och kan ofta både ses och höras och mätas. Det renderar gärna tydliga rubriker på löpsedlarna. Därför känns det som om det bara sker onda saker hela tiden, just för att de är så påtagliga.

 

Det goda är mer strävsamt och utdraget och segt. Det märks inte eftersom det tar tid att ägna sig åt godhet, det ger inga rubriker och går ofta varken att se, höra eller mäta. Ändå är det en ständigt pågående företeelse, outtröttligt, envist och tålmodigt. Det finns en inneboende vilja till godhet i allt levande som för det mesta får blomma ut, för att det vill och allt mår bra av det. Och det goda fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Det goda vinner alltid, för det finns hela tiden och orkar, vill och kan ta vid där ondskans explosivitet upphör, som en evigt pågående motvind, fast åt andra hållet.

 

Möjligen kan det kännas som motvind att via löpsedlar ständigt bli påmind om tråkigheter och det goda vi gör märks inte lika tydligt som bakslagen, men i det långa loppet ger det resultat. Den strävsamma godheten gör nytta. Har det någonsin löst någon konflikt att bemöta hat med hat? Vad händer om vi betraktar hatet som rädsla och försöker bota det med kärlek och godhet?

 

Alltihop låter flummigt och är tänkt av någon som varken är knarkare, religiös eller hippie. Någon som aldrig ens varit onykter.
Det var mest ett försök till uppmuntran.

 

Varma tankar från Fixa

20 sept 2018 

 

Om ett träd faller i skogen, låter det då om ingen är där och hör det? Oavsett om svaret är ja eller nej, vad blir svaret på följdfrågan: "hur vet du det?"
Två personer befinner sig i ett rum. Den ena personen bestämmer sig för att göra den andra illa och därefter lämnar båda rummet. Det finns inga andra i närheten, ingen som hör vad som försiggår och ingen av de inblandade berättar för någon vad som skett.
Tiden går och personerna lever sina liv på var sitt håll. Förövaren fortsätter utan men och kanske rentav glömmer händelsen. Den drabbade försöker läka sig så gott den kan, men för all framtid är dess tillit till andra människor krossad. Den upplever sig vara konstant smutsig, äcklig och motbjudande till följd av det den blivit utsatt för, saknar förmåga att knyta nära relationer och är ständigt på sin vakt.
Allt som finns kvar av ögonblicket då de två personerna befann sig tillsammans i ett rum är den drabbades skada. Den kanske inte syns, varken fysiskt eller i den drabbades beteende, eftersom den är skicklig på att dölja. Skadan går troligtvis inte heller att mäta och den påverkar ingen annan än den drabbade. Där sitter den desto hårdare.
Så inträffar något som gör det möjligt för den utsatta att berätta och tvingar förövaren att också berätta. Två helt olika berättelser presenteras. Den som gjort illa nekar till sitt handlande, kanske för att slippa konsekvenserna, kanske för att den inte anser sig ha gjort något fel. Personen som blev utsatt framhärdar i sin anklagelse, för att på något sätt få upprättelse.
Om ingen annan var där och bevittnade händelsen, vems berättelse skulle du tro på? Den drabbades berättelse är den riktiga. Hur vet du det? Förövaren berättelse är den riktiga. Hur vet du det?
Om ett träd faller i skogen, låter det då om ingen är där och hör det? Hur vet du det?

 

Värme från Fixa

13 sept 2018 

 

På dörren knackade någon som kom långväga ifrån. Packningen fick stanna utanför, medan resaren placerades i köket bakom en kopp. Han bar på bekymmer. Det bekymrade mig.

 

Hur ska det gå? frågade han och skivade ost.
Hur ska det bli? fortsatte han med osthyveln halvvägs genom den gula fyrkanten.

 

Svarslös satt jag med min kopp och betraktade hans sorg. Att jag delade den försökte jag dölja, även om det troligtvis gick sådär.

 

De förstår inte vad de har gjort, sa gästen med blicken riktad mot något osynligt, eller så förstår de exakt vad de har gjort. Jag vet inte vilket av det som är värst.
Det sista sa han seende rakt på mig, som om jag skulle veta. Det gjorde jag inte. Jag hällde i honom mer te och stoppade i honom ännu en smörgås. Han tänkte.

 

Måste det bli fullständig förödelse innan det vänder? Krig...?
Dagen innan hade många människor begått en dumhet som i värsta tänkbara fall skulle komma att resultera i tragedi för ännu fler människor, inklusive dem själva. Att vara destruktiv verkar vara en mänsklig rättighet och emellanåt skyldighet. Att vara självdestruktiv likaså. Hade de varit medvetna om sitt val, eller hade de valt av okunnighet?

 

Att trösta någon som bär på samma sorg som en själv är visserligen ett skådespel, men ibland blir det nödvändigt att bortse från sin egen, av hänsyn både till sig själv och den andra. Hur skulle vi orka gå vidare med insikten om att så många omkring oss gjort sina val baserade på rädsla och hat? Vad kunde vi göra? Det som har hänt har hänt och går inte att göra ohänt, men hur skulle vi fortsätta?
När besökaren åter lyfte sin packning hade vi åtminstone enats om en teori. Hat och rädsla kan bara bekämpas med kärlek.

 

Med värme/

Fixa

7 sept 2018 

 

Det blev en utomsocknes resa på ungefär en vecka. Materiellt sett rymdes allt som behövdes i en ryggsäck och en liten axelremsväska, resten fick stanna hemma. Av det saknade jag ingenting. Tvärtom var det befriande att slippa bry sig om alla saker. Skulle jag sakna dem om jag aldrig såg dem igen? Kläderna? Möblerna? Böckerna? Det ter sig tveksamt. Vad fyller de då för funktion om de är så lätta att glömma?

 

På resan fanns tillgång till allt som behövs i emotionell bemärkelse. Träden, havet, himlen, solnedgångar och en älskad reskamrat. Stegen blev lätta att gå och bekymren färre att bära.

 

Kan det finnas ett samband mellan materiella tillgångar och tyngden i kropp och sinne, som om vi mentalt bär ansvaret för sakerna, på samma sätt som vi fysiskt bär dem? Jag vet inte. Allt jag vet är att det mesta jordiska är onödigt, men kanske också trygghetsskapande. Som besvärjelser. Och vänta. Hur blev det utan besvärjelser?

 

Allt jag hade själsligt behov av på resande fot var visserligen träden, en liten fågel och en älskad reskamrat, och det ingav trygghet, tillhörighet och mening. Men?
Hemma väntar allting på mig. Det finns en plats där jag hör till och där allt omkring mig är bekant och vardagligt. Träden finns där, solnedgångarna och en liten fågel och jag känner hur det värmer inuti, men där finns även sakerna. De är inte enbart en börda. De skänker, motvilligt erkänt, både trygghet och tröst. Det må kallas besvärjelser, men då får det vara så. Jag behöver dem inte bara för deras praktiska nytta.

 

Så behöver jag ett hus så att min katt har något att bo i.

 

Med värme från Fixa

30 aug 2018.

 

Det där med att anstränga sig för att förstå vad någon annan menar egentligen, kan bli förödande för självet. Jag tvingar mig själv att träna på att utgå ifrån att människor säger det de menar och menar det de säger. Det går sådär. 

Att ständigt analysera vad människor menar egentligen, bortom det sagda och gjorda, tar lite ifrån dem deras ansvar att vara tydliga. Det kan också leda till att de räknar med att bli tolkade till sin fördel, även om de uppvisar olämpligt beteende. 

Numera försöker jag (och det händer till och med att jag lyckas) utgå ifrån att om någon beter sig illa mot mig eller någon annan, så beror det på att den kände behov av att bete sig illa och inte på att dess hund blev sjuk dagen innan. Människor måste stå för sina handlingar. Tror jag. 

 

Varma tankar från Fixa.