11 september 2020

Tänk om ingenting finns på riktigt. Tänk om det inte finns några träd, moln, planeter, syrgastuber, sjukdomar eller garnnystan. Inte ens människor. Vi kanske inte finns, utan är bara några påhitt i en amöbas fantasi.

Då finns i alla fall den amöban, säger kanske du, lutar dig tillbaka med korslagda armar och ler försmädligt.

Inte säkert, för även den amöban kan vara en skapelse i en annan fantasi.

Vems fantasi då? undrar du. Ingens, svarar jag. En fantasi bara.

Då finns den fantasin, även om den inte tillhör någon, menar du och det har du ju rätt i. Då finns den fantasin och i så fall raseras hela teorin om att ingenting skulle finnas på riktigt. Åtminstone i teorin.

Höstlig värme från Fixa.

3 september 2020

Någon i närheten berättade om sin arbetsdag. Företag som vill tjäna många fler pengar än vad de redan tjänar (optimera tillväxt och räntabilitet, menar jag förstås, eftersom girighet är en dödssynd) bjuder ibland in motivationsföreläsare i akt och mening att få underhuggarna (nej, lagspelarna) att jobba hårdare utan att bli utmattningsdeprimerade (gasa och bromsa samtidigt). I till exempel vården (icke-vinstdrivande organisationer) bjuds motivationsföreläsare inte in. Där är det bara att jobba på.

Den i närheten berättade om sin arbetsdag och i den ingick inte någon motivationsföreläsare, vilket den i närheten var lättad över, men väl en futurolog. Sedan redogjorde den i närheten för vad futurologen hade att komma med, men jag måste erkänna att hjärnan inte riktigt kunde ta in det, eftersom hjärnan stannade vid det faktum att det finns futurologer.

Enligt någotsånär trovärdiga källor på internet är futurolog detsamma som framtidsforskare. Framtiden vet vi inte så mycket om förrän den har hänt och då är den ingen framtid längre, utan historia. Om det är futurologens uppgift att studera framtiden när den redan har hänt, är den inte historiker då? Och lycka till med att studera något som ännu inte har hänt.

En snickare i närheten berättade att en annan snickare hade ställt sig en bit ifrån det färdiga bygget, satte händerna i sidorna, glodde och sa:

Jahapp, så blev det denna gången.

Så väl jag förstår den snickaren. Nog finns det ritningar och planer och erfarenhet, men hur kan det vara möjligt att på förhand veta hur bygget ska bli förrän det är färdigt? Saker händer längs vägen och det blir nödvändigt att kompromissa och ändra riktning.

Om det inte går att veta det framtida resultatet av något så konkret som sammanfogade brädor, hur kan vi då veta något om den övriga framtiden? Vi låtsas att futurologen förutspår att det ska bli ett år med evinnerligt resande, konserter i massor och hålligång i överflöd, och så kommer det ett virus som raserar hela prognosen. Kan vi hålla futurologen ansvarig då? Om ja, vad ska den hållas ansvarig för? Att det inte blev hålligång i överflöd? Att det kom ett virus? Att den hade fel?

Din falska profet, kan futurologen få höra när framtiden inte motsvarar det som futurologen studerat. Det tycker jag är ett fult och otäckt tillmäle.

Det är allt lite synd om futurologerna. Det kan inte vara lätt att sia om framtiden, förutsatt att de inte är skickliga på att plantera in föreställningar i det kollektiva medvetandet och därmed låta självuppfyllande profetior göra jobbet. Då blir det liksom rätt även när det blir fel, ungefär. Och förresten, om pessimisterna förutspås en dyster framtid, är det bra eller dåligt?

Alltihop väcker så många frågor att det skulle behövas någon som styr upp det hela. Gärna någon med mandat att tillsätta ett kommission som får i uppdrag att genomföra en utredning eller två. Vi skulle behöva skaffa oss en framtidsminister, men något sådant kommer nog aldrig att ske.

Höstlig värme från Fixa.

22 augusti 2020

Det skulle vara bakluckeloppis i närheten. Någon visste att berätta att dessa tillställningar drar till sig hur mycket folk som helst och när jag frågade varför, blev svaret bara att folk gillar sånt. Jaha.

Alltså samlas både många försäljare och spekulanter för att ägna sig åt en kommers som för mig är tämligen obegriplig. Mötas på stora parkeringsplatser bara för att köpa och sälja begagnade bakluckor. Kan behovet vara så stort?

Visst kan jag förstå att någon behöver ny baklucka ifall den gamla blev påkörd, men att så många människor råkar ut för samma missöde att det krävs en hel bakluckeloppis för att täcka efterfrågan är bortom min fattningsförmåga. Jag framförde tanken till den som informerade om evenemanget. Den stirrade på mig.

Du kan inte vara klok, sa den med något nervöst i blicken.

Det är jag den första att instämma med, men vad säger då det om alla som handlar med begagnade bakluckor? Inte nog med att folk går för att köpa, utan det finns tydligen tillräckligt många som sitter inne med gamla bakluckor, för att vid tillfälle visa upp dem på dessa loppisar. Suspekt, om ni frågar mig.

Dessutom, om en människa av en eller annan anledning har blivit av med sin baklucka och behöver en ny, vad är oddsen för att den skulle hitta just den sortens baklucka som passar just den bilmodellen?

Eller är det med bakluckor som med så mycket annat materiellt bjäfs här i världen, att det har börjat spekuleras i dem på samma sätt som med tulpanlökar en gång i tiden? Förekommer det värderingar och expertutlåtanden i kretsarna? Finns det kataloger med alla gamla bakluckor som är i omlopp? Skriker människor av glädje om de lyckas komma över ett särdeles unikt exemplar av baklucka och visar de stolt upp sitt fynd inför vänners imponerade tillrop på söndagsmiddagarna?

Grattis till den nya formidabla bakluckan, säger de och skakar hand och skålar i något som gör dem yra av andra skäl.

Det där med bakluckeloppis får vara för min del. Fylla vardagsrummet med gamla bakluckor? Nej, jag har det jobbigt nog som jag har det, men väl bekomme om du själv är lagd på det hållet.

Med värme från Fixa.

4 augusti 2020

Förmiddag. Blå himmel. Liten hamn i överskattad semesterby. Ditkommet vuxet folk från diverse storstäder hade lämnat sina ungar till någon sorts båtklubb driven av före detta entusiaster. Den välvilliga förklaringen är att föräldrarna ville att deras barn skulle lära sig segla. Fördomsfulla människor kunde påstå att det egentliga motivet var att under några timmar få sitta ifred med sina elektroniska saker på balkong eller veranda, men så beräknande skulle aldrig semesterlediga föräldrar vara.

Befann sig en massa ungar i små guppande båtar i den överskattade semesterbyns hamn. Till barnens förtjusning tog vinden tag i deras segel och de åkte med imponerande hastighet fram hur som helst i olika riktningar. Segelpedagogen kände sig manad att styra upp det hela. I en megafon ropade den ut sina instruktioner.

Nuu ska ni hääura po maaj.

Rösten lät trött och uppgiven, förmodligen på grund av tidigare erfarenheter av elever som ansåg sig fullärda redan innan första lektionen och det i kombination med bristande insikt om att det kunde vara dem till gagn att anamma vissa förhållningsregler. Nu stannade ungarna faktiskt upp och glodde åt det håll rösten kom ifrån och aningen hoppfull inför den oväntade uppmärksamheten kände sig pedagogen uppmuntrad att åtminstone göra ett försök.

Nuu ska ni styyra raaokt fram ti denn bleeåa pinnen å dääur ska ni sveenga å kääura tibaaoka. Haaur alla fääurstått?

Tjugo överklassungar ur var sin båt: Nä vänta vadå hur ska vi vända ska vi backa varför hur menar du vad sa du att vi skulle göra?

Segelpedagogen upprepade sina instruktioner ännu långsammare och i något modifierade ordalag. Orden uttryckte åter något om rakt fram och blå pinne, men där bakom fanns ett uppenbart förlorat tålamod och längtan efter ett annat jobb, om än kamouflerat i överdriven vänlighet.

Det är så mänskligt att vara människa. Ungarna var på ungars vis upprymda över att göra något nytt. Självklart trodde de sig kunna allting redan från början, omedvetna om hur mycket det finns att lära sig. På något sätt ter det sig positivt. Det ska vara så. Att dessutom ägna sig åt att hålla i rep och spakar och vevar i något så konstigt som en båt på vattnet och därtill lyssna på vad någon säger, nej det blir för mycket. Det är bara att förstå deras oförmåga att ta till sig en enkel övning.

Ungarnas föräldrar behövde så väl de få timmarna av ensamhet. Det är fullt förståeligt. Förmodligen var det utmattande att ideligen uppfostra barn och göra karriär och leta upp nya människor att gifta sig med. Kanske. Inte vet jag, men förmodligen.

Vad segelpedagogen beträffar har den en speciell plats i mitt förstående sinne. Detta ständiga överseende med … med … ja sådant som ska has överseende med. Vi orkar med så mycket vi orkar med, därefter tryter det. Bör det tryta lite oftare?

Bör segelpedagogen slänga megafonen i hamnen och lämna alltihop innan utmattningsdepressionen är ett faktum? Eller bör den vänta tills utmattningsdepressionen äntligen infinner sig så att omgivning, myndigheter och annat samhällsbärande anser det befogat att slänga megafonen i hamnen? Vilket är att föredra?

Bör barnen (som givetvis genomskådar sina föräldrars intention att slippa dem några timmar) fortsätta ignorera megafonen och i barnslig glädje åka huller om buller så fort vinden bär dem?

Vad skulle hända om segelpedagogen sa: Nu ungar får ni prova er fram. Ha roligt för då lär ni er bäst. Var rädda om er själva och varandra och fråga om det är något. Jag plockar upp er efterhand som ni drattar i.

Det skulle bli en förskräcklig röra. Förhoppningsvis.

Med värme från Fixa.

20 juli 2020

Aldrig mer skulle den skatan flyga igen. Längre bort i trädgården låg den stilla utan att andas. Lungorna var nämligen borta. Så även det som sitter runtom lungorna. Huvudet var också försvunnet liksom buk och rygg. Allt som återstod av skatan som inte längre andades var en hög med glänsande fjädrar och luddigt fjun.

I gräset runt högen med fjädrar gick skatans maka, eller om det var make. Det är svårt att avgöra skillnaden när det kommer till skator och egentligen spelar det ingen roll. Den klev runt runt, stannade och lade huvudet på sned, betraktade fjädrarna och fortsatte sin bana, ibland nära och emellanåt från avstånd. Kanske försökte skatan förstå. Möjligen visste den alltför väl.

På verandan låg katten utsträckt och både andades och levde, uppenbarligen nöjd med hur livet fortskred. Han gäspade, blinkade mot solen och fortsatte trivas.

Du ska vara snäll mot skatorna, sa jag till katten. De är våra vänner.

Det sista la jag till trots att både katten och jag visste bättre. Att räkna några som sina vänner när de ställer sig i en ring runt en och hugger och hackar och dessutom skrattar som om det var roligt, faller på sin orimlighet. Mer än en gång har katten blivit utsatt för skatornas påhopp och han har försvarat sig tappert, men också krupit ihop intill väggen när de har blivit alltför närgångna.

Visserligen klättrade han upp i syrenen för att titta ner i skatornas bo när de hade ungar på gång, men han hade vänt igen utan byte så det var inte anledning nog att gadda sig samman emot honom. Bytena var nog fortfarande ägg, men ändå. Här ska ingen komma och mobba min katt.

Är det tillåtet att äta upp sina mobbare? Förmodligen inte, men vad ska en katt göra? En skata mindre leder till lite mer lugn och ro för både katt och människa. En mobbare mindre leder till lite mer lugn och ro.

Katten hoppade upp och la sig i mitt knä. Han spann, det lilla otyget. Hade han redan glömt sitt illdåd, eller hade han det i medvetandet och var tillfreds med sitt agerande? Ibland är det lätt att vara katt. Åtminstone när den bor hos någon som ger den mat och logi och håller den fri från fästingar och mask. Ännu bättre blir det om den blir kliad bakom örat och minns hur den befriade trädgården från en av skatorna.

I över en vecka återvände den ensamma skatan till fjäderhögen. Den spatserade fram och tillbaka (skatan alltså, inte fjäderhögen) la huvudet på sned och begrundade situationen. Jag tror att den grät. I alla fall lät det så när den satt i körsbärsträdet och beklagade sig varje gång jag gick förbi. Kraxandet var mer lågmält än brukligt och aningen hesare.

Din katt har ätit upp min käresta, tror jag att den sa. Vi som hade det så fint.

Skatan lutade sitt huvud mot körbärsbarken och lät tårarna rinna. På verandan rullade katten ihop sig och somnade av pur trivsel. Ljuset strålade ner från allt det blå och i trädgården rådde både sorg och glädje.

Med värme från Fixa.

4 juli 2020

Alla dessa omöjliga påbud. Vem hittar på dem och varför? Finns det en särskild yrkeskår för personer som bestämmer hur saker ska göras? Förmodligen. Där sitter de bakom sina skrivbord och tänker ut nästa regel och nästa och nästa och efterhand som reglerna utformas och presenteras för allmogen blir de allt löjligare.

Enligt kristendomen fanns det tio budord sända från en gud för människorna att följa och de var ganska enkla och självklara. Du skall icke dräpa, till exempel. En bestämmelse som inte bara var självklar och lätt att anamma, utan också presenterades på ett tydligt sätt. Inristat på en stentavla, bara att läsa. Anledningen bakom påbudet var också rimlig och är så fortfarande, eftersom varken folk eller djur finner det angenämt att bli dräpta.

När guden hade bestämt färdigt verkade det som att människorna ville ta över rollen och fortsätta bestämma saker, vilket genom tiderna har resulterat i en del underligheter.

Nuförtiden står det på skyltar här och var att människorna uppmanas att hosta och nysa i armvecket. Vad är det för påfund? Igår befann jag mig åter i en lokal där besökarna var tvungna att hosta och nysa i armvecket. Jag övervägde att vända i dörren, men den som fanns i närheten ville gå in så jag följde med.

Jag kunde varken hosta eller nysa, trots att jag strängeligen blivit uppmanad därtill. Visst försökte jag hosta vid ett par tillfällen, men som hosta betraktat var det föga övertygande. Vem som helst kunde genomskåda min låtsashosta även om den doldes i armvecket. Att nysa gick rakt inte.

Om jag inte lyckas nysa snart slänger de ut mig, tänkte jag och försökte göra mig osynlig. Mitt sällskap försökte inte ens och jag undrade vad påföljden kunde vara för underlåtenheten att hosta och nysa i armvecket i denna lokal där skylten vid dörren tydligt instruerade besökarna att göra just det. Vi hann ut innan vi blev upptäckta.

Väl hemma kände jag behov av att dryfta saken med någon annan i närheten. Han förstod mig. Dessutom kunde han ge ytterligare exempel på fåniga regler genom att berätta om den gången han skulle åka rulltrappa i en byggnad där det fanns rulltrappa. Vid rulltrappans början hade en bestämmare satt upp en skylt. ”Hundar och väskor skall bäras.”

Ajamen, tänkte den i närheten. Jag har varken hund eller väska. Hur ska jag nu komma upp till nästa våning?

Han velade lite och fick sen syn på en tjomme som stod och åt något äckligt vid en snabbmatsservering. Bredvid tjommen fanns både en väska och en Leonberger.

Det här kommer att bli besvärligt, men det kan inte hjälpas, tänkte den i närheten och gick hän för att lyfta upp hunden som förvånad lade sina framben om hans hals. Så tog han väskan med och gick för att åka rulltrappa.

Ungefär halvvägs började det gormas nerifrån. Tjommen hade upptäckt tilltaget och rusade efter den i närheten. Givetvis var den förtretad över att ha blivit snuvad på sin egen möjlighet att åka rulltrappa. Här hade den förberett sig genom att ta med både hund och väska och så kom någon som helt fräckt såg sin chans.

Tjommen sprang uppför rulltrappan alldeles tomhänt, men den i närheten var beredd. Han tänkte minsann inte riskera böter och fängelse för att ha åkt rulltrappa utan att bära väska och hund och en kamp utan potential till normal utgång utkämpades där den i närheten och tjommen båda drog i hund och väska. 

Vid rulltrappans slut ramlade hela högen omkull, men då var den i närheten inte längre intresserad av vare sig hund eller väska. Han gick. Mycket nöjd.

Tomtegubbe, ropade tjommen efter honom och lyfte upp sin Leonberger och väska för att åka ner igen. Ett synnerligen korrekt beteende.

Finns det något att lära av det här? Nej, det gör det nog inte.

Fixa önskar fortsatt fin sommar.

2 juni 2020

Det var förmodligen i mitten av oktober för kanske tjugo år sedan. Raderna av äppelträd var långa, solen orkade knappt uppför trädtopparna och det var ett av de sällsynta tillfällen då de som plockade var tysta längre än fem minuter. Minut efter minut gick där i fruktodlingen och äpple efter äpple plockades ner från grenarna. I seg tystnad fortsatte de gummistövlade plockarna och kanske skulle det snart bli rast.

Om du lägger ett äpple intill ett annat i en lång rad hela vägen till stan skulle det behövas 445766 äpplen, sa den som plockade närmast.

Det kom ganska oanat. Visst hade tystnaden pågått över en timme och att någon skulle avbryta den var bara att vänta, men då brukade repliken handla om kaffe eller gummistövlar. Det där var en trevlig överraskning.

När det inte finns saker att distrahera sig med går det rätt bra att tänka. Kanske håller inte tänkandet önskvärd kvalitet, men själva förfarandet att tänka flyter på ganska bra. På gott och ont.

Vi kan tänka på saker som vi ångrar eller som vi önskar att vi gjorde, vi kan tänka på en bok vi har läst och vi kan tänka på vår granne eller teorin om det krökta rummet.

När jag var liten kunde jag sitta på bussen och titta på de andra passagerarna och undra vad de tänkte på. Det gör jag inte längre. Nu tittar jag på de andra passagerarna, men att undra vad de lyssnar på i sina lurar är inte lika spännande.

Vad händer med tänkandet om vi konstant distraherar oss med sådant som kommer utifrån? Att tänka och lyssna på samma gång, är det möjligt.

De som vet mer än jag menar att det är under vilan musklerna byggs upp, förutsatt att musklerna användes innan förstås. Under träningen anstränger vi musklerna och det är när vi vilar som den träningen gör nytta. Påstås det.

Kan det vara detsamma med tänkandet? Först hör vi något eller upplever något eller pratar om något. Då anstränger vi vårt intellekt. Sen behöver vi tystnaden för att bygga upp vår förmåga att tänka. Om det är så (vilket jag inte vet), vad händer då om vi inte tillåter oss någon tystnad? Om vi efter att ha lyssnat eller sett på något lyssnar eller ser på något nytt istället för att tänka på det första som vi lyssnade eller såg på? Vad blir det av sånt?

Jag vet inte.

Sommarvärme från Fixa.

28 maj 2020

Sedan ganska länge finns det någon ny i närheten. Kanske har den varit med sedan födseln, men då har jag försökt mota bort den så fort den har velat hälsa på. Numera är den välkommen. Den heter Glömskefen.

Folk kan prata på radion och så snart jag stänger av kommer Glömskefen och svingar sin festav och vips, är allt borta. Vad de sekunden innan pratade om har jag glömt och hur jag än anstränger mig är det omöjligt att återkalla något av det som sas.

Hur var det nu? Har jag berättat om vad jag minns av radioprogram?

För att inte prata om det digitala. Någon vänlig själ pekar på datorn och visar hur det går till att fylla i det ena eller det andra, logga in och ut och hitta och läsa. Jajamen, säger jag under tiden personen ägnar sig åt sin pedagogik, det här kommer jag ihåg och kan till nästa gång. I samma ögonblick som jag stänger ner datorn är Glömskefen där med staven. Allt borta.

Nu får jag inte glömma att skriva hur dåligt jag minns sådant som ska göras på datorn.

Det där med minne är spännande. Kan det vara så att det går att välja vad vi ska minnas? Kanske finns det begränsat utrymme i minnescentrum och om det blir fullt av en del saker, måste annat raderas. Om jag kommer ihåg vad de pratade om på radion kanske det blir jobbigare att komma ihåg att köpa tandkräm. Uselt exempel, men ändå. Kan det vara så att det går att välja att minnas det väsentliga, eller rättare sagt, det som en själv anser vara det väsentliga?

Tänk om Glömskefen försöker tala om för en vad som är hälsosamt att ägna hjärnan åt som människa. Kan det också vara så att om vi tvingar oss att anstränga minnet genom att komma ihåg alldeles för mycket, jobbar vi ihop till en präktig demenssjukdom? Dessutom kanske Glömskefen vet vad som är bäst att prioritera när det kommer till sådant vi ska minnas, men i vanlig ordning ignorerar vi det som kroppen eller hjärnan försöker berätta för oss och det tvingas vi ignorera eftersom det samhälleliga kräver av oss att minnas en massa dumheter.

Dumheter? Ja, här kommer listan:

Hur en skrivare fungerar. Inloggningsuppgifter. Hur en skrivare fungerar. Vad de blinkande symbolerna i bilen betyder. Ladda en telefon. Hur en skrivare fungerar.

Nu kommer jag inte ihåg mer. Däremot kommer jag ihåg att det är bra att komma ihåg att sova, äta, läsa, odla mat, vara någotsånär trevlig mot folk, ta på sig varma kläder när det är kallt, lära sig spela ett instrument och vara rädd om djuren och naturen.

Kanske borde en träna sitt minne istället för att resignera inför det faktum att ens utrymme i minnesbanken är begränsat. Fast en del saker är ganska behagliga att Glömskefen tar bort. Vilka kommer jag inte ihåg.

Med värme från Fixa och Glömskefen

6 maj 2020

Häromdagen stod det att läsa i en digital kommentar att några skulle hållas i schakt. Lyckligen hade personen inte skrivit att alla skulle dras över en kant, för det hade varit förfärligt. Att generalisera är en styggelse.

När det kommer till språk gäller det att inte vara konservativ. Språket är i ständig utveckling och folk får uttrycka sig hur de vill, så länge de gör sig förstådda. Det är upp till mottagaren av budskapet att hysa en genuin vilja att förstå och så länge den välviljan finns brukar det gå bra.

Ibland blir det ändå lite kortslutning. Någon i närheten skulle delta i en tävling och efteråt ville den berätta om resultatet.

Jag kom sist tack vare att jag ramlade efter fyra kilometer.

Är det bra eller dåligt? Var det personens förhoppning att komma sist som fick den att tacka fallet för det resultatet? Jag tvekade mellan att gratulera och beklaga och svarade i stället något neutralt. Förmodligen jaså.

Själv uttrycker jag mig alltid korrekt. Alltid. Nästan alltid. Eller åtminstone för det mesta. I alla fall så ofta jag kan. Det vill säga … det händer att jag inte uttrycker mig på det fånigaste vis.

Det var allt för idag. Förresten, risken finns att det blir fint väder ikväll … så att det går att klippa gräset, menar jag.

Vanliga halsningar, Fixa.

30 april 2020

Någon i periferin hade tråkigt. Inte en sådan där liten lagom vardagstristess som lätt är avhjälpt med några timmars tv-seriegloende, planlöst slösurfande eller genom att lyssna på ljudböcker om människor som kidnappar och torterar varandra, utan den sortens tråkighet som närmast är att beskriva i termer av leda och ökentorka.

Ingenting förmådde skingra den olust som ansatte den i närheten. Att läsa något var lönlöst på grund av att det bara fanns uselt krafs kvar att läsa (ett påstående sprunget ur antingen okunskap eller lättja), att stirra in i en skärm gjorde den folkilsken och när den öppnade kylen för att fördriva tiden med att äta blev den varse hur tomt där var till följd av att den redan försökt sig på det knepet. Återstod bara att sucka.

Åh, vad det är tråkigt, sa den i periferin.

Hur länge har det varit det? undrade jag.

En hel dag, svarade den i periferin.

Usch då.

Ja, dubbelusch, menade den i periferin och ville att något skulle hända. Något kul. Något alldeles särdeles. Saker händer sällan av sig självt. Åtminstone roliga och spännande saker. Det fåniga och onödiga poppar däremot fram oombett. Min uppmuntran var bara att den i periferin skulle komma på något och genomföra det själv. Om det gick bra?

Några timmar senare ringde den i periferin. Nej, den ville inte prata bort några av sina tråkiga timmar, utan istället tacka innerligt för ett utomordentligt råd. Jahaja?

Gå in på internet, sa den i periferin och jag gjorde det. Leta upp sidan för säljes och köpes. Bläddra fram Periferin. Kolla efter min själ.

Va? sa jag.

Bara gör det, sa den i periferin. Jag skrev in i sökrutan och fick en träff. Tyvärr, vill jag tillägga. Där fanns verkligen en annons med rubriken Min själ. Texten löd:

 

Min själ.

Jag säljer nu ut andelar av min själ. Det finns en miljon andelar á tio kronor styck. Dessa andelar kan ni sedan sälja vidare och värdet på dem bestäms av hur roligt jag har. Ju tråkigare mitt liv är vid en viss tidpunkt, desto lägre själskurs. Vid riktig skojiga tillfällen skjuter kursen i höjden.

Det är upp till er att hålla kursen på ATH (all time high, för er som saknar kunskap i kursvärde). Ser ni till att jag har roligt kommer kursen att stiga och ni kan sälja med förtjänst. Om något gör mig ledsen, uttråkad eller arg sjunker värdet, så ni gör bäst i att hålla mig på gott humör.

Minut för minut kommer en graf att visa mitt själsliga tillstånd och därmed också priset på andelarna. Grafen kan ni följa på min hemsida.

Det här kan bara bli bra. Välkomna med era beställningar.

 

Vad fanns det att säga? Den i periferin frågade om min åsikt. Jag svarade något diplomatiskt. Möjligen undvikande.

Det går jättebra, sa den i periferin lyckligt. Succé till och med.

Succé? Den menade väl inte … Jo, det var just vad den menade. Först ringde någon och frågade om äktheten i annonsen. Fullständig, hade den i periferin svarat. Då ville intressenten ha två andelar till att börja med. Gick det bra skulle den utöka sitt innehav. Så ringde nästa och ville ha fem andelar och så fort köpet var genomfört berättade den en rolig historia. Den hade fattat något.

Därefter hade folk ringt och ringt för att teckna andelar i den i periferins själ. Mest var det försiktiga småposter, men en del hade tagit i med tjugo, femtio och till och med hundra andelar. Sen stod det inte länge på förrän det ringde en storfräsare och drämde till med tiotusen andelar. Tio tusen? Kunde det vara mö…

Jajamen. Och innan den la på sa den åt mig att hålla mig hemma i kväll för den skulle skicka nån sorts komedikommitté att uppträda i mitt vardagsrum. Jag fick gärna bjuda in familj och vänner till evenemanget så blev det extra förnöjsamt. Storfräsaren skulle göra sig en rejäl hacka på hela arrangemanget.

Så du förstår, fortsatte den i periferin, nu har jag inte bara löst alla mina ekonomiska bekymmer, utan även tråkighetssituationen. Aldrig mera fattig och aldrig mera uttråkad. Du är också välkommen i kväll.

Jag avböjde. Jag ville heller inte köpa andelar i periferipersonens själ. Kanske gick jag miste om ett fint erbjudande, men ibland får en ta risken. Fortfarande kan jag inte avgöra om draget var genialt eller absurt, men det känns tryggt att ha personen i periferin och inte i närheten.

Med värme, Fixa.

6 april 2020

Någon i närheten hade en hund. Både fysiken och viljan var stark hos hunden och dessa fördelar använde den efter behag. En gång besökte den i närheten en stad och som vädret var soligt och klockan lagom mycket, bestämde den sig för att ta en kopp kaffe och förmodligen också kanelbulle i ett trevligt konditori med uteservering. Ledigt bord fanns och den i närheten dit med hunden.

Det här kommer att gå åt h*****e, tänkte den i närheten medan den knöt fast kopplet i bordet och så fick hunden vänta där medan den i närheten gick in för att köpa sin fika. Det var åtminstone planen.

Allt som oftast är det uppenbart för oss människor vilken utgången av en given situation ska bli och ändå gör vi precis som vi inte borde göra. Att agera mot bättre vetande. Det där uttrycket kan vara öppet för tolkning, för någon annan i en annan närhet undrade om det betyder att en person flyttar fram sina positioner från ett vetande till ett bättre.

Njae, protesterade jag. Snarare betyder det att du vet något men agerar tvärtemot det du vet.

Sånt håller jag på med en hel del. Häromdagen till exempel gav jag mig frivilligt in i en diskussion som inte hade några som helst utsikter att leda till något konstruktivt. Varför gjorde jag det? Jag visste att den sortens prat tenderar att spåra ur och det här var inget undantag. Jag hade kastat mig in i pratet genom att ställa en fråga och det blev tvärtyst i två sekunder innan första prataren valde att ta den personligt.

Att agera mot bättre vetande är kanske mänskligt. Måhända har det att göra med vår benägenhet att hoppas? Om du gör på ett sätt och det inte fungerar, så gör något annat, brukar en klok människa säga. Att ändå göra om samma sak igen och igen, trots att det inte fungerar, beror kanske på att det finns ett litet hopp om att det ska vara annorlunda nästa gång. Jag vet inte.

Pratet fortsatte utan min inverkan och jag gick in bland träden för en stunds kontemplation. I tystnad. Mot bättre vetande borde vara att förflytta sig mot ny kunskap och att agera efter den. Verkligheten är den motsatta.

När den i närheten kom ut med sin kaffekopp och kanelbulle var både hund och kafébord borta. Detta bekymrade inte den i närheten. Den satte sig vid ett annat bord och låtsades som det regnade. Så bör mot bättre vetande hanteras.

Varma tankar från Fixa.

26 mars 2020

Här i Lillmosa finns inga restauranger. Granar finns det och vildsvin. Ibland finns här en älg som tycker om jästa äpplen, men för det mesta lever den ett tillbakadraget liv eftersom den har varit skygg ända sedan kalvdomen. Inte folkskygg för här finns inget folk att vara skygg för. Snarare arbetsskygg av naturen. Så den håller sig undan.

Inga restauranger i Lillmosa alltså. Vill det ätas här gäller det att ha mat hemma. Skafferi kallas det. Där finns mat för längre perioder i självvald enskildhet och det har inget med kris att göra. Bara vanlig planering. En del av maten är odlad ute i landet och annat är köpt. Då måste det cyklas mycket långt till närmaste affär, vilket i och för sig är trevligt, men opraktiskt om det ska göras var och varannan dag.

Det där med restauranger är tydligen en uppskattad grej bland bättre folk. Det folket är jag lite skygg för, men blev indragen baklänges en gång och det är något att berätta för någon annans barnbarn en dag i framtiden. Även om det ter sig omöjligt att komma till framtiden, men nu var det om restauranger det skulle handla.

Ringde alltså en i närheten och frågade om jag ville följa med ut och äta med den och ytterligare två i vår närhet. Genast spreds värme i mitt hjärta och svaret blev ett tveklöst ja.

Körsbären är mogna, sa jag. Jag kan göra körsbärspaj.

Va? sa den i närheten.

Körsbärspaj, ekade jag. Eller tycker du inte om det?

Jo, det var smaskens, men den i närheten förtydligade sin fråga. Gå ut och äta. Åka flera mil bort för att komma till en stad för att sitta inne i en restaurang och för att äta deras kocklagade mat. Besvikelsen var akut. Att gå miste om en fin stund på en solvarm sten eller möjligen på en grässluttning. Humlesurr. Svag vind i håret. Rädda små flygfän från att drunkna i teet. Äta ute. Bland det bästa som finns.

Nåja, nu skulle det visserligen ätas inne, men eftersom det var tillsammans med tre av de närmaste skulle det ändå bli kul. Att umgås med sina närmaste är också det bästa som finns.

Detta skulle ske en lördag. Vi blev hänvisade ett bord och fick menyer att välja ur. Så snart servitören avlägsnat sig började det klia i knävecken, för mina närmaste bläddrade världsvant bland alla äckligheter som fanns att välja på, men hos mig sjönk humöret allteftersom rätterna radades upp. Servitören återvände. Mina närmaste beställde. Så var det min tur.

Har ni småvarm dront?

Mina närmaste stelnade till. Det hade uppmuntrande inverkan. Servitören såg på mig och jag kan svära på att han i det ögonblicket bestämde sig för att det var hans sista beställning någonsin.

Tyvärr, svarade han, den är slut. Vi har däremot fått in ett utmärkt parti bottennapp. Allt uppskrapat från Marianergravens bortersta vrå.

Mina närmaste log försiktigt. Själv skakade jag på huvudet och frågade efter alternativ. Han föreslog långsträckt katt och jag upplyste om att det hade jag hemma. Hade de möjligen svartalger?

Bara torktumlade, sa servitören.

Uteslutet, tyckte jag och förhörde mig om insyltade skattesmitare. Inte heller det. Uppstoppad snorkråka kunde de tillreda, men bara serverat på en bädd av inpiskade kanaljer så det fick vara.

Jag tar nummer femtiotre, sa jag till slut.

Ett utmärkt val, menade servitören och tog emot våra menyer. Något att dricka?

Vi tar citronvatten allihop, gastade en av mina närmaste. Allihop.

Detta var nog tjugo år sedan. Sedan dess har ingen frågat om jag vill följa med och äta ute. De menar inne. Själv äter jag gärna ute. Mig går det inte att blanda sig med på finare tillställningar.

Vårsol från Fixa

13 mars 2020

Det är fredag. Möjligen bör det bekymra mig, men därtill är jag för dum. Det är allmän kunskap att fredagen den trettonde är ett datum att frukta och jag borde begripa bättre än att fjanta omkring utan skyddshjälm och suspensoar. Inga tilläggsförsäkringar i världen gäller en dag som denna, vilket alla tar för självklart eftersom olyckor är snarare regel än undantag och den som vågar sticka näsan utanför dörren får skylla sig själv.

Ur rättviseperspektiv borde fredagen den trettonde vara ett ideal. Det är lika mycket fredag för alla och lika mycket den trettonde. Hög som låg, rik som fattig, gammal som ung, man eller kvinna, alla löper samma risk att drabbas av otur eftersom alla befinner sig under samma datum. Känns det inte lite mer behagligt att vara människa bland andra människor en dag som denna? Lite mer … gemenskap? Lite … vänligare?

För finns det något mer enande än en gemensam fiende?

Kan det verkligen vara så enkelt? Tänk om det inte alls är så rättvist som det ter sig. Använder alla samma kalender? Tänk om en massa tjommar går omkring och lever efter mayakalendern och aldrig behöver förhålla sig till detta usla datum. Är det rättvist? Om någon äger ett privat jetplan, kan den då flyga så att den hela tiden befinner sig på rätt sida datumgränsen, för att sen hoppa över den trettonde och gå direkt från den tolfte till den fjortonde? Sånt kan säkert fifflas med.

Vem bestämde förresten att fredagen den trettonde skulle leda till fasligheter för den redan hårt prövade stackars mänskligheten? Det kan knappast vara inskrivet i skapelseberättelsen, utan snarare ett senare påfund. Av vem? Regeringen? Självklart är det den värdelösa, inkompetenta regeringen som har infört bestämmelsen om fredagen den trettonde och avgå tänker den i vanlig ordning inte göra.

Hela allmogen genomskådar att regeringen undanhåller information om fredagen den trettonde och dessutom är orsak till den tillhörande oturen. Där står representanterna för regeringen och gör bort sig efterhand som de framträder.

”Fredagen den trettonde är bara ett vanligt datum”, säger en minister med ful skjorta. Allmogen fnyser och vet bättre. Hade det bara funnits en låda ruttna tomater i närheten.

”Det är inte större sannolikhet att råka ut för olyckor fredagen den trettonde som torsdagen den tolfte”, påstår en minister som borde byta frisör. Allmogen gnisslar tänder inför det faktum att ministern uttrycker dumheter trots att den blivit överbevisad om motsatsen till sina uttalanden varje gång den begår misstaget att öppna munnen.

Nå, nu står mänskligheten inför att då och då drabbas av fredagen den trettonde och eftersom regeringen är såväl datumets som oturens upphov kommer den givetvis inte att verka fram åtgärder för att skydda sin befolkning. Tvärtom.

Vem ska människorna då vända sig till för att få stöd och tröst och vägledning? Vänta. Finns det inte experter på området? Experter på otur. Experter på datum. Visst har det forskats inom dessa områden, men vad har vetenskaparna kommit fram till? Är det någon som orkar läsa forskningsrapporterna? Sånt tar ju tid. Finns möget som ljudbok? När kommer filmen? Nej, eftersom forskarna skriver så obegripligt och otillgängligt är deras forskningsrön säkert bara humbug. Vem är dum nog att lita på deras skrivbordsprodukter?

Den gemensamma fienden skapar inte den gemenskap den är tänkt att göra.

Återstår bara att rädda sig själv så gott det går. På med hjälm, harnesk och stålhättor. Beväpna sig med armborst, kulsprutepistol eller bajonett. Avancera sig fram till den billigaste butiken i närheten. Bunkra konserver och chips. Toapapper i massor. Tillbaka hem med misstänksamma blickar spejande efter ofrånkomliga anfall av otur. Sen är det bara att vänta ut detta otyg till datum för att vid midnatt äntligen kunna slappna av så pass att det är möjligt att lämna landet för att flytta till ett land som inte har fredagar den trettonde.

Apropå ingenting. Axel Wallengren, alias Falstaff, Fakir skrev en bok med titeln ”En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag. Kortfattad encyklopedi.” Den sitter jag och läser bland mina (för alla eventualiteters skull) bunkrade toarullar i väntan på att det ska bli nytt datum.

Varma tankar från Fixa.

29 februari 2020

Att bo i en by som saknar invånare är av uppenbara anledningar pulssänkande. En vanlig kväll när som helst under året går det att ta en promenad från ena änden av byn till andra, utan att behöva använda stämbanden. Ja, du kan förstås alldeles ostörd försöka överträffa valfri tenor i utförandet av Till havs, men är du otränad i konsten leder det ofelbart till öronsår. I dina egna öron alltså.

Följ med mig på en imaginär promenad. Vi börjar i byns ena hörn och först passerar vi en gård som för länge sedan var ett lantbruk. Nu är den tom. Vi fortsätter. Längre bort på grusvägen kommer tre tomma hus på rad. Folk äger dem. Inte mer. Det är mörkt i fönstren och förmodligen har ägarna glömt att de har köpt fastigheterna. När vi går över ena byvägen pekar jag åt höger och du ser fler villor, släckta, tomma och obebodda. Ägda, men obebodda. Vi tar andra byvägen rakt fram och passerar kyrkan. Efter den ligger en massa tomma hus lite hur som helst och därifrån ringlar vägen vidare. Fler obebodda hus kantar vägen och sen är vi snart ute ur byn. Vi vänder och går tillbaka.

Inte en enda människa att säga hej till. Inte någon endaste en att reta upp sig på. Ingen. Bara tomma hus.

En del tycker att det skulle vara tråkigt att bo i en obebodd by och det kanske det är, men det har också sina fördelar. Nu till exempel. Hela världen verkar ha fått Coronafrossa och ställe efter ställe blir avstängt och satt i karantän. Folk smittas tydligen.

I min by är det omöjligt att bli smittad. Ingen tunnelbana att bli nerhostad i. Ingen som nyser en i ansiktet i kön till kassan eftersom det inte finns någon affär. Inga ytligt bekanta som tillgjort ropar heeeej och gnuggar sin kind mot en. Inga människor ingen smitta.

Här kan jag sitta och låta bli att vara ett dugg orolig för såväl virus som baciller. (I stället fortsätter jag förfäras över att nästan tre miljoner barn dör av svält varje år enligt FAO och att WHO beräknar att ungefär en miljon begår självmord varje år, men de lider så tyst så tyst och stör varken börsindex eller kapitalackumulation, så varför slösa krigsrubriker på sånt?)

Nåja, i en obebodd by råder varken svält, självmord eller Coronavirus. Vad gäller det senare kommer världen att smittas, drabbas, förtvivla, tillfriskna och bli immun. Lagom till sommaren har alla blivit resistenta. Alla utom jag.

Det kommer att bli pinsamt. Midsommarafton tänker alla husägare komma ihåg att de äger var sitt hus här i byn och de kommer att drälla hit med sina Coronaresistenta kroppar och utbrista heeeej och gnugga kind och jag kommer att insjukna av deras virus som latent och försåtligt kommer att hoppa som lyckliga små grodor av att finna en oskyddad människa.

Pinsamt är vad det kommer att bli. Där kommer jag att ligga alldeles Coronasmittad flera månader efter att Corona utplånades och hela världen kommer än en gång att konstatera hur bedrövligt efter jag är. De kommer att lägga mig i karantän, inte på grund av virus, utan perniciös obskurans.

Eller så blir det inte så alls, vad vet jag? Jag är varken epidemiolog, immunolog eller virolog, utan bara en fåntratt som bor i en obebodd by och tycker om att skriva flummigt nonsens.

Varma tankar från Fixa

3 februari 2020

Ett mjölkatåg på väg mot periferin stannade vid en station som förmodligen hette Utgård eller något liknande. Likgiltigt vilket för alla utom för dem som steg av eller gick på. Eftersom det var pendlingsdags var det många som gick ombord och de flesta ville få plats i den tysta kupén för att slippa höra något annat än det som strömmade ut ur deras egna hörlurar.

In i tystnaden klev en dam med uppfälld kapuschong runt sina hörlurar, en ordentlig herre som bar en platt väska och fick sina hörlurar i öronen först när han satt sig ner, en yngling vars hörlurar var utan trådar, ytterligare några anonyma individer som skulle komma att få onda ögat av övriga resenärer om de inte slutade prassla med godispåsar och strävtygiga täckjackor illa snabbt och en man som förmodligen hade glömt sina hörlurar hemma och istället fällde upp sin bärbara dator.

Vi som redan satt makade på oss för att de ombordstigande skulle komma åt sina säten, vilket skedde utan ögonkontakt. Sist i raden av nya resenärer var en kvinna med ryggsäck. Hon tog tid på sig och stod upp ännu när tåget började åka vidare. Det vill säga, när tåget startade med ett ryck förlorade hon balansen och ramlade omkull. Flera personer skrek.

Satt hon där på golvet. Jag tyckte att jag var snabb, men underskatta inte hastigheten hos den man som ämnar agera rälsens riddare, slänger sin bärbara dator åt sidan och störtar fram för att bistå i röran.

Gick det bra? frågade han och satte sig på huk.

Nej, svarade den omkulltrillade.

Sen uppstod en stunds tigande villrådighet innan mannen frågade var det gjorde ont. Armarna, blev svaret. Armarna? Det enda som inte hade slagit emot någonstans. Nåja, två rediga karlar lyfte upp kvinnan med ryggsäck och allt, tog av henne ryggsäcken och placerade henne på ett säte där hon sedan förväntades sitta mycket stilla, vilket hon också gjorde. Möjligen snöt hon sig, men vad ska en ramlad människa göra?

Själv tycker jag att det mest gör ont i stoltheten när jag står på näsan. Måhända kände damen likadant. Där satt hon med sin näsduk och kunde förmodligen bara tänka på att hon hade ställt till det så förtretligt i tystnaden, medan alla vi andra glömde det sekunden efter, uppslukade som vi var i våra medhavda berättelser. Kanske att folk lyssnade på ljudböcker. Eller poddar. Musik kanske?

Jag märkte att ingen vågade snegla åt mitt håll och anledningen var inte att undra på. Jag vände blad så tyst det gick, men det var inte eventuella ljud från mitt håll som fick medresenärerna att känna sig osäkra. Det var själva bläddrandet. I en bok. Papper alltså. Jag var att betrakta som en potentiell galning, för vem läser pappersböcker nuförtiden? Säkrast att inte snegla åt mitt håll alltså och ska jag vara uppriktig (vilket betyder att jag ljuger lite) så blev jag nog rädd för mig själv med.

Oavsett vilket fortsatte även den här tågresan och efterhand som vi stannade vid stationerna steg de hörlurade människorna ur den tysta kupén och försvann ut i världen. Själv smusslade jag diskret ner boken i väskan och låtsades vara normal. Det gick sådär. Vilken bok det var? Det vågar jag inte berätta.

Varma tankar från Fixa.

28 januari 2020

Någon i närheten sa: ”jag kan faktiskt inte hållas ansvarig för något av det jag säger, för jag pratar så mycket”.

Logiken bestod i att när det hela tiden blir så mycket sagt, smyger det sig också in dumheter i pratet. Det är oundvikligt vid så många ord, ungefär som när en författare producerar roman efter roman som på löpande band. Alla böcker kan omöjligt hålla samma kvalitet vid sådan överproduktion.

Går resonemanget att applicera på andra områden? Vi tar politiker som exempel. ”Jag kan faktiskt inte hållas ansvarig för något av mina beslut, för jag fattar så många beslut hela tiden.” Går det att kräva att alla beslut håller samma kvalitet eller ska vi ha överseende med att det smyger sig in dumheter bland besluten? Visserligen kan det få förfärliga konsekvenser, men det måste vara tröttsamt att fatta så många beslut, och korrekta tillika.

Läkare? ”Jag kan faktiskt inte hållas ansvarig för någon av mina ordinationer, för jag ordinerar så mycket hela tiden.” Samma här. När vi går till doktorn får vi kanske ha med i beräkningen att just den ordinationen kan vara dumheten bland för övrigt lyckade läkningar.

”Jag kan faktiskt inte hållas ansvarig för alla mina svängar, för jag svänger så mycket hela tiden”, sa busschauffören och tog fel väg.

Föräldrar: ”Jag kan faktiskt inte hållas ansvarig för något av mina barn, för jag har gjort så många.”

Ähum, host host… Nu kanske jag får skärpa till mig lite, men egentligen kan jag inte hållas ansvarig för någon av de meningar jag skriver, för jag skriver så många. Mitt prat däremot kan jag hållas ansvarig för. Jag pratar så lite att allt jag säger måste vara korrekt och vettigt. Jag kan vara tyst en hel dag och nästa och nästa. Sen säger jag plötsligt något och då gäller det att det inte är en dumhet. Fast det mest troliga är att det är det.

Värme från Fixa.

14 januari 2020

Vet larven om att den en dag kommer att bli en fjäril?

Om du vågar ställa den frågan till någon blir du bemött med antingen hånskratt, skepticism eller avståndstagande. Därför, ställ den inte. Tänk hellre på den för dig själv i ensamhet.

Skulle du ändå vilja diskutera frågan med någon, får du räkna med att få snusförnuftiga svar som till exempel ”vet du vad som kommer att hända dig i framtiden?” eller ”Ingen kan spå framtiden, varken larver eller människor”. Du kan också förvänta dig rentav fördomsfulla reaktioner som ”larver kan inte tänka”.

Nå, det går inte att spå framtiden. Vi kan göra kalkyler och beräkningar och ställa prognoser, utan att ändå vara riktigt säkra, men det finns undantag.

Vi blir äldre. Det vet vi. Möjligen kan vi vara omedvetna om det, till exempel när vi är små bebisar, eller vilja bortse ifrån det ifall det ter sig ångestskapande, men vetskapen finns där att vi kommer att bli ett år äldre för varje födelsedag. Även om vi inte vet hur gamla vi blir, vet vi att det är äldre vi blir.

Vi vet att vi kommer att fortsätta vara människor. Åtminstone har inte jag bevittnat eller tagit del av tillförlitlig information om någon människa som förvandlades till en hund eller ett kylskåp. Vi förd som människor och dör som människor.

Just det, vi vet att vi kommer att dö. Inte när, inte hur, men att. Det finns folk som hävdar att vi kan besegra döden och leva för alltid. Visst blir jordens befolkning äldre, men att vi skulle kunna leva fem miljoner år och därefter bara fortsätta att leva och leva? Njae … Till det tar jag mig rätten att förhålla mig skeptisk. Människan är ingen evighetsmaskin. Tror jag. Eller så är vi det. Eller kan bli. Vad vet jag, jag har haft fel förr.

Nåväl, det finns saker vi vet om vår framtid och det är att vi blir äldre, fortsätter att vara människor och att vi dör.

Så tillbaka till fjärilen. Eller larven. Vad vet larven om sin framtid? Den går omkring och äter, ömsar hud och går in i puppan. Vad vet den om att den när den har vuxit sig tillräckligt stor och bytt hud så det räcker, den ska förpuppa sig?

En annan aspekt som komplicerar det hela är att larver kan bli lite vad som helst. De kan bli fjärilar, men de kan också bli flugor eller skalbaggar. Utom växtstekeln som förblir larv hela livet. Är den sur för det? Möjligen, eller så finner den det befriande att slippa gå igenom hela puppstadiet och kan fortsätta glufsa i sig av grönkålen.

Nå, vet fjärilslarven om att den en dag kommer att bli en fjäril? Den går in i puppan, väntar och kommer ut. Är den förvånad då över att den har stora vackra vingar och kan flyga? Vilken grej!

Kanske skryter den för andra små djur om sin framtid och säger ”jag ska bli morpho menelaus när jag blir stor” och så larvar den in i puppan och väntar. Kommer ut. Glor efter. Så står alla runtomkring och säger tröstande ”det är inget fel i att ha blivit musca domestica”.

Sånt går att fundera på en regnig dag. Vad funderar du på en regnig dag?

Värme från Fixa.

23 december 2019

Häromkvällen knackade det på dörren. Jag väntade inte besök och så här avsides brukar inga stanna till för att fråga om vägen precis, så jag utgick ifrån att det var en vän som kom spontant. Där utanför stod mycket riktigt två människor ur den inre kretsen och lyste upp när jag öppnade.

Kolla, sa den ena och höll fram något som passar mörka kalla decemberkvällar. Vi gick in i köket för att värma glöggen, men hann inte mer än till korköppningen förrän det åter knackade på dörren. Det var förvånande. Folk kommer oftast inte oanmälda så många i taget, men nu stod ytterligare någon där utanför med kakburken framsträckt.

Va, sa hon när de redan komna gästerna visade sig bakom mig, är ni också här?

Köket fylldes med skatt och trams och mitt i alltihop, det var då jag började ana en konspiration, knackade det på dörren igen. En för oss gemensam bekant viftade med saffransbullar, blev insläppt och hälsade på de övriga med dåligt spelad förvåning. Innan glögg, koppar och annat blivit framdukat hade det knackat på dörren igen och när vi satt i soffa och fåtöljer blev det riktigt trångt.

Egentligen finns inte så mycket att tillägga eller filosofera över angående denna kväll sent i december. Allt som återstår är att önska god jul.

Fixa

30 oktober 2019

Överhövdingen i Bortom Bakom samlade till hemligt möte genom att skriva plats och datum på små lappar, rulla ihop lapparna, fästa dem i halsbanden på sju sönderavlade affenpinscher och snabbdressera dessa vovvar att trippa bort till de sju personer som var välkomna att delta på mötet. De möttes i en av Centralortens katakomber som inretts med mahognymöblemang och röda plyschdraperier. Kandelabrarnas ljuslågor flammade när de närvarande hällde upp Domaine Leroy Musigny Grand Cru i Zaltoglas, men så snart de åtta personerna satt sig ner runt bordet lugnade sig skuggorna och tystnaden blev total. Då talade Överhövdingen.

Jag vill bestämma något, sa den till de sju församlade.

Därefter blev det tyst igen. De sju inbjudna vände sig förväntansfullt mot Överhövdingen och insåg att de där och då skapade historia. Allt var som det skulle. Här hade bestämts både det ena och det andra genom tiderna, av människor som visste att bestämma, och att det nu var de som bestämde var ett arv att axla med värdighet. Att bestämma var ansträngande. Det krävde kompetens, intelligens och mod. Tungt var deras ansvar och allvarligt deras uppdrag.

Att överlåta bestämmandet åt vem som helst var inte bara olämpligt, utan skulle dessutom leda till allmän kollaps av hela den civilisation som tagit så mycket tid och kunskap att bygga upp. Dessutom skulle såväl kreti som pleti drabbas av allsköns ångestar om de gavs insyn i beslutandeprocessen.

De sju kallade fortsatte betrakta Överhövdingen. Överhövdingen såg mot taket. Alla väntade. Just det här ögonblicket var det bästa. Mellanrummet mellan vetskapen om att Överhövdingen ville bestämma något och det att den faktiskt avslöjade sitt beslut var som stunden mellan att jultomten plockade upp paketet ur sin säck och att paketet var öppnat. Skillnaden var att här blev de aldrig besvikna.

Ni ska få vara med och fatta följande beslut, sa Överhövdingen och gjorde något mycket ovanligt. De sju höll andan när Överhövdingen reste sig ur sin stol, tog några långsamma steg och ställde sig bakom den. Händerna upp mot den svarta kåpan med karmosinröda bårder och, de sju drog efter andan, Överhövdingen förde sin huva bakåt så att den landade mot nacken.

En sådan gest hade aldrig tidigare gjorts. I stadgarna var tydligt nedtecknat att när beslut fattades skulle kåporna vila mot hjässan. Det här var … Det var … Så djärvt. Så nyskapande. Så … Så imponerande och närvarande.

Överhövdingen vände sitt ansikte mot de sju, utan att se på någon av dem och talade åter.

Jag tänker bestämma att det populära, välbesökta och vackra utomhusbadet i Dyngerup ska stängas för all framtid.

Nu började de sju runt bordet nästan hyperventilera av upphetsning. Det här var för intensivt. Stänga den oasen som skänkte så mycket glädje och välmående åt allmänheten? En naturlig samlingspunkt för inte bara större sällskap, utan även för ensamma som kunde bege sig dit för att prata bort en stund med någon annan som också var ensam. Stänga? För gott? Det här var för underbart för att våga tro på.

Överhövdingen nickade långsamt.

Dessutom, sa den och drog åter upp huvan över hjässan, dessutom beslutar vi gemensamt ännu en gång att det inte ska anläggas en cykelväg mellan Dyngerup och Finboda.

 

Hemliga hälsningar från Fixa

22 oktober 2019

Världen går inte under. Den förändras. Förändring är ingenting som börjar och slutar, utan det är något som är ständigt pågående och det är bra. Utan förändring skulle vi aldrig bli friska från förkylningar, depressioner skulle inte gå över, snön skulle inte smälta på våren, konflikter skulle inte avslutas, vi skulle inte lära oss något nytt och vi skulle förbli bebisar hela våra liv.

Ibland händer det att människor i närheten tittar ner på köksbordet och säger uppgivna saker. Vår civilisation har kollapsat, säger de. Allt går åt helvete och det finns ingen nödbroms, säger de. Vi har förstört vår planet och nu går allting utför, säger de. Katastrofen är redan här, säger de och lägger till att allt som återstår är att sluta hoppas.

Till alla er som bekymrar er för att världen håller på att gå under: sluta med det.

De som begriper mer än jag forskar fram att klimatet håller på att förändras. Just det, håller på. Förmodligen har det hållit på rätt länge. För tiotusen år sedan lär det ha funnits en hel del is på planeten och den har försvunnit. Vad jag förstår hände inte det med ett fingerknäpp, utan gradvis. Klimatet förändras och har förmodligen gjort det under alla tider och kommer troligtvis att fortsätta göra det även framöver.

Ja, det mesta tyder på att dessa klimatförändringar sker snabbare på grund av det sätt på vilket västerlänningar lever, enligt forskarna. Men säger forskarna att allt redan har krisat ihop och att vi lika gärna kan sätta oss ner och vänta på den oundvikliga finalen? Eller blir de konstant felciterade av människor som vill tjäna pengar på andra människors rädsla?

Att allt är kört är inte vad jag hör vetenskaparna säga. Jag hör dem uttrycka att vi behöver anpassa oss efter omständigheterna, förändra våra sätt att leva och vara rädda om varandra och naturen. Jag hör dem också säga att det inte bara är möjligt, utan även av godo.

Om du har huvudvärk så känns det inte så skönt, eller hur? Men huvudvärk får du för att kroppen vill tala om för dig att du har tagit hand om dig lite tokigt. Kanske har du stressat för mycket, tänkt för mycket, jobbat för mycket, gjort för mycket av sånt som du blir ledsen av och gjort för lite av de goa grejerna såsom att andas, dricka tillräckligt mycket vatten och krama någon du tycker om. Huvudvärken tvingar dig att ändra på något som du med ditt intellekt inte har förstått och eftersom du är en klok människa lär du dig att framöver ta hand om dig själv bättre.

På samma sätt är det med vår planet. Just nu har den huvudvärk. Det är världens sätt att berätta för oss att vi tar hand om den lite tokigt. Klimatet gör oss en tjänst genom att reagera som det gör, för det tvingar oss att fundera över vad vi har gjort som har lett dit vi befinner oss och därmed kan vi också fundera ut vad vi behöver göra annorlunda. Vi kanske behöver flänga lite mindre? Vi kanske ska minska på de materiella så kallade behoven? Vi kanske ska ersätta det med att ha mer tid för varandra? Frigöra mer tid för oss själva så att vi orkar och hinner komma på nya coola lösningar på sånt som tidigare har verkat omöjligt?

Betyder det att vi ska gå tillbaka in i grottorna? Nej! Allt det betyder är att vi ägnar lite lite mindre uppmärksamhet åt status och saker, för att lämna plats åt lite lite mer inre värden och lite lite mer kreativitet. Det som också är bra med alltihop är att du inte måste vänta på att alla andra i hela världen börjar med det så att du kan följa efter. Du kan själv börja öka ditt välbefinnande genom att andas mer, dricka mer vatten och krama någon du tycker om och sen kan alla andra följa ditt exempel.

Om vi fokuserar mindre på pengar och karriär för att istället avsätta mer tid och energi åt varandra kanske följden också blir mindre av det som brukar kallas psykisk ohälsa. Vad tror du?

Sammanfattning: världen har huvudvärk. Låt oss hjälpa världen att bli frisk. Därmed hjälper vi också oss själva och varandra att bli friska. Det vi märker av nu är inte inledningen på världens undergång. Det är inledningen på världens återhämtning. Allt vi människor behöver göra är att följa med i utvecklingen.

Naiva kramar från Fixa

14 oktober 2019

Häromdagen blev någon i periferin intervjuad av någon annan som befann sig i samma periferi. Intervjupersonen var inbjuden att bli intervjuad eftersom den hade nått ett visst mått av det som kallas framgång inom sitt område och var på god väg att nå ännu större framgång. För tydlighets skull kan nämnas att det handlade om pengar. Bara pengar.

Personen hade skaffat sig alla dessa pengar genom att jobba mycket på sitt välbetalda arbete, göra smarta affärer, dra ner på alla utgifter och göra ännu mer smarta affärer. Därför var intervjupersonen intervjuad och den som intervjuade ställde frågor och beundrade.

När du har så många pengar att du inte behöver förvärvsarbeta längre, vad ska du göra istället? frågade frågaren. Svararen svarade med andakt i stämman:

Jag vill ägna mig åt välgörenhet.

Det enda jag vet om pengar är att det är ett av människan hittepå. Kanske bör människor som skaffar sig många pengar bli beundrade för sin förmåga att skaffa sig många pengar. Jag vet inte. Ännu dummare blev jag av frågarens fråga och svararens svar. Välgörenhet?

I min ynkliga hjärna resoneras det så här. Om någon skaffar sig många pengar, sker det på bekostnad av andra människor som får färre pengar. Förmodligen har jag fel, men det är min föreställning om fördelning av pengar. Vidare. Om den personen som har jättemånga pengar inte hade så många pengar, skulle det bli mer över till dem som har färre pengar och då skulle det inte behövas någon välgörenhet. Det skulle innebära att den egentliga välgörenheten består i att inte skaffa sig alla dessa miljoner. Så korkat tänker jag.

Låt mig göra bort mig ännu mer. De som vill ha många pengar ägnar sig ofta åt fastighetsaffärer. De köper en fastighet med några hyreslägenheter i och dessa hyreslägenheter har någotsånär rimlig hyra och därför har människor med få pengar råd att bo där. Någotsånär rimliga hyror ger någotsånär rimliga intäkter åt fastighetsägaren. Nu vill inte fastighetsägaren ha någotsånär rimliga intäkter, för den som köper fastigheten gör det inte av välgörenhet, utan för att tjäna pengar på den. Fastighetsägaren vill ha jättestora intäkter. Vad göra? Jo, fastighetsägaren låter renovera lägenheterna så att den kan ta ut jättehög hyra. Det leder till att de som har få pengar inte har råd att bo där längre. Istället bor där människor med många pengar som kan betala jättehög hyra och fastighetsägaren får jättestora intäkter.

Vart ska de med få pengar ta vägen? Måhända blir de hemlösa? Jag vet inte. Förmodligen är det deras eget fel att de blir hemlösa, eftersom det också är deras eget fel att de har så få pengar, men sånt begriper jag mig dåligt på.

Nu vill den som har skaffat sig jättemånga pengar genom sitt välbetalda arbete och sina smarta affärer göra något ädelt. Den vill ägna sig åt välgörenhet. Kanske vill den bekämpa hemlöshet. Den hemlöshet som den själv har varit med om att bidra till. Om jag har förstått det rätt är det möjligt att ta upp välgörenhet i deklarationen och vem är det egentligen som betalar då?

Nu tänkte jag skriva något om dubbelmoral, men det gitter jag inte och dessutom har jag naturligtvis fel även på den punkten.

Jag tror inte att de som vill skaffa sig många pengar vill göra det av ondska. Jag tror att de har stort behov av kärlek och bekräftelse. Önskan att bli sedd, bekräftad, beundrad och älskad ligger djupt i människan. Det sorgliga är, enligt min dumma uppfattning, att människor verkar bli bekräftade och beundrade av ytliga orsaker och när människor märker att det är yta som ger bekräftelse väljer människor så klart att ägna sig åt ytliga saker. Min korkade lösning är att vi människor i stället beundrar och bekräftar och tycker om varandra för våra inre kvaliteter.

Men jag har haft fel förr.

Fixa

8 oktober 2019

Tjugotvå minuter är inte så lång tid jämfört med hur länge universum har existerat. Det är inte heller så lång tid satt i relation till människans existens, en för människan genomsnittlig livslängd eller avståndet mellan en nyårsafton till nästa.

Vad kan vi göra som tar ungefär tjugotvå minuter? Vi han spela en halv halvlek i fotboll. Åka tåg till Centrallorten. Koka potatis. Hålla andan.

Jo, tydligen är det så. Personen som har världsrekordet i att hålla andan gjorde det genom att hålla huvudet i vattnet under tjugotvå minuter. Plötsligt ter sig tjugotvå minuter som ganska lång tid. Tänk dig att du ska koka potatis och du har skalat och satt igång spisen och lagt på locket. Potatisen ska koka tjugotvå minuter och medan du väntar håller du andan.

Eller så ska du köra bil från ditt hem till ett ställe som ligger tjugotvå minuter bort. Så fort du har startat motorn tar du ett djupt andetag, håller kvar och andas inte nästa gång förrän du är framme.

Vad får någon att vilja hålla andan så länge? Eller, vad motiverar människor att göra saker alls? När den världsrekordhållaren var liten, tänkte den då att den skulle slå världsrekordet i att hålla andan? Jag tror inte det. Hur uppstod den idén? Vad får oss att bestämma oss för en viss sak, arbeta mot det målet och att genomföra alltihop?

Jag vet inte.

Fixa

1 oktober 2019

Någon i närheten kom på besök för att få hjälp att författa en kontaktannons. Den var inte tänkt som en presentation på någon slafsig nätdejtingsida (den i närhetens formulering), för inför personer som florerar på internet hyser den i närheten inte bara föga vördnad utan misstänker dem dessutom för att besitta lumpna avsikter. Vilken empiri som ligger till grund för den uppfattningen är oklart, men den i närheten kan ha både rätt och fel. För det mesta är nog det mesta både rätt och fel på samma gång, till och med påståendet att det mesta för det mesta nog är både rätt och fel på samma gång. Eller så är det kanske tvärtom, men skit i det.

Ingen slafsig internetdejtingsida, förkunnade den i närheten, annonsen ska publiceras rakt och hederligt under rubriken Sökes i en av landets minsta dagstidningar. Skriv nu.

Jaha, vad vill du säga i texten? frågade jag och den i närheten kliade sig i nacken med blicken ut genom fönstret.

Jae, det är ju det va. Det kan ju inte stå det jag vill att det ska stå, då hade jag kunnat skriva det själv. Hitta på något fint. Nånting med promenader och sånt.

Promenader? sa jag. När gick du på promenad senast?

Den i närheten fick mer än en rynka mellan ögonen när den mindes hur den tvingats gå från tågstationen och hela vägen till nån dammig runsten en gång i nian. Sen dess hade det inte promenerats mer. Jag frågade om det inte hade gåtts något i det militära och fick till svar en föreläsning om skillnaden mellan att promenera och marschera.

Då kan vi inte skriva något om promenader, bestämde jag, det blir falsk marknadsföring.

Nähä, svarade den i närheten och hängde med huvudet en stund innan det ljusnade. Resor då?

Resor? sa jag och försökte inte dölja min skepsis. Varför inte lägga till konst och litteratur? Eller utflykter till solnedgången vid stranden? Och på slutet något om att du önskar långvarig relation med ömsesidig respekt för varandras önskemål och utveckling. Så undertecknar vi tramset med Du och jag tillsammans in i framtiden. Vad tycker du?

Ingalunda uppfattade den i närheten min ironi, utan såg på mig med beundran och nytänt hopp i båda ögonen. Nu, menade den, hade jag fattat vad det handlade om. Återstod bara att få ner det på pappret. Då orkade jag inte längre, utan tillät mig uttrycka mig och repliken nedan är kraftigt censurerad.

Du reser aldrig längre än till nästa by och det bara för att för att lämna in tipset och hämta ut brännvin (ja vadå då?), den konst du betraktar inskränker sig till blommorna på dasspappret (de är ju granna…), litteratur är för dig detsamma som reklambladet från järnhandeln (en underskattad tidskrift!), när solen går ner sitter du förmodligen och snarkar framför någon halvtimmeskomedi som är så tråkig att bakgrundsskrattarna fnissar av ren artighet (jag är ju trött ju) och trots att havet ligger bara ett par kilometer härifrån har du säkerligen inte besökt det sen du var liten (för många turister). Dessutom vill du att det ska stå i annonsen att du vill finna någon för varaktig relation (ja?) när allt du är ute efter är sex (vad är skillnaden?).

Vi tittade på varandra en lång stund. Hur gärna jag ville hjälpa denna någon i min närhet eftersom det är en alltigenom snäll människa som jag tycker mycket om, men vi var så långt ifrån varandra i denna fråga, det begrep vi båda två, och hur skulle vi mötas i något som inte tänjde alltför mycket på bådas våra samveten och gränser? Tigande satt vi där vid mitt köksbord och såg ömsom på varandra och ömsom på vetelängden som den i närheten hade haft med sig. Efterhand som tystnaden pågick slocknade glansen i den andras blick alltmer och jag förstod att något resolut måste ske innan den gav upp.

Du, sa jag, det ordnar sig. Jag förstår vad du längtar efter och nu skriver vi så här.

Så rafsade jag ner några ord på pappret och räckte över till den i min närhet. Den läste. Tomt gloende på meningen läste den länge och begrundade innebörden. Hur skulle jag tolka detta nollställda tänkande? Hade jag varit för uppriktig? Just som jag skulle ta tillbaka pappret och föreslå en annan formulering vände den i närheten sitt ansikte mot mig.

Du är fantami ett geni, sa den lågt och långsamt. Det här är perfekt.

Några dagar senare gick det att läsa en annons i en av landets minsta dagstidningar: Sökes. Tjock naken dam.

Detta var i somras och sedan dess har jag inte sett till den i närheten som kom och besökte mig för att få hjälp att formulera en kontaktannons. Jag har varit rädd att personen har undvikit mig till följd av att min insats inte föll så väl ut, men igår bevisades motsatsen.

Hela eftermiddagen hade jag tillbringat genom att planlöst gå i skogen och hamnade till slut vid stranden. Som det började bli sent var det dags att vända hem och efter lite gående mötte jag två personer som gick hand i hand på var sin sida om stigen. Den ena var den som satt in annonsen i somras och den andra var en tjock dam. Påklädd. Presentation inleddes och de båda log glatt.

Ja, sa den i min närhet och höjde korgen den bar i sin andra hand, vi ska till havet och se på solnedgången. Det är lite kallt förstås, men vi har ju varandra.

Vad går att lära sig av det här? Kanske ingenting. Troligtvis inte.

Varma tankar från Fixa.

24 september 2019

Ibland vill en del människor andra människor väl och visar det genom att bli forskare, läkare, psykologer, självhjälpsförfattare, hälsoguruar eller något annat som den obildade massan kan ha nytta av och så börjar de berätta för oss vad de har kommit fram till. Tydligen berättar olika studier att det som kallas för psykisk ohälsa är ett utbrett fenomen bland folk i allmänhet och bland folk med västerländsk livsstil i synnerhet. Det som framför allt verkar vara bekymmer är ångest och depression.

På Lunds universitets institution för psykologi berättades det att ångest kom sig av skuld och depression av skam. Skuld kunde betalas av, men skam kunde bara tiden rå på. Chockad av nyheten var det omöjligt att ställa följdfrågor och föreläsningen fortsatte som om inget hade hänt och det hade det kanske inte heller. Om det förhåller sig som det påstods vet jag inte.

Däremot förekommer numera andra förklaringar till våra inre smärtor och när de som begriper sig på förklarar börjar de gärna prata om någon savann, oklart vilken. De säger att vårt samlade illamående gentemot sakernas tillstånd fyllde en funktion när vi för hur länge sen som helst levde på den där savannen och var tvungna att akta oss för att bli uppätna av lejon och krokodiler, och att vår vaksamhet och rädsla fyllde en praktisk och naturlig funktion.

Vidare menar de att den mänskliga hjärnan inte har utvecklats sedan vi gick omkring på den där savannen, vilket har lett till att vi har samma rädslor kvar, men ingenting att behöva skydda oss mot. Vi slipper bli uppätna, ihjälfrusna och utsvultna och istället reagerar hjärnan irrationellt när den hittar på imaginära faror och skapar sig panikångest och annat.

Tillåt mig fundera. Tänk om det är tvärtom? Tänk om den mänskliga hjärnan visst har utvecklats under dessa tusentals år genom att skapa rädslor som är helt adekvata, efterhand som människan har skapat sig alltmer komplicerad tillvaro.

Kanske gick våra förmödrar och förfäder inte alls omkring och var rädda för att bli uppätna av lejon eller att frysa ihjäl, eftersom sannolikheten för detta var försumbar (för att citera en vis man), utan ägnade sina liv åt att ta hand om sig själva, varandra och naturen och hade det rätt gott i sin medvetna närvaro.

Kan det vara så att vårt underliga sätt att krångla till livet gör att vi har all anledning att vara ledsna och rädda? Det kanske är extremt befogat att vara ledsen över och rädd för bilismen, att sitta stilla, att befinna sig inomhus, att glo på skärmar, att göra karriär, att bekymra sig för sånt som inte ens finns, såsom pengar och gränser, att äta näringsfattig mat, att träna kroppen på knasiga sätt, att skynda sig till dagis, att gå runt i affärer, att ha tända lampor mitt i natten, att äta konstiga mediciner, gå på asfalt, använda väckarklocka och utföra repetitiva sysslor. Kanske att dessa exempel är farliga för oss och kan döda oss antingen direkt eller långsamt.

Eller så har kanske vetarna rätt. Vi kanske inte alls har något att vara rädda och ledsna för nu, utan all ångest och depression som sipprar ur mänskligheten är kanske fullständigt irrationell, ett bevis på att vi är bortskämda och degenererade och detta bör kanske bekämpas medelst lämplig psykofarmaka. Eller kanske annan konsumtion. Kanske. Jag vet inte.

Ha det så lugnt önskar Fixa.

18 september 2019

Alltså internet va, är en skum plats. Nej, inte skumplast, skum plats. Finns internet över huvud taget, eller är det bara ett hittepå som uteslutande existerar i internetanvändarnas föreställningsvärld? Fråga inte mig, för jag begriper ingenting.

Om vi tar allt som skrivs och sägs på internet så förekommer det en hel del text, både talad och skriven sådan. Dessutom visas bilder på Brisebois Lake, knarkare, 4566 Chaokuangpiu, och politiker och filmer på bergsväggar som trillar ner, regnskogar som brinner och katter som duschar under kranar. Allt är uppenbarligen lika viktigt på internet och det kan tyckas vara en demokratisk tanke. Jag vet inte.

Några som inte hade något att göra bestämde sig för att göra någonting och började räkna. År 2007 hade de räknat färdigt och kommit fram till att den mängd data som lagras av olika tekniker (oklart vilka) uppgick till 295 miljarder gigabyte. Sen publicerade de denna oerhörda siffra i tidskriften Science. Jag vet inte vad en gigabyte är, för jag har aldrig sett någon, men människor vars intelligens är mer omfattande än mitt, påstår att det går 1024 megabyte på en gigabyte och att mega är något som är jättestort visste jag redan på lågstadiet. 295 miljarder alltså. Miljarder. Gigabyte. Det är rätt mycket det och för att dra hiskeligheten ännu längre kan jag påminna om att detta räknades ut för över tio år sedan och därefter har allting eskalerat väldeliga. Kanske är det inte fullständigt dåraktigt att tänka sig att all global data har antagit överdrivna proportioner.

Fatta vilken massa text! Och vad med bilder! Finns det verkligen folk bakom all denna text och dessa bilder? Eller smyger texten och bilderna in i internet medan alla internetanvändare ligger och sover? Om vi hittar på att det bakom varje text och varje bild och film faktiskt finns en människa eller fler, så blir det en väldig massa människor. Vilka är alla dessa? Jag tycker mig ana några kategorier.

De som syns ganska mycket och gärna är nyfrälsta hemmagjorda livsgurusar som via klippkanaler och annat vill rädda människorna och planeten genom att sälja föreläsningar, kurser, böcker eller något uselt krafs som skickas hem i brevlådan för fyrahundranittionio och nittio. Är dessa människor verkliga, eller är de skapade av skickliga formgivare? Spelar det egentligen någon roll?

Sen finns det mer ljusskygga individer och det är alla obskyra typer från gudsförgätna dejtingsidor. De finns nog på riktigt också eftersom folk i ens omgivning menar att de har haft med dem att göra på ett sätt eller annat. Problemet med trovärdigheten i dessa vittnesmål är att folk i ens omgivning aldrig presenterar en för dessa obskyra typer från gudsförgätna dejtingsidor, utan så snart de har berättat om en sådan obskyr typ så har den redan försvunnit och ersatts med någon annan.

Nu till några diffusa gestalter och det är allt nänujävlarfårdetfanimejvaranogfolk som skapar långa skriftliga haranger som jadetharhanfantamirättifolk ska skriva under på och skicka in till någon form av myndighet eller annan instans med makt att söndra och ändra. Här är det lite vanskligare att detektera upphovsmakaren eftersom den sällan ger sig tillkänna annat än genom sin text och tillhörande rutor i vilka det ska skrivas namn och e-postadress. Kanske att dessa texter producerar sig själva ändå?

Jaha, lägg därtill en massa släktingar som publicerar bilder på barnbarn (de finns nog, både släktingarna och barnbarnen), människor som plutar med sånt som går att pluta med (kanske finns de och om de gör det ligger de kanske och gråter under täcket hela dagarna efter den obligatoriska morgonplutningen), såna som skapar så kallade nyheter, pappersboksläsare som förskrämda undrar var de egentligen har hamnat, lite löst folk i största allmänhet och så jag då. Och du.

Vänta lite. Jag? Du? Finns vi? Finns vi på riktigt, eller bara på internet? Vi kanske bara är två hittepå, skapade av valfri digital formgivare. Det vill säga att formgivaren är digital och finns inte på riktigt. Ska vi gå ut och springa en runda i skogen nu? Ja, det gör vi.

Verklig värme från Fixa.

Fredag 13 september 2019

Prova att lägga nycklarna på bordet i ett sällskap med två eller flera andra personer och du kommer att bli nerskriken av två eller flera personer som förfasar sig över alla års olycka du just har dragit på dig. Om du i ditt liv har lagt nycklarna på bordet tio gånger blir det sjuttio års olycka och om du är trettio år eller mer kommer du att vara olycklig för resten av ditt miserabla liv.

Att vara olycklig är inte att rekommendera. Kanske beror människors olycka på att det finns nycklar. Hur var det innan nycklar fanns? För tiotusen år sen, var människor lyckliga och lyckade då? Ingen av dem hade någonsin lagt en nyckel på ett bord och skulle inte komma att göra på flera tusen år (när tillverkades första nyckeln egentligen?) så det fanns ingen anledning till panik inför att dra på sig olycka.

Om det skulle forskas på korrelationen mellan människors olycka och förekomsten av nycklar, vad skulle resultatet bli?

Vad är en nyckel? Bortse ifrån den teoretiska idén om begreppet nyckel, synonym med lösning eller facit, för det är inte tanken som måste hållas borta från bordsytor och fokusera istället på den fysiska tingesten nyckel. Vad är det?

En nyckel är en liten grej tillverkad av människan. Oftast är den gjord av någon slags metall och passar in i en annan grej av metall och syftet med det hela är att kunna låsa något. Visst är avsikten också att kunna låsa upp, men om behovet av att låsa inte fanns från början skulle det inte behöva låsas upp, så huvudsyftet med en nyckel är att kunna låsa.

Ett lås har två funktioner. Låsa in något eller någon eller låsa ute något eller någon. Varför behöver vi låsa in något? Jo, för att ingen annan ska kunna komma åt det. Varför ska ingen annan kunna komma åt det? Jo, för att vi anser det inlåsta vara vårt. Varför behöver vi låsa in någon? Jo, den har kanske varit dum mot någon annan och måste vara för sig själv med sin dumhet för att bli en bättre människa, eller för att den är för farlig för att gå lös, eller för att de som låser in den tycker att den är ett besvärligt fanskap som de inte vill ha med att göra.

När det sen kommer till att låsa ute något eller någon, innebär det att den som har låst frivilligt eller av nervositet har låst sig själv inne, främst för att slippa andra människors närvaro.

Jag börjar förstå sambandet mellan nycklar och olycka. Den låsande vill slå vakt om sina saker och annat som den äger och måste hålla fast i. Det verkar jobbigt. När andra låser innebär det att de som inte har tillgång till nyckeln heller inte har möjlighet att ta del av det värdefulla som av andra är inlåst.

Att dessutom låsa människor ifrån varandra …

Om vi slutade vakta på det materiella och istället började fokuserade på det som faktiskt är värt något och hjälptes åt och hela den naiva flummiga hippietjottaballongen, så kunde vi smälta ner nycklarna och tillverka räfsor av dem.

Kanske borde folk vara mer skrockfulla, inte mindre. Kanske borde vi verkligen oroas av alla nycklar. Eller i alla fall anledningen till att det finns nycklar. Det som krånglar till det lite är bordsskivorna. Vad fyller de för funktion i sammanhanget? Om bara någon som begriper mer än vad jag gör ville förklara.

Med värme från Fixa

3 september 2019

Eftersom det ändå inte är någon som läser mina funderingar kan jag våga mig på att skriva om frivillig enkelhet. Att uppmuntra till att leva ett enklare liv är i det närmaste att betrakta som förargelseväckande beteende och att själv vilja slippa allt uselt krafs som en förväntas vilja ha och göra, ja det finns säkert en diagnos för det i DSM-5.

Vad menar jag med ett enkelt liv? Enkelt! Tänk på allt du behöver och rensa bort allt annat. Ska vi börja med det lätta? Ja, det gör vi.

Saker. Om du sitter i ett rum i ditt hem med papper och penna, kan du då göra en fullständig lista av alla saker du har i det rummet, utan att tjuvkika? Ja, du kommer att skriva ner soffan du sitter i, bordet framför dig och troligtvis alla möbler och därefter kommer du på mattan på golvet och tavlorna på väggarna. Sen måste du nog tänka lite innan du kan fortsätta. Du har saker i skåpen, på hyllorna, i fönstren, på borden, i soffan och kanske en korg eller en låda på golvet. Vet du vad som finns överallt i skrymslena? Kan du skriva ner alla tidningar du har köpt och sparat på? Har du ens läst dem? Kom du förresten ihåg de tre ljuslyktorna på bordet? Och den halvätna smörgåsen?

Sen kan vi gå vidare till garderoben. App app app, inte tjuvkika! Skriv ner alla kläder du har. Ja, det tar tid, men det tar ännu längre tid att skaffa alla dessa kläder. Använder du dem? Allihop? Har du kanske plagg som du aldrig har använt någonsin? Skriv bara, skriv. Inte måste du tänka så fasligt för att minnas alla plagg, de är ju så viktiga för dig. Usch, var jag ironisk nu? Då fortsätter vi med byrån, skåpet och sängen i all hast innan vi går vidare till köket. Allt porslin, vartenda bestick, alla vinglas, ölglas, snapsglas, dricksglas, koppar och allt. Redskap med eller utan sladd. Kylskåpet. Vad finns i det? Börjar du tröttna? Då försvinner vi ut i badrummet, hehe. Smink, krämer, salvor, allt ska ner på listan och resten med innan vi går vidare till husets eller lägenhetens andra rum och kanske till och med ut i garaget, eller upp till förrådet på vinden.

Jag utgår från att du fortfarande sitter kvar i soffan när du gör din lista. Om du sen skulle jämföra din lista med verkligheten, hur mycket skulle du behöva komplettera tror du? Hur många procent av alla dina ägodelar är du medveten om att du har? Det var det lätta. Nu avancerar vi lite.

Händelser. Skriv ner allt du har gjort den närmaste veckan. Jodå, det kan du. Sen skriver du en lista för hela månaden och därefter året. Vartenda varuhusbesök, varje hotellvistelse, samtliga biobesök, restaurangbesök och fyllefester. Om du sen jämför din lista med verkligheten, hur många procent fick du med? Och då har vi inte ens skrapat på tv-serieytan.

Tankar. Skriv ner allt du tänkte idag. Alltihop. Allt du tänkte under veckan som gått. Månaden. Året. Tänker du förresten samma tankar idag som du gjorde för ett år sedan? Varför då? Vad är det som du inte kommer fram till? Ägnar du dig åt grubbel? Hur kreativt känns det?

Trots att jag själv försöker minimera och förenkla har jag för många saker, gör för många saker, tänker för många tankar, och distraherar mig på en massa andra sätt.

De som förstår sig på kommer genom undersökningar och forskningar alltid fram till att det viktigaste i våra liv är nära relationer. Hur lätt är det att vara nära varandra på riktigt när vi alla är upptagna med att skaffa mer, ha mer, göra mer och tänka på sånt som inte leder någon vart? Det kräver väldigt mycket energi och tid att hålla på med sånt. Även om jag själv skulle lyckas skala bort alla onödiga saker som inte gör mig gladare och alla onödiga göromål som jag ändå inte minns och alla onödiga tankar som bara snurrar runt, skulle det bli väldigt ensamt där, eftersom alla andra är upptagna med att köra fram och tillbaka för att antingen tjäna pengar eller göra av med pengar. Men å andra sidan är den ensamheten att föredra än ensamheten det innebär att springa i samma ström, flåsande, ytligt, tävlingsinriktat bredvid varandra, utan att lägga märke till varandra, bara vilja komma först och längst, men utan att egentligen veta varför.

Det här är varken nytt eller originellt. Det är bara ett försök att ösa ur mig frustrationen det medför att leva ett liv som är fånigt dikterat. Det kan jag göra eftersom det ändå inte är någon som läser och det är egentligen lika bra, för kanske kanske betyder det att alla som inte läser det här, i stället ägnar sig åt att sitta på en kulle och prata med varandra om existensen och konsten. Utan tillbehör.

Vänligen

Fixa

30 augusti 2019

Ibland ter det sig som om någon vet något. Hur är det möjligt att veta något i ett universum som innehåller så mycket, är så komplext och som uppenbarar sig nyckfullt, slumpartat, godtyckligt och oförutsebart? Ja, det kanske skulle gå att förstå allting om allting, men är det görligt för den mänskliga hjärnan att sitta inne med eller kunna räkna ut alla svar? Vems hjärna är mest lämpad att redogöra för dessa svar?

Som sagt, ibland ter det sig som om någon vet något och det brukar yttra sig på olika sätt. Två vägar verkar särskilt användbara för att uttrycka sin vetskap. Till exempel kan någon hitta på att inleda sitt prat med att säga ”det är så här” och därefter följer ofta en harang om något som personen själv har tänkt ut. Så svårt det är att koncentrera sig på vad någon säger efter orden ”det är så här”. Vad som än följer efter den frasen, är det värt att tro på? Av vilken anledning känner sig personen tvungen att övertyga lyssnarna om att det är som den säger? Det finns väl ingen anledning att försöka övertyga någon om sanningar och självklarheter? Eller?

Det är så här att den där blå krukan är blå.

Skulle någon komma på idén att konstatera att en blå kruka är blå? Ja, kanske det, men troligtvis inte. Såvida krukan inte är turkos förstås och det tvistas om huruvida den är grön eller blå, men det är en annan historia. Om du frågar mig.

Det är så här att jorden är platt.

Nu blir det lite mer spännande. Här behöver prataren ta till ”det är så här” för att den vet att det finns andra uppfattningar och anledningen till att det finns andra uppfattningar är att det finns olika vetskaper i frågan. En del hävdar att jorden är platt, andra att den är rund. Kanske att den som påstår något inte bara försöker övertyga andra, utan även sig själv? Och om någon behöver övertygas, går det då att veta det som ska övertygas om?

Ett annat sätt att uttrycka sina vetskaper är genom att prata med emfas. Högt, aningen aggressivt och gärna utan pauser så att eventuella invändningar inte har någon möjlighet att få utrymme.

Jordenärplattjordenärplattjordenärplattjordenärplatt…

Samma förklaringsmodell kan appliceras på den varianten. Om någon vet något, varför känner den då att den behöver ta till härskartekniker när den berättar hur det är?

Nåja, kanske skänker det en visst mått av trygghet att tro sig veta något. Jag vet inte. Vad tror du? Eller vet?

Med värme från Fixa. 

20 augusti 2019

Det vanliga är att alla i hela världen tar till sig nyheter långt före mig och när jag äntligen har begripit något är det nya inte längre nytt, utan kan till och med redan ha blivit ersatt av något ännu nyare.

Kolla, kan jag till exempel säga stolt och glad över att ha hittat något, det finns något som heter telefon. Folk kan prata med varandra fastän de är på olika platser. Är det inte häftigt?

Så himlar omgivningen med ögonen och ler överseende medan den funderar på om det är lönt att berätta att det var länge sedan telefoneriet lämnade stolpstadiet för att i stället övergå till trådlösa varianter. Hur bär sig folk åt för att veta allting så fort? Gör de inget annat än sitter med näsan i reklamblad? Eller rusar de till affärerna för att snoka reda på vad som är nyast och köper det oavsett vad det är? Det går lätt att föreställa sig. In kommer kunden och flåsar fram att den ska ha det allra nyaste.

Allra nyaste vad? kanske expediten frågar.

Spelar ingen roll, ta det som senast kom in till lagret. Ryck det ur händerna på lastbilschauffören om det ska behövas. Hit med det bara.

Så köper de en mojäng som förmodligen inte bara är obegriplig, utan även fullständigt obrukbar och den får ligga i garderoben en vecka innan den har blivit omodern och ersatt med något ännu nyare och äntligen kan den släpas till återvinningscentralen tillsammans med tjugo nya blusar som blev omoderna dagen innan de tillverkades.

Att vara den som aldrig hänger med inverkar emellanåt negativt på måendet. Vad betyder det att besitta gammal kunskap i form av medmänsklighet eller empati, när det som räknas är internetdejting och virtuell reality? Där står en som ett fån och tänker på en gammal kung, när människor säger Bluetooth. Harald Blåtand? Himlande ögon och överseende leenden runtomkring.

Därför kändes det ypperligt att sitta inne med ett väldigt nytt begrepp som jag hade snappat upp, inte på riktigt utan på ett digitalt forum och häromdagen fick jag för mig att visa upp mina moderna kunskaper. Dags alltså att undervisa några i närheten om AR.

AR? Vad är det? frågade de i närheten. Jaaaaa! Jag var först. Jag tittade på dem som om de kom från stenåldern.

AR, sa jag mästrande, det står för augmented reality.

Att de såg frågande på mig var visserligen tillfredsställande, men den efterföljande tystnaden fick mig att börja ana att jag var på vippen att göra bort mig.

Jaha, sa en av de närvarande, men vad är det för någonting?

Vad det är? sa jag och himlade med ögonen och log överseende, vilket i mitt tycke var skickligt skådespel.

Det är, sa jag men där tog det slut. Hjärnan försökte och försökte utan att få fram varken tanke eller ord och trots förhoppningen att de i närheten skulle (som brukligt är) börja prata om något annat, fortsatte de titta på mig och vänta på åtminstone en rimlig förklaring.

Jae, sa jag till slut, det har med datorer att göra. Något digitalt i alla fall. Har jag för mig.

Det var tydligt att ingen i närheten var nöjd med det, men eftersom ingen ytterligare info kunde förväntas från mitt håll vände de sig mot varandra och inledde ett samtal om någon i periferin som hade köpt en ost. Det var bara att ge upp. Jag kan inte tävla om att vara först. Däremot vinner jag när det kommer till att vara längst. Jag varar längre än alla andra. Det är inte alltid att föredra.

Augmented reality kallas på svenska förstärkt verklighet. Det är mycket användbart, men inte för mig. Varför skulle jag behöva förstärka min verklighet? Den är stark nog som den är.

Varma tankar från Fixa.

11 augusti 2019

I Långkroken finns ett grustag där människor samlas i hopp om att det ska hända något. Allt som sedan försiggår är att de församlade väntar på åtminstone en enda liten tilldragelse, trots att ingenting i den riktningen har skett sedan grustaget var i bruk, och inte ens då erbjöd stället några andra begivenheter än att folk tog grus.

Saker brukar sällan hända av sig själva och när ingenting händer av sig självt börjar människor ofta tycka att tillvaron blir tråkig. Uttråkade människor fortsätter vänta på att något ska hända av sig självt och det är en form av väntan som tenderar bli utdragen just för att inget händer av sig självt. Långvarig tristess orsakar stiltje i hjärnans kreativitetscentrum, vilket får till följd att ännu mindre händer eftersom ingen kommer på att göra något. Särskilt inget kreativt. Dessutom smittar uttråkade människor varandra och resultatet av denna inaktiva livsföring är att människor börjar dröna runt med sviktande knän, armarna släpande långt mot golvet, framåtlutad hals, hängande haka, och blicken misslynt riktad ömsom åt vänster, ömsom åt höger, på jakt efter någon att beskylla. Detta var situationen vid det nerlagda grustaget i Långkroken.

Åååååh, tänkte en av de samlade, vad tråååkigt. Här händer ju ingenting. Åååååh.

Därmed förflyttade sig personen med hasande steg för att ställa sig att glo på någon annan som tänkte samma sak, men som i stället för att glo tillbaka, beglodde sina egna skosnören.

Åååååh trååååkigt, tänkte en tredje och sneglade fientligt mot en utspridd grupp som var på vippen att förgås av leda. Tråååååkigt och det är deras fel. Om bara nåååågon kunde vara lite rolig. Åååååh, vilka eeenformiga typer.

Ja, någon i närheten skulle kanske kunna få för sig att vara lite rolig om det inte var för att den var så uttråkad, men det är bara en del av sanningen. En annan del är att de utleda människorna betraktade varje initiativ till lustighet som ett angrepp på den egna personen.

Ska den där försöka vara rolig? Sånt orkar jag inte med och förresten är det kränkande att någon kan ha roligt när den vet vilken förlamande apati jag dras med.

Det var tankegångarna vid eventuella lustighetsyttringar, så den som vågade sig på att ta initiativ till hålligång fick känna av de omgivandes fientliga blickar och därmed kvävdes all form av försök till förändring. Ändå önskade samtliga att något skulle hända och när en av dem sa något tändes en strimma hopp i deras torra sinnen.

Öh, sa personen, här ligger en skruv.

Långsamt hasade de närmast stående ännu närmare. Ögon riktades mot skruven. Jodå, där låg den. Ryktet spred sig till de som befann sig längre mot periferin och grupper började analysera fenomenet ur alla möjliga perspektiv. Här gällde det att maximera företeelsen.

Vem har lagt den där? undrade någon. Ingen visste.

Jamen, den kan inte ha gått dit av sig själv, tyckte någon annan och det kunde de alla instämma i.

Det skulle kunna bli en lång redogörelse av hur situationen fortskred, men det är under min värdighet att beskriva densamma. Sammanfattningsvis: de närmast stående ansåg sig lämpade att anklaga en efter en för att ha placerat skruven i gruset. Förhör inleddes och avslutades. Folk som utsattes för detta ansåg sig orättvist påhoppade och kontrade med att sprida ont förtal om de självutnämnda småpåvarna och de som fortfarande inte hade begripit vad allt rörde sig om, fick olika förklaringar varje gång de frågade någon. Allt som sades relaterade hädanefter till skruven som låg i gruset och även om ingen förklaring fanns att tillgå om sambandet mellan orsak och verkan, lyckades det arbetas fram en omfattande, invecklad och mångordig historia om skruven och dess varande.

Vi kan väl bara lämna de uttråkade människorna där på grustaget. Vi hittar på något istället. Om jag bara kunde komma på vad. Kan du?

Kramar från Fixa.

30 juli 2019

På grusvägen kom gående någon med böjd nacke och blicken riktad ner mot stenigheten. Personens långsamma, liksom tvekande steg och ointresse av den omgivande skönheten, fick det att verka som att promenaden hade inletts utan egentlig lust därtill, pågått av likgiltighet inför densamma och fortsatt utan varken mål eller önskan att vända tillbaka. Från brevlådan syntes allt tydligare att den gåendes kläder hade använts under längre tid, för den mörkgrå tröjan hade förlorat sin styrsel och de tunna byxorna var fläckvis ljusare och aningen fransade vid hälarna. Ett par steg ifrån tycktes det som att vandraren ämnade passera utan att nicka eller säga hej. Det bekymrade mig. Till och med utomsocknes brukade klämma fram en hälsning, om än obekväm sådan, när de mötte någon så här långt ut i obygden. Nå, personen önskade slippa blanda sig med andra människor, det var uppenbart, så mitt hej var lågt och utan förväntan om svar.

Personen ryckte till, stannade och stirrade på mig. Den underliga reaktionen och uppmärksamhetens intensitet kom mig nästan att ångra min hälsning. Vi stod där en stund och såg på varandra, granskande och osäkra på nästa drag. Jag hade tänkt ta mina brev och återgå till arbetet, men nu kändes det oartigt att bara vända sig bort. Den andra verkade förvånad över att någon hade tilltalat den, som om det var den ovant både att befinna sig i verkligheten och att andra som befann sig i samma verklighet lade märke till personen. Lite för många sekunder av ömsesidigt betraktande gjorde situationen ruggig och nu ville jag verkligen gå in till mig.

Hej, svarade personen just som jag vände mig för att gå. Den stod kvar med samma tomma gloende. Typiskt. Vad förväntades nu av mig? Medan jag sökte efter lämplig replik mötte jag de bleka ögonen som tittade tillbaka, nu aningen hoppfullt. Ansiktet var bekant, men namnet okänt. Alltid är namnen okända.

Har du ätit? frågade jag och förbannade min oduglighet vad gällde allting i allmänhet och resten i synnerhet. Var svaret nej skulle vi göra sällskap till maten och sällskap var förmodligen vad ingen av oss orkade med just nu. Särskilt inte varandras. Om svaret var ja, vilket det alltid är, skulle min fråga te sig lika korkad som den var. Personen bröt ögonkontakten och såg mot horisonten som för att tänka efter. Sedan tittade den på mig igen och skakade på huvudet.

Jag ska just göra lite te, sa jag. Det skulle glädja mig om du ville göra mig sällskap.

När jag sa det insåg jag att det faktiskt var sant och till såväl häpnad som förnöjelse gick vi tigande bredvid varandra in i köket där personen satte sig på en stol och tittade på när jag dukade fram.

Vi sa ingenting. Det var så behagligt att vara tyst tillsammans med någon vars namn var okänt, men vars ansikte verkade bekant. Länge satt vi och bredde smörgåsar och drack te och därefter reste sig den från grusvägen gående för att fortsätta sin obestämda vandring. Jag stod vid brevlådan och när jag såg den försvinna var det med en dunkel sorg i bröstet. Förmodligen var det som det skulle.

Med outsäglig värme från Fixa.