Intro 1/2

En novemberfärgad bil med fyrhjulsdrift och fyra utomsocknes på väg mot storstaden i sydväst, där det skulle ges en föreställning om kvinnor som pratar känslor, förvirrade sig till följd av intensiv verbal aktivitet bort åt öster och de eviga dimmornas åsar. Medvetenheten om misstaget ökade i takt med att sikten kortades och när uppförslutningen blev så brant att det slog lock för öronen krävdes ett konstaterande.

Vad logistiken beträffar gör vi nog klokt i att vända, Alberta lilla, yttrade en av de utomsocknes och Alberta bakom ratten hade gärna lytt rådet om det bara var möjligt. Hon fortsatte genom höjderna vars vägar aldrig tidigare varit i behov av skyltar som ändå inte skulle gå att läsa i vitan. Givetvis for ekipaget allt längre ur kurs, att det nådde krönet var en självklarhet och lika oundvikligt var att det nosade sig ut ur dimridån och stannade på ett krön där utsikten över landskapet på andra sidan fick de vilsekomna att inleda en tystnad som varade i sju sekunder. Stilla stod de och bara glodde. Hon som föreslagit Alberta att vända var först ut ur bilen och de andra följde darrigt efter. Uppradade bredvid varandra med för korta linnebyxor fladdrande i vinden såg de längs vägen som ringlade vidare genom skog och fält, och var det inte havet de skönjde där i periferin? 

Här har ingen annan människa någonsin satt sin fot, sa en av dem och tittade ner på sina mockapumps som för att bekräfta för sig själv att hon var en del av detta historiska ögonblick. Det var allt. De utifrån kommande mindes sitt egentliga ärende, trippade in i sitt överdimensionerade fordon, vände på stället, hittade tillbaka över åsarna och försvann till storstaden i sydväst för att bevittna premiären av den pjäs som också lades ner två timmar senare på grund av att fortsatt allmänintresse saknades. I stället sattes det upp något spektakel om män som klubbar ihjäl varandra, och som efterfrågan aldrig avtog såldes biljetter tills skådespelarna blev så gamla att de självdog. Då ersattes de med nya.

Hade de utomsocknes låtit bli att vända och i stället åkt vidare söderut längs vägen där ingen människa tidigare satt sin fot, hade de fått ta del av kultur av annat slag. De hade kommit till ett land som så länge dess invånare kunde minnas hade legat ifred för restens inblandning. All nödvändig näring hämtades från deras eget varierande landskap och därför hade de lyckats leva vid sidan av, utan att låta uppifrån kommande påbud rista alltför grova avtryck i deras sedan länge utslätade sinnen. Visst hade de så som folk i alla tider hade tvingats till, arrangerat om sin livsföring i den mån som ansågs rimligt, men merparten av det utifrån kommande avfärdades som strunt och tack vare idog träning i ignorans, hade de alltid återgått till vad de sekunden innan ägnat sig åt. För det mesta var det en sten.

Det går, tänkte en morfars farmors mormor när hon krumryggad krafsade bort omkringliggande jord från bumlingen för att flytta den till lämpligare ställe och så tog hon i så att armarna sträcktes för att vid dagens slut nå ända ner till knävecken. Samma utdragning drabbade hennes grannar och deras grannar i sin tur och vidare bort i bygden, vilket var till fördel eftersom de kunde hålla längre avstånd om det vid finare tillställningar måste skakas hand. Folket slet med en envishet de själva var omedvetna om, segade sig fram och åter på den markbit som var dem utmätt, välte med stängda munnar stenarna åt sidan tills stadiga murar delade in åkrarna i lagom storlek. De sådde, skördade och åt. Kustbefolkningen däremot hade lämnat stenarna och myllan i fred, men lika tigande som markarbetarna hade de styrt genom nattgröna vågor med isande regn piskande i ansiktet för att sätta och vittja sina nät, allt medan de tänkte på ingenting, eller kanske en sädesärla.

Att berätta vad som försiggick i detta land var för en oinsatt snart gjort. Vid svepande överblick reducerades antalet tilldragelser till noll, något som dittills också hade ägt sin riktighet. Landet var att likna vid ett Törnrosaslott, där människor föddes med en gäspande inställning inför vad som stundade, växte upp utan att finna anledning att eller ens orka fråga sig varför, fortsatte slumrande genom varat tills de krokiga, tandlösa och lomhörda lade sig ner för att för evigt ta igen sig. Inget som krävde djupare kommentarer. I de fall någon udda företeelse vågade visa sig, agerade folket i landet enligt nedärvd förmåga och så som traditionen bjöd. De teg och vände sig bort, tryggt förvissade om att det störande även denna gång skulle förvinna av sig själv och de gjorde så för att undvika att påfresta hjärnan med något så avancerat som analys. Sammanfattningsvis hade det lilla landet alltid befunnit sig i stillsamt leverne och trots kroppsliga umbäranden funnit sin tillvaro bekväm. Problemet är att sagor tar slut.

De fyra utomsocknes hade valt att glömma sin sidoutflykt så snart de befann sig i rätt färdriktning och detta förbiseende varade hela kvällen och natten och fortsatte dagen därpå när de med Alberta bakom ratten återvände norrut och konstaterade att deras egen storstad var mycket större än den så kallade stad där pjäsen hade satts upp.

Så det var inte underligt att succén uteblev när all publik utgjordes av illitterata infödda, menade den som satt närmast Alberta. Alla mil mot storstaden där uppe i norr ägnade de fyra utomsocknes åt att vara överens om hur illa ställt det var med obygdens utvecklingsnivå. Fanns det alls något hopp? Nå, de fick hålla sig till den egna stadens kulturutbud och inse att deras egna gator och bildningsinstitutioner var det nav kring vilket den övriga världen kretsade.    

Först när storstadsvardagen inleddes och med den en längtan efter något annat än yrkeskarriär, bostadskarriär och partnerkarriär, infann sig minnet av den skönhet de hade beskådat på andra sidan dimman. Till att börja med innebar det ett visst motstånd att avslöja sin längtan efter tassemarkerna, men efter försiktiga antydningar till sådana som fick betalt för att lyssna på sådant som inte gick att uttrycka i finare salonger, vågade de sig på att yppa funderingarna också för sina närmaste. Rykten breder ut sig bland utomsocknes lika hastigt som pormaskar på en tonårsnäsa och efterhand som tiden passerade, grodde och fortplantade sig tanken bland asfaltsmänniskorna, och de var inte sena till handling.

I det lilla landet bortom åsarna fortsatte det regna, lysa och snöa såsom alltid och ändå var någonting ohjälpligt förbi. Det var som om en annan värld hade smugit sig på. Lila Gumman insåg det först. Med radion sjungande om någon som skulle resa sin väg utan något farväl, väntade hon i sin traktor på att vägen skulle rensas från bilar, ett dröjsmål som hon aldrig förr varit med om. Att vända ut på vägen hade dittills låtit sig göras utan hinder och medan hon stod där började hon frångå sitt vanliga jag och reflekterade.

Vad med folk?

Därpå vilade hon sitt ansträngda intellekt och körde fram, övertygad om att det skulle gå bra, vilket det också gjorde eftersom den trafikant som nalkades med en hastighet som anstod en utomsocknes valde att gira ut bland träden, vad den nu hade för ärende där, men det var inte Lila Gummans sak att ifrågasätta. Hon in på sin åker där hon puttrade fram och tillbaka med bortvänt leende utan att besväras av vidare tankar, men har en tanke tänkts på ett ställe har den ofelbart också tänkts på ett annat. Redan samma kväll talades det i telefonerna och många timmar stod det inte på förrän Överhövdingen sammankallade till ett sammanträde dit sammanlagt sju personer var välkomna. Det kom etthundratjugotre.

Småmumlande bänkade de sig i raderna, nickade åt varandra som hälsning och började packa upp. Lila Gumman sneglade.

Den har förberett sig, tänkte hon om en granne som höll upp sin sirligt spritsade bakelse. Och den där har överpresterat, avgjorde hon medan hon försökte ignorera en annan grannes fat med pralinkakor. Hennes egna smörgåsar med ostskalk stannade kvar i lådan för skams skull.

Nej tack, sa Lila Gumman när någon ville bjuda henne på sin biskvitårta, men den bjudande trugade och då var seden att acceptera.

Det lilla landet saknade formell ledning. Allt som luktade administration förkastades, liksom hierarki och varje form av paragraferi. Överhövdingen var inte demokratiskt framröstad, men hade en gång gått en kurs i ordföring och ansågs därmed av sig själv bäst lämpad att drämma med ordförandeklubban. Utan att bekymra sig om Överhövdingens påhitt, sträckte sig invånarna så långt som att erkänna att den var bra på att ordna samkväm och lät den leva med sin illusion av att vara bestämmare.

Vem har tagit min klubba? frågade Överhövdingen där den satt längst fram i Centrallortens samlingslokal. Församlingen såg oskyldigt på varandra och letande vidtogs under stolar och i fönsterkarmar, innan någon föreslog ett alternativ. Försiktigt lirkades skallran ur handen på ett sovande barnvagnsbarn och räcktes till Överhövdingen.

Som ni alla har märkt, brölade Överhövdingen, har vårt land invaderats av utomsocknes. Hur ska vi återerövra oss och bevara …

Är det någon som har socker?

Den frågan var inte bara mer konkret utan också mer angelägen än Överhövdingens och samtliga började rota i sina medhavda kaffekorgar, men Snillet hann först och så skickades ett sockerpaket från bakersta raden till främsta.

Alltså, fortsatte Överhövdingen när mummel och rörelser lagt sig i den kaffedoftande salen, nödgas vi ombesörja att …

Längre kom den inte förrän en senig man i blå snickarbyxor och aromatiska gummistövlar reste sig, tog av kepsen med trefingrad hand och bugade sig inför auditoriet innan han lågt men välartikulerat ordade.

Nu när vi alla är församlade vill jag å mina vägnar så kallat, passa på att tacka för grisafesten häromsistens.

Så bockade han sig igen och medan han satte sig ner vände sig alla åt höger och vänster för att också de framföra sin uppskattning för sagda tillställning.

Va? sa någon i mitten. Har det varit grisafest? Det kommer inte jag ihåg.

Den glömskan undrade ingen på och de började gladeligen rekapitulera för personen hur grundligt den hade fröjdats, samtidigt som skallran skallrade. 

Återgå till ordningen, manade Överhövdingen, men ordningen vägrade infinna sig förrän tackandet var omsorgsfullt genomfört och den ovetande erhållit fullständig redogörelse.

Hade jag så roligt? sa den och grämde sig över att inte minnas sina danssteg i fruktsalladen. De närmast sittande bekräftade.

Åter gjorde Överhövdingen en ansats att framföra sitt spörsmål genom att blåsa upp bröstkorgen och sikta sina myndiga ögon mot de samlade, något som saknade önskad effekt. Bristen på allmänhetens uppmärksamhet kombinerat med oron över alla dessa utomsocknes som varit synliga i trakten på sistone, kom Överhövdingen att vrida sig i pinnstolen framme vid katedern. Sammantaget hotade det omintetgöra Överhövdingens egenpåtagna roll som överhövding, och vad den nu önskade lösning på, var hur de gemensamt skulle mota bort alla dessa objudna gäster.

Församling, besinna er, försökte Överhövdingen, men dess stämma drunknade i trevlighetssorlet. Medlemmarna i hemfridskören hade funnit varandra och intensiv överläggning pågick om huruvida den på radion så flitigt spelade plågan ansågs passande på repertoaren nästkommande söndag. Resten lade sig i utan att egentligen känna sig berörda, men nu hade frågan uppstått och ett dividerande utan potential att leda till enighet tog vid.

Någon visade förläget men stolt upp sin nya tatuering för de närmast sittande som tuggande och sörplande försökte dölja sin entusiasm. Motivet var ett mellanting av papegoja och sista bokstaven i grekiska alfabetet och det var placerat strax ovanför handleden.

Jag tog polygriptången, avslöjade den tatuerade med bortvänd blick. Värmde den i kaminen. Sen var det bara att trycka.

De omkringsittande nickade och framförde väl avvägda komplimanger medan den tatuerade kavlade ner skjortärmen för att inte alltför mycket förhäva sig. Några rader bort pågick ordbyte om teorin att hunden hämtade pinnen bara för att den trodde att människan tyckte om att kasta iväg den. Argument för och emot blandades med det skrapande ljud som uppstod när smörgåstårtan skars upp.

Kära medborgare, låt oss återgå till sakfrågan, yttrade Överhövdingen, men bemöttes endast av ignorans. Sorlet hade tilltagit i styrka och gemytet visste snart inga gränser. Överhövdingen såg ingen annan lösning än att bli folkilsken.

Håll flabben era inavlade pajasar, dånade den och då teg de alla. Utom Lila Gumman som hade behov av att uttrycka sig om besynnerligheterna hon hade lagt märke till, och hon talade.

Nu när vi har fått hit så många främmande måste vi skaffa ett namn.

Överhövdingen gapade ordlöst. Samfälld tystnad inleddes. Gripna av förslaget dröjde det ett par minuter innan någon annan fattat sig så pass att den förmådde upplåta sin stämma.

Namn? Vi har aldrig hetat något förut.

Ajamen… försökte Överhövdingen innan den valde att fortsätta tiga.

Så begrundades detta påstående medan omsorgsfullt tuggande på kanelbullar kamouflerade att ingen hade något att säga. Heta något hade de aldrig behövt och på kartan hade det lilla landet mest ritats ut som en avlägsen blindtarm tillhörande den riktiga världen där verkliga händelser utspelade sig, och det var något som inte angick dem. Hade de alls funnits förut när det enda som fanns bara var deras egna åkrar och stränder? Nu insåg de, om än aningslöst, att närvaron av de utifrån kommande gjorde att de måste förhålla sig gentemot dem som en granne till en annan, genom att skapa sig någon form av identitet och presentera sig som ordentligt folk. Sådant krävde ett namn. Snillet kom på.

Vi måste ha ett namn så att de som kommer hit vet var de är.

Att yttra sig efter så genomtänkt inlägg kunde riskera att väcka anstöt och samtliga böjde sina huvud försjunkna i tyst beundran. Även Överhövdingen teg av ren nervositet. Först när tystnaden blev besvärande uppstod hos dem alla en önskan att någon ville säga något och nu skulle det passa bra med vad som helst, men som alla teg i hopp om att någon annan skulle vara den som sa något, fortgick tystnaden. Det hela avhjälptes genom att en i mitten viskade till den som satt närmast.

Vad ska vi heta då?

Frågan uppfattades av hela församlingen och de bytte ställning från hopböjd till uppsträckt medan de ägnade sig åt ännu en stunds eftertanke. Någon som hade gått på kurs tämligen nyligen övervägde om det var värt att komma med ett förslag.

Sancta Simplicita, sa den, men ångrade sig genast eftersom namnet kunde tolkas som övermaga. När en spontan ton av gillande ljöd genom allmogen slappnade den som föreslagit av, ända tills berömmet tog sig överdrivna proportioner. Så fiiint. Sancta vaddetnuhette, så fiiint, och den som framkastat idén vred sig av genans. Alla var överens ända tills namnet skulle skrivas ner, då ingen vågade sig på något stavningsförslag, minst av alla den som hade gått kursen. Tystnad. Det blev tvunget att hitta på något annat. Det tänktes och funderades och sörplades i kaffekoppar. Vad kunde passa som varken var förminskande eller överdrivet? En vid fönstret kom på.

Vi kunde heta Bakom. Vi ligger ju där.

Nae, vi ligger mer bortom bakom, menade en annan och så måste etthundratjugotre tänka igen.

Kan vi inte heta det då?

Vadå?

Bortom Bakom.

Ingen lyckades formulera någon naturlig invändning och därför vände de sig mot Överhövdingen för att förslaget skulle skallras igenom. Platsen var tom. Församlingen såg sig frågande om innan de konstaterade att Överhövdingen måste ha övergett sin post till följd av andra behov och därför hade återlämnat skallran till barnvagnsbarnet som just vaknade och viftade med densamma. Litterärt vållade namnet inga bekymmer. Den som var utsedd att tillverka skylten präntade ner det så att det lilla landet fick sitt officiella namn, Bortom Bakom, och plötsligt visste alla var de befann sig.