Det fanns i Finboda en biograf. När hösten blötte ner folk och dynga så till den grad att det var svårt att avgöra vad som var vad, visades där varje fredag filmer med sedan länge utgånget bästföredatum. För alla som inte var bjudna till aftonens grisagille var biografen en svag, men ändå, tröst och de begav sig dit för att skingra sorgen över missat kalas. Också de som upplevde sig behöva ta frivillig paus från svineriet, använde biografen som en giltig förevändning att utebli, förutsatt att de befann sig i sådant skick att ljud och ljus inte inverkade menligt på deras prövade existenser. I så fall låg de mycket stilla. Jaså, sa en blekgrön mormor till en grönblek farmor, du ska gå på bio du.

Är det till att ha smådjävlar balanserande på nervtrådarna, hehe?

Nå, det kan väl hända, genmälde farmodern och höll upp handen för att inte bländas av den dunkla höstkvällen. Vad gjorde du förresten bakom körsbärsträdet nyss?

Mormodern som förstod att farmodern hade bevittnat hennes kaskadkräkning lutad mot stammen, svarade genom att vända om och stappla tillbaka in till sängen och mörkläggningsgardinerna. Detta var en vanligt förekommande scen i Bortom Bakom och ett än vanligare meningsutbyte. En hånades för att gå på bio till följd av alltför idogt grisafestande och en annan för att inte klara av att gå på bio av samma anledning.

Biografen drevs av en förening bestående av fyra medlemmar och dessa tog sig an uppgiften med den entusiasm som kan förväntas av självlärda cineaster. Inför varje säsong förenades de för att diskutera fram lämpligt program, en kulturell gärning som kunde tyckas gemytlig och stimulerande, men som i stället krävde varsam hantering av denna förening, ty deras värv skedde i motvind.

Den här då, sa Styra. ”Mordet på mördarens mördare. Aktionskräck från femton år. En mördare hittas mördad av en annan mördare, men vem är den egentliga mördaren? Klaustrofobisk jakt tar vid när mördaren anar att mordet på mördaren inte är en olyckshändelse.” Skulle det kunna vara något?

De övriga teg. Någon sörplade i kaffekoppen. Beslutet var inte bara att fatta, men när tystnaden pågått alltför länge talade Ställa.

Uppenbarligen en film av det filosofiska slaget. Tillåt mig möjligen rösta för att den kanske ska ingå i repertoaren. Om den inte är för svår.

Det tegs igen. Föreningen tittade ner på listor och anteckningsblock, vred sig på stolarna och kliade sig på hjässan, allt för att undvika att komma med en åsikt, om än försiktig. Varje ställningstagande medförde också ansvar för publikens reaktion, inte bara under filmens gång och när eftertexterna rullades upp, utan också (och särskilt då) efteråt när de långsiktiga konsekvenserna visade sig. Efter länge talade Styra.

Jag tror att vi nog, trots alla eventualiteter, måste ta på oss förpliktelsen att bilda publiken. Det får kanske inte bli för enkelt. Eller? Alla nickade, lättade över att en av dem uttryckte något som kunde tolkas som att filmen kunde ingå i höstens program. Mordet på mördarens mördare fick inleda säsongen, men just som de skulle gå vidare, hördes en vankelmodig stämma.

Är vi alldeles säkra på det nu då?

De vände sig mot Fixa som med en tekopp vilande i handflatan hade framfört sina dubier och sjönk åter in i grubbleri, väl medvetna om att de inte var säkra på någonting, och tveksamheten var befogad. Ingen behövde påminna om den kvällen då de hade visat Melankolins återkomst, som hade åsamkat mer skada än de hade kunnat förutse. Biosalongen hade fyllts av alla som av olika anledningar befann sig bortglömda eller utanförskapade och grämde sig över ofådda inbjudningar till eventuella grisafester. Ingen hade yppat en enda stavelse om gille till någon, varken som direkt invitation eller via ryktesvägen. Eftersom inga grisafester hade anordnats just den fredagen, vilket de alla var ovetande om, var uppslutningen i den lilla biografen imponerande. Föreningen hade med breda leenden gratulerat varandra till att deras idoga verksamhet hade lett till sådan framgång, men snart skulle deras leenden vinklas åt motsatt håll.

En film som Melankolins återkomst i kombination med tron att vara utstött, alstrade en atmosfär av beklämmande art. Finboda herrfotbollslag hade supit ner sig. Krälande på omklädningsrummets klinkergolv famlade de efter flaskor som kom rullande av att ha knuffats iväg av någon avdomnad lagkamrats nedsegnande. Någon träning hade av uppenbara anledningar inte varit aktuell, än mindre tävling, ty de led andra kval. Deras frånvaro under matcherna hade lett till att de övriga lagen inte bara blev förbannade, utan också utnyttjade tillfället till att för evigt radera Finbodas herrlag ur sitt medvetande, efter en omröstning vid följande bollstämmomöte. En mormor hade frångått sin favoritsysselsättning att lägga tiotusenbitarspussel föreställande genmodifierade halvapor utsläppta på avlägsna öar och övergick till att stirra in i ugnen medan hon upprepade att allt är soppa, allt är soppa. Molla från Långkroken hade insett vilka konsekvenser Bortom Bakoms bedrövelse kunde leda till och startade en självhjälpsgrupp under arbetsnamnet Vi som inte tog livet av oss. Två gånger i veckan samlades vilsekomna biografbesökare i Mollas vardagsrum och suckade fram sina tillkortakommanden, men eftersom det gick rundgång i orden ledde verksamheten bara baklänges. Inte bara mormödrar, utan även farfäder, grannar, bilmekaniker, löst folk, autodidakter, såna som ingen visste vilka de var men som de fick julkort från varje år, hundvänner, vänsterhänta och religiösa, ja alla som hade sett Melankolins återkomst hade inlett en förtvivlan de själva inte visste sig vara kapabla till och hur de skulle ta sig ur den var dem lika obegripligt. Överallt i Finboda med omnejd upplät människor sina stönanden och suckanden och även de som inte hade sett Melankolins återkomst, grävde ner sig i underjordisk depression, antingen av ren sympati med de andra eller på grund av den grava smittsamheten.

Centrallortens myndighet för det allmännas bästa hade sett sig nödgade att ingripa, för något av Bortom Bakoms signum var att bemöta existensens alla motgångar med jämnmod och här riskerade de att förlora anseendet. Vad skulle de utomsocknes säga? Dessutom var det sorgligt att ha invånare i Bortom Bakom som var så ledsna. Så hur skulle Centrallortens myndighet för det allmännas bästa få befolkningen i Finboda med omnejd att snyta sig och bli som folk? Förslagen förkastades efterhand som de dök upp vid myndighetens runda bord.

De kanske skulle ordna grisafest? Det brukade pigga upp. Tanken var visserligen riktig, men risken var att det dystra utgångsläget hos de kalasande snarare skulle förstärka dysterheten än skingra den.

Lyckopiller då? hördes en röst vid runda bordet. De lär göra världen till en bättre plats att leva på.

Pfft, fnös någon och avfärdade hela pillerindustrin som vidskepelse.

Kanske skulle de arrangera en kurs i positivt tänkande, där schemat bestod av föreläsningar, yoga och närvarokunskap? Det förslaget hade väckt en gapande tystnad som avbröts av unisont jätteskratt där den som framfört idén myste åt sin humoristiska kompetens. När tårarna var torkade och andningen normal hade de till slut kunnat enas om vad de skulle göra. De visste att varje gång komedier skulle ges i biografen, underlät alla att ställa till med grisafest eftersom det inte var lönt. Så total var uppslutningen i biografen när roligheter stod på programmet. Salen vrålade av skrattkramper om någon på filmduken satte sig i födelsedagstårtan och ännu muntrare blev stämningen om något kunde tolkas som ekivokt. Därför hade Centralotrens myndighet för det allmännas bästa tagit på sig ansvaret att neutralisera det utbredda tungsinnet genom att visa Token drattar omkull.

Ack nej, hade Finboda biografförening protesterat när Myndigheten för det allmännas bästa föreslog att Token drattar omkull skulle visas i biografen som bot mot nedstämdheten. Det går emot alla våra principer.

Egentligen var det inte val av film som gick dem emot, utan den kränkning det innebar att se sin verksamhet invaderad av myndighetsmänniskor som var i fullständig avsaknad av kulturellt kapital. Myndigheten hade ignorerat invändningarna, tog biosalongen i besittning, laddade filmen och väntade. Och väntade. Två timmar senare konstaterade de att ingen hade anlänt och den förmodade orsaken därtill var den förlamande apati som klistrade fast samtliga invånare mot vardagsrumsgolven. Centrallortens myndighet för det allmännas bästa hade surnat till och gjorde om proceduren följande kväll, men tog hjälp av muskler och maskiner. Herrfotbollslag hade lastats upp på flak och placerats i biosalongens stolar, självhjälpsgrupper hade skingrats och släpats dit under hålögt motstånd och mormödrar och farmödrar hade burits genom byn som viljelösa trasdockor. Till en början hade responsen varit sval. Puffe hade upplevt ljud och ljus så intensivt att han försökte kräla ut, men hejdades i dörren av en myndig myndighetsperson som såg till det allmännas bästa. En mormor pratade soppa under hela prologen, men tystnade tvärt när token uppenbarade sig. Inställda som de hade varit att befinna sig i lågt tillstånd, hade de vägrat låta sig roas när token för första gången drattade omkull, men redan en kvart in i filmen fnissades det lite trevande här och var och när token drog med sig ytterligare en tok i fallet var stämningen till belåtenhet. Efter en halvtimme hade ingen orkat stå emot, utan tårarna som föll gjorde så av kiknande skratt i stället för av sorgsenhet.

Det är hopplöst att försöka vara deprimerad i det här sällskapet, hickade Klumpen fram, pekade på duken och skrattade så han fes.

Den repliken kunde de alla instämma med och ut ur salongen begav sig folk som inte bara hade återfått sina gamla identiteter, utan också förmågan att reflektera.

Pengarna tillbaka, hävdade en mormor som dolde sin genans över tidigare ledsamhet bakom en explicit indignation. Herrfotbollslaget, även de skamsna över den tidigare dimman, fräste till över att befinna sig uteslutna ur den övriga fotbollsgemenskapen och följde mormoderns exempel. Självhjälpsgruppen med Molla i täten låtsades att kindernas rosa ton berodde på ilska och detsamma gällde för samtliga biobesökare som hade förtvivlat efter Melankolins återkomst.

All denna samlade skam måste få utlopp och som syndabock utsågs Finboda biografförening. Så fort mormodern hade yttrat sin begäran om ersättning gjorde de gemensam sak. Det hade blivit process. Med den folkilskna skaran bakom ryggen hade lagvrängarna blivit så engagerade i frågan att det skadestånd som arbetades fram var av sådan kvantitet att biografföreningen bleknade var därmed förlorad. Filmtittarna gratulerade varandra och ställde till med grisafest. Väl uppvaknade ur densamma hade de insett att framgången innebar en katastrof för deras biograf. En mormor stod utanför ingången för att se vad som skulle ges nästkommande fredag, men möttes av beskedet: ”Biografen nerlagd på grund av ekonomiskt sammanbrott”. Mormodern hade kliat sig på hakan. Därefter hade hon gått de få steg som krävdes för att komma till affärens entré, gick in, köpte en plastbytta, gick ut och så hade insamlingen påbörjats. Såväl herrfotbollslag som Molla och löst folk i allmänhet höll av sin biograf, därför hade de skyndat till med så mycket de kunde avvara och resultatet hade räckt till såväl allas skadestånd som biografens hyra inför nästa säsong.

Minnet sved i biografföreningen. Det finansiella hade visserligen ordnat sig, men vanäran. De hade själva utnämnt sig att driva biografen och ansåg den vara en nödvändighet för att undvika fullständig kulturskymning i nejden. Att åter bli ställda med skrapande fötter och tvingas försvara sin uppgift inför både domare och amatörer, var något de önskade slippa i framtiden, så när de satt där och valde filmer till nästkommande program, var tveksamheten inför samtliga filmer och särskilt Mordet på mördarens mördare extrem. Styra, Ställa och Fixa valde att ingenting säga, varför Dona insåg att hon utsetts att komma med avgörande utlåtande.

Vi visar Mordet på mördarens mördare, sa hon. På programbladet låter vi trycka att filmen ej bör ses av känsliga individer. Tittning sker på egen risk.

Nu mumlades det gillande runt Styras köksbord och det antecknades och bestämdes och sörplades i kaffekoppar. På egen risk, det lät graderande och därmed bra. Varför inte skriva denna fras i beskrivningen av samtliga filmer och därmed slippa eventuella stämningar? Utmärkt, så fick det bli. Nästa film däremot krävde inga diskussioner.

”Trilla i Trappan”, sa Ställa, kan vi anteckna direkt. ”Huvudpersonen Trilla bor i Trappan och när trevande Trevor trevar sig dit blir det hålligång utan like. Barntillåten film med galej och förvecklingar.” Kan vi utesluta varningstext på den filmen?

Enighet rådde runt köksbordet att även känsliga personer var välkomna utan meddelande om fara för annan. Så kom de till en kritisk punkt. Fredagen den trettonde november fordrade extra betänkande. Datumet förpliktigade. Kunde det vara lämpligt med en rysare? Fyra huvuden böjdes i tystnad och en vetebulle doppades så länge att den försvann ner i kaffet. Klockan på väggen tickade. Ställa vred sig på sin stol. Dona avvaktade med åsikten att det var någon annans tur att fälla ett avgörande. Styra letade i koppen efter sin bullbit som lägligt nog hade lösts upp och gav henne anledning att avlägsna sig från bordet för att hälla ut innehållet i vasken.

Suckande inledde Ställa och Dona en ynklig diskussion om riskerna det innebar att visa nämnda film, och skulle varningstexten vara tillräckligt skydd mot eventuella juridiska efterdyningar, för att inte tala om hur byborna kanske skulle anse biografföreningen olämpliga att fortsätta sitt uppdrag och ersätta dem med … med … bybor. Medan de pratade blev rösterna allt tunnare och vokabulären än mer miserabel och Fixa lyssnade med det vemod som anstår en kulturarbetare som belagts med munkavle och handfängsel. Att det skulle vara så omöjligt att bedriva lite skapande verksamhet här i bygden såvida det som skapades inte var att en boll rullade in i ett nätbo. Att allt som andades kreativitet ansågs inte bara suspekt, utan också förbjudet. Hon utformade en invärtes suck och sucken gled ner i lungorna, ut i alveolerna och vidare ut i blodomloppet där de röda blodkropparna ville hjälpa sin stackars människa genom att skicka syret raka vägen upp i hjärnan, genom kapillärväggarna och där fick cellerna fick vad de behövde för att skakas om. Fixa rätade på sig, glodde ut genom fönstret, prövade funderingen lite till och kände sig genast uppmuntrad, och hon talade.

Det är rätt åt dem, sa hon och tre oförstående ansikten vändes emot henne. Inbegripna som de var i sina försiktighetsåtgärder kom Fixas replik alldeles malplacerat och de sneglade på varandra för att söka stöd i teorin att Fixa hade missförstått ämnet. De log vänligt mot sin vän innan de fortsatte där de blivit avbrutna, men hann inte långt.

De kan gott få en riktigt klafsig rysare, de kulturlösa suputerna, uttryckte Fixa med respektingivande stämma och nu stirrade tre par ögon på henne. Att säga något var ogörligt, än mindre tänka.

Vi tar den här, fortsatte Fixa och höll upp listan med valbara filmer. ”Ångestskri från avgrunden. En isande rysare om en osynlig varelse som genom minsta springa tar sig in i vilket hus den behagar. Väl där driver den sitt utvalda offer till vanvett innan den slutligen släpar ut den arma saten och drar ner den i ett slukhål i marken. En efter en försvinner och allt som återstår är deras förtvivlade vrål på hjälp som aldrig kommer. Vem blir nästa byte?” Den ska vi ha.

Styra, Ställa och Dona fortsatte stirra på sin vän utan att förmå sig till något annat, men Fixa lutade sig tillbaka mot ryggstödet med armarna i kors. Det tog sin stund. Sedan talade Styra.

Är du medveten om …

Om jag är! sa Fixa.

Ajamen, den är ju …

Japp!

Menar du verkl…

Jajamensan!

Åter vidtog tystnaden, men eftersom Fixa uppvisade en min som avslöjade viljestyrka och resolut karaktär, började de övriga tre inte bara vänja sig vid tanken på sagda film, utan också anse den vara ett riktigt gott val.

Men Fixa då … invände Ställa mer imponerad än skeptisk.

Övertygelsen var absolut när Fixa påminde dem om hur nesligt de hade blivit bemötta av traktens befolkning sekunderna mellan förkunnad dom i rättssalen och påbörjad grisafest hos närmaste medmänniska. En rysare skulle vara rätt åt dem.

Då för vi den till protokollet och förser den med tillbörlig varningstext, summerade Ställa.

Aldrig i livet, sa Fixa och än en gång såg de förbryllade på henne.

Ska vi nu inte visa filmen i alla fall? frågade Styra besviket.

Jo, filmen ska vi visa, genmälde Fixa, men någon varningstext ska vi inte ha.

Ingen varningstext? ekade Styra. Konsekvenserna kommer att bli förödande.

Vem bryr sig, sa Fixa.

I köket hördes kylskåpets brummande, kaminens sprakande och spridda jamen … men … eh … ajamen … som övergick till hur … det blir ju … hm … och när de började förstå vad Fixa menade utstötte de hehe … underbart … äntligen … och så hällde de upp nytt kaffe i kopparna.

Vi presenterar den som en komedi, föreslog Dona och fnissade. Och så hittar vi på en egen beskrivning. Fram med nytt papper, Styra, här ska has roligt.

Resten av kvällen ägnade de fyra föreningspersonerna åt att författa alternativ resumé åt ”Ångestskri från avgrunden”, en kreativitet som renderade såväl munterhet som förlorade hämningar. Att de egentligen såg sig som seriösa representanter i kulturens tjänst hade de glömt och det akademiska intellekt uppdraget normalt krävde, ersattes med vokabulär som snarare förde tankarna till fyra småflickor på väg att hälla ut två fat olja på kostymbärarnas parkeringsplats. Långt ut på natten satt de lutade över köksbordet med huvudena tätt samman och fabulerade, och när gryningen kom hade resten av programmet valts utan friktion. Fyra förespråkare för konsten somnade på soffa och säng, kvinnligt snarkande medan drömmarna fylldes av förmåga att säga nej utan att ifrågasättas.

Fredagen den trettonde november nalkades och fem dagar innan stod Ebba, Puffe, Molla från Långkroken, två mormödrar och en hund av blandras vid Finbodabiografens entré och kliade sig.

”Ångestskri från avgrunden. Garanterat skojig och svängig film av samma filmskapare som gjorde Trilla i Trappan”, läste de på affischen och ögnade igenom resten av beskrivningen som utlovade roligheter som översteg allt de tidigare varit med om i filmväg. En komedi ville de inte missa, men Ebba hade bjudit till gille just den kvällen och med helstekt gris på menyn dessutom. De kliandes bestörtning gjorde dem stumma. Blickarna gick från affischen till asfalten som prickades mörk av regnet, tillbaka till affischen och så mot varandra. Från parkeringsplatsens olika hörn kom löst nyfiket folk för att höra efter vad som åsamkade skaran deras villrådiga uppsyn.

Komedi, sa Molla och pekade på affischen.

Grisafest, fortsatte hon och pekade på Ebba. Båda på fredag kväll.

Allmogen tog emot detta dilemma. Regndropparna letade sig ner mellan krage och hals på de tänkande varelserna, vinden silade in i en morfars högra öra och ut genom hans vänstra, en förbipasserande lastbil kände igen någon med brun halsduk och tutade hela vägen förbi och den av olika raser blandade hunden blev uttråkad, kissade på närmaste känga och gick iväg.

Alla dessa problem som aldrig tog slut. Vad skulle de göra? Att be biografen visa komedin längre fram i höst istället var inget alternativ, för så länge kunde de inte vänta på en komedi och att skjuta på Ebbas grisafest var lika omöjligt av samma skäl.

Ajamen, sa Ebba som kände sig skyldig till bryderiet, jag trodde bion skulle ge något hiskeligt som ingen ändå ville se. Fredagen den trettonde och allt. Och så går de åstad med en komedi. Hade jag anat det hade jag väl aldrig …

Vi vet, vi vet, tröstade flocken. Stärkt av gemenskaplig medvind slappnade Ebba av och lyckades inte bara tänka ut utan också formulera en kompromiss.

Gå först och se filmen, sa hon. Sen kommer ni på grisafest. Att skjuta på tillställningen ett par timmar gör bara grisen gott. Grundar vi aftonen med en komedi går det kanske inte åt så mycket vätska.

Invärtes jubel utbrast i skaran och de berömde Ebbas tursamma tänkande, vilket kom hennes kinder att färgas av glädje och genans. Nu kunde de se fram emot en kväll med både film och grisafest. Kunde det bli bättre? Muntert skingrades skaran medan Puffe frågade vem som hade kissat på hans känga, något som ingen ville kännas vid.

Fredagen den trettonde november infann sig med långsam blöta och efter skolan möttes Vilken och Alva vid kyrkan i Dyngerup för att cykla den skumpiga vägen till Finge. Rök yrde från skorstenen och köksfönstret lyste välkomnande mot två små frusna cyklister. De knackade och öppnade på samma gång, skalade av sig jackor och allt det andra, klev över Bjässe som låg på tröskeln mellan hallen och köket och där satt Finge lutad över bordet och kikade genom ett lupp för att granska någon obegriplig detalj på en ännu obegripligare mojäng.

Jaså, sa Finge och utan att se upp på sina besökare, jag trodde att ni skulle till Finboda och se filmen i kväll.

Den är bara för såna som har fyllt femton år, sa Alva.

Jaså, sa Finge igen och med blicken fäst på mojängdetaljen famlade hon över bordet så att muttrar och krafs föll i golvet och rullade iväg. Alva räckte henne en skruvmejsel på måfå, Finge verkade nöjd och började skruva. Medan hon vred skruven ytterligare ett halvt varv undrade hon vad det var för märklig komedi som hade femtonårsgräns. Metallpluttar, rörbitar och allsköns mög låg utströdda över bordet och barnen studerade dem med större intresse än artighet, i motsats till hur de fyra timmar tidigare hade betraktat Moas förklaring om periodiska systemet på svarta tavlan. De började rafsa bland grejorna, men som Finge hade ett system i oordningen avbröt hon dem med sin egen pedagogik.

Det finns nybakat, sa hon och repliken fick avsett resultat. Alva och Vilken dukade fram tallrikar på den del av golvet som var fritt från verktyg och byggdelar under tiden som Finge skruvade och skruvade. Sen satt de där med vaniljbullar, ljuslyktor och brasvärme medan eftermiddag övergick i kväll.

Samtidigt samlades Finbodas herrfotbollslag hemma hos Klumpen. Helgen skulle inledas grundligt, om det var de mycket överens, och för att glömma veckans umbäranden var det lämpligt att inleda med något rinnande.

Häll Puffe, häll, kommenderade Klumpen med sitt framsträckta senapsglas höjt mot Puffe och dunken. Ajamen häll då, plattnacke, uppmuntrade han när Puffe verkade snåla, och inte förrän glaset var fyllt till kanten log Klumpen och pöste längre ner i den pösigaste fåtöljen. Puffe vände sig vidare mot en ständig reserv som till följd av envis snuva hade tappat tre kilo och insåg att viss begränsning var att föredra. Hans ihärdiga protester när även hans glas fylldes ända upp fick lagkamraterna att flina.

Dig ska vi då alltid behöva krusa, sa en center och klunkade i sig.

Borta i hörnet upplät målvakten en rapning som imponerade mer än hans förmåga att vakta målet.

Det där lät precis som ett ångestskri från avgrunden, Sållet, brölade någon som för bara några matcher sedan gjort självmål mot den rapande och så flabbade laget så att all amalgam blottades. För att inte riskera bli mätta innan Ebbas grisafest väntade de med att äta. Törstiga skulle de komma att vara även om de tjuvbörjade, för det dröjde så länge innan gillet. Först blev det film och att vänta timmavis på att fredagskvällen skulle börja var omänskligt. Förresten tenderade komedier att bli roligare av lite vätska.

Tänk att vi räddade vår biograf från ekonomisk ruin, berömde sig Klumpen. Det var generöst av oss, annars hade vi inte haft någon bio kvar, så som de sköter sina finanser.

Ackurat, sa en kusin som av misstag hade satt igång fel radiokanal i morse och därmed lärt sig ett nytt ord. Vi är snälla gossar vi.

Det skålade de på och tystnad rådde medan halsarna öppnades. Åter slog de i glasen, den här gången genom att skicka runt dunken, eftersom Puffe hade råkat spilla när han serverade en ytter och sådant svinn var oacceptabelt. Den yttre började känna sig kulinarisk och riktade blicken så fjärran han kunde, silade drycken mellan tänderna och förde tungan längs gommen innan han svalde. Månne det smakade något? Han yttrade frågan som besvarades sällskapligt.

Smakar något? Ja, det smakar väl saft, tyckte Sållet.

Saft? Hur vet du det?

Sållet vred sig och stammade något om att han hade hört sägas att saft skulle smaka lent, inte för att han hade provat själv, men han hade hört, jo det hade han. Till hans räddning sa en ytterbacksvänster något om pomerans och det var så märkvärdigt att ingen kunde tänka på saft längre. Insyltad pomerans, dessutom. Gudskelov klämtade golvuret och Klumpen som hade ögnat igenom en spalt om vett och etikett, önskade visa att han visste hur det gick till på finare bjudningar, öppnade fönstret och hivade iväg sitt tomma glas så långt musklerna förmådde. Därpå sträckte han på sin lekamen och talade.

Mot cyklarna, pojkar. De glammade ut till sina fordon som stod med fyrtio centimeters mellanrum på Klumpens gräsmatta, bad varandra så hövligt de förmådde att ge själva Mefistofeles i att knuffas och vad skulle de förresten på andras cyklar att göra? Andras cyklar? Det gick väl inte att se skillnad på cykel och cykel i det där skumrasket och spelade det egentligen någon roll?

Valet av fortskaffningsmedel hade föranletts av en diskussion på senaste träningen när det konstaterats att samtliga taxibilar redan var bokade fredagen den trettonde november.

Du får köra, Sillen, konstaterade Klumpen.

Sillen bleknade. Tanken på att vara den enda nyktra på Ebbas grisafest var motbjudande. Dessutom hade han hoppats slingra sig ur både biobesök och kalas för att i stället leta upp något i sin gömda bokhylla. Det kunde han inte säga. I stället kontrade han med att hitta på att han skulle åka utomsocknes, varpå tystnaden anföll det osande omklädningsrummet där samtliga ansikten vändes mot Sillen som genast ångrade sin lögn.

Vad ska du där? frågade Puffe.

Klumpen kan köra, svarade Sillen hastigt och andades ut när förslaget hade avsedd effekt. Klumpen reste sig och hävde in så mycket av den bakterieförsedda luften som behövdes för att förkunna för alla som ville höra på och resten med, samtliga anledningar till det omöjliga i påståendet att han skulle köra. Efter hans anförande följde en medryckande debatt där alla utsåg varandra som potentiella förare och samtliga hade tvärvägrat med varierande halt av mental uppfinningsförmåga bakom sina argument. Mitt i trätan bredde Klumpen ut sin armar.

Stilla er, pojkar, sa han. Det är kränkande att köra. Det ska vi inte. Vi ska cykla.

Ånyo stirrade laget. Var karlen galen? Cykla? Vid deras ålder? Mitt i vintern? I det tillståndet? Någon hade försökt förklara att det bara var barn och pensionärer som cyklade och förresten hade den ingen cykel, i alla fall ingen riktig utan bara något som stod längst in i garaget och samlade sågspån, blomjord och damm. En annan skröt om att hans stulna militärcykel från lumpen hade blivit stulen, och det hade åtminstone imponerat lite. En tredje hade svetsat fast sin cykel i en järnram och använde den som trädgårdsgrind. Alla och envar hade berättat om sin obefintliga cykel och till sist hade Klumpen tröttnat och dundrat ut att de fick skramla ihop cyklar bäst de gitte för här skulle cyklas. Det hade tagit en stund innan var och en med sin strumpa i handen insåg att idén var den enda riktiga, att något alternativ inte stod att finna och att Klumpen var Klumpen. Därför hade de nickat och fastslagit att allihop skulle samlas för förtäring hos Klumpen och där var de nu för att fortsätta till sin biograf, men ingen ville kännas vid att ha kommit dit på den rosa damcykeln.

Vad ska Sillen utomsocknes? frågade en lagmedlem utan att få svar eftersom Sillen hade passat på att lämna omklädningsrummet under förhandlingarnas mest färgstarka ögonblick. De satt upp och började trampa.

Samtidigt var Vilken och Alva i Finges varma kök och lyssnade när hon berättade vilken fin akustik som kom ur den apparat hon just förfärdigat.

Jodå, sa Finge, det är en annorlunda form av nautofon. Säger du något i den här kommer det att höras också utomsocknes. Hon vred sitt påfund ett helt varv så att de kunde beundra ordentligt. Alva talade.

Höras utomsocknes?

Finge reste sig och lyfte ner saken på golvet, föste med underarmen överblivna muttrar, skruvar och annat krafs från bordet medan Alva och Vilken såg från apparaten till varandra och därefter till Finge.

Utomsocknes? Vad är den till för? undrade Vilken.

Till för? Finge såg oförstående på barnen. Den var inte till för någonting, den var rolig. Nu skulle de bara vänta tills det blev riktigt mörkt innan de gick ut för att prova den och under tiden skulle de äta upp chokladbollarna.

Varför måste det vara mörkt? frågade Alva.

För effektens skull, svarade Finge och drack sitt kaffe.

Jaså, sa Alva.