Korrespondens 1/3

Lika hastigt som de utomsocknes kom i starten av turistsäsongen, försvann de som på gemensam signal när ljungen började slå knopp. Häpna över att få plats utan att bli undanskuffade, stod urbefolkningen kvar på spridda ställen och såg sig omkring med hängande armar. De vände sig mot varandra efter förklaring som de visste aldrig skulle komma och tittade åter ut i tomheten för att övertyga sig om att de utomsocknes verkligen hade lämnat trakten, och frivilligt tillika.

Så var det vackraste över, sa Lila Gumman vid affärens parkeringsplats där hon med beslutsångest hade parkerat i vilken ruta hon ville. Det är inte utan att juli känns lite förlorad.

Jo, svarade en faster. Förlorad och förgäves. Det har inte gått att njuta av den direkt, bara för längtan efter den här dagen.

Vad var det egentligen som hände? undrade en avlägsen granne.

Spelar ingen roll, menade Solke, vi överlevde och det ska vi fira.

Urbefolkningen fann ständiga anledningar till att fira, något de alltid gjorde med grisafest där de drack tills de föll omkull och blev liggande. Inbjudningarna spreds via hörsägen och alla som kände sig träffade var välkomna, vilket innebar att även ovälkomna letade sig fram, men ju senare på kvällen, desto mindre märktes skillnaden. Minnet av sommarens invasion utplånades med hjälp av hemmagjorda vätskor, helstekt sugga med knorr och Nästagårens trio, vars skorrande toner lät behagligare vartefter gillet fortskred. Så skedde också den här gången. Solke bjöd in, folk hittade dit och det skålades, skrålades och ålades. Väl tillkvicknade kravlade sig festarna hem efterhand som värken tillät och fortsatte där livet hade blivit avbrutet någon gång runt midsommar.

Det är ändå mycket sommar kvar, tröstade sig Finge (som inte brukade känna sig träffad av kallelserna till grisafest) när hon en augustidag iakttog världen från sin kulle och lät solen värma ryggen. Något svar var inte att vänta eftersom ingen annan fanns i närheten än den vilsekomna aftonfalken, och även den höll sig på avstånd.

Skolor fanns i Bortom Bakom även om den främsta nyttan med dem var att förvara barnen på säkert ställe medan de vuxna ägnade sig åt vuxensaker. Lärare betraktades som myndighetsutövare med annan sorts kunskap än den verkliga och så länge bildningen stannade i klassrummet flöt livet vidare som det skulle. I Finboda byskola regerade magister Tandsten.

Oh, så bra han är, sa alla i byn när han om söndagsförmiddagarna var ute och fingick till … till … ja, vart han nu tog vägen. Ingen hade noga reda på hans mål när han seden trogen passerade det forna apoteket, den före detta banken och villan där någon slags kapten hade residerat för hundra år sedan, men att han alls skulle någonstans var det heller ingen som reflekterade över. Vad han egentligen gjorde var att passera genom byn för syns skull och gick vidare ut mot ängarna för att vänta lagom länge innan han vände där ingen kunde se honom, vilket brukade vara någonstans i ekdungen på andra sidan pestkyrkogården. Så spatserade han tillbaka och tog vägen om affären där det varje söndag väntade en mörbultad fransyska, marinerad i rosmarin. Personalen i affären stod med handen på luren en minut i fyra om tisdagarna, väntade tre signaler och tog emot magister Tandstens beställning som de redan hade som en stående anteckning.

Magister Tandsten hade för vana att bära hatt, enbart i syfte att lyfta den på galant manér när han mötte folk som hattar borde lyftas för. Att han med sin mörkgrå huvudbonad med svart band frångick normen, sågs som ett trevligt inslag i den för övrigt hattlösa trakten. En del av allmogen hade keps. De som använde mössa hånades inte öppet, men tankar tänktes. Majoriteten var barhuvade.

Oh, så bra han är och vilken trevlig sed att bära hatt, var den solidariskt bestämda uppfattningen när byns lärare skred hem för att tillaga sin middag.

Allt som oftast hände det att han ringde till de hem där det bodde elever han var bekymrad för. Med myndig men kamratlig stämma framförde han sin oro och redogjorde för vad som föregått hans oro.

Oh, så bra han är, sa Vilkens vuxna när luren lagts på och i samma ögonblick steg Vilken in över tröskeln. Den vuxna stegade fram för att inspektera hans högra öra. Jo, såret fanns där. De två stygn som hade behövts, uteblev eftersom stygn ansågs pjoskbildande och i stället blev det skarpa förmaningar att inte starta fler slagsmål på rasterna. Vilken protesterade inte. Att säga sanningen var detsamma som att ljuga, så han vände sig bort utan leende och teg om att skadan inte hade uppstått på rasten och heller inte i något slagsmål. Han teg om lektionen i samhällskunskap då magister Tandsten plötsligt stod bakom honom och tittade ner i hans bok.

Nej, nu blir jag besviken, Vilken, sa han och pekade på en bild i boken. Har du ritat vampyrtänder på kungen? På kungen?

Vilken stelnade till med ilningar utmed ryggraden och visste bättre än att försöka förklara att hans majestäts garnityr redan var ditritade när den återanvända boken delades ut. Att det var kladdat inte bara på den sidan önskade han också hemlighålla, eftersom han inte väntade sig bli trodd. Klassen hade avbrutit sitt antecknande och satt lika frusna som Vilken, en del sneglande mot scenen, men de flesta stirrande ner på sina bänkar. Tystnaden var total när Magister Tandsten tog upp den slitna boken och bläddrade förfärat.

Du har inte bara hädat, du har dessutom ägnat dig åt vad du anser vara konstnärlig verksamhet under lektionstid.

Vilken formulerade en inre protest för att påminna sig om omöjligheten i att tvinga en häst att dricka, men magister Tandsten valde att uppfatta hans tigande som passiv olydnad.

Och du har ingenting att säga? fortsatte han medan de andra barnen höll andan och väntade på fortsättningen. De visste att vad Vilken än gjorde, så skulle det vara fel. Han kunde erkänna sig skyldig till vad någon annan gjort, men ett erkännande skulle inte beveka läraren, och att ha utfört något så ärekränkande skulle leda till påföljd bortom deras förmåga att hitta på. Att tiga sig igenom situationen var det lindrigaste alternativet.

Tigande är den enfaldigas sätt att försöka dölja sin enfald, undervisade magister Tandsten och Vilken hann inte instämma förrän han kände hur magister Tandsten nöp tag om örsnibben med sina vältränade fingertoppar. När örat lyfte följde Vilken med så gott han kunde, men gravitationen höll honom kvar och stående på tå i sitt miserabla försök att lindra smärtan, skammen och skadan började han motvilligt snyfta. Nöjd med resultatet kommenderade läraren honom att omedelbart gå och hämta papper för att rädda boken från att också fläckas av blod. Resten av lektionen höll Vilken för sitt öra medan halsen blev klibbig och kragen färgades röd. När det ringde ut försvann magister Tandsten lugnt ut till sitt kaffe och sin cigarrett. I samma sekund han var borta blev det fart på klassen.

Ur vägen, brölade den största pojken och barnen skingrades för att ge plats åt honom och hans linjal, för här skulle minsann genomföras matematiska beräkningar.

Avstånd mellan örsnibb och skalle … förkunnade pojken medan han stod med näsan mot blessyren för att ordentligt kunna se … tre millimeter. Genom skaran for ett imponerat sus, men Vilken fann ingen tröst i den beundran.

Längd på ett styck reva från örsnibbsfäste till örsnibbslossning … fortsatte pojken och vinklade linjalen längs med halsen … fyra millimeter. Nu jublade ungarna av hänförelse och pojken med linjalen rätade på sig med ett belåtet flin som om han hade utfört stordåd. Vilken åkte hem med sin lossnade örsnibb och tog emot ovett. Magister tandsten som telefonledes hade hunnit före förstod att bry sig. Det var länge sedan, men långt ifrån glömt.

Dagen efter att Finge konstaterat att det ändå var mycket sommar kvar, stod magister Tandsten framför klassen och hälsade dem välkomna efter lovet genom att se på dem med salivfyllda mungipor. Barnen log skenbart och längtade redan tillbaka till stranden och leken som på ett skrämmande vis verkade avlägset, trots att det var igår.

Nu ska vi se vad ni har glömt, sa deras lärare med len röst medan hans blick svepte från en till annan, och frusna visste de hans avsikt. Utan att andas satt klassen med sin vånda i väntan på hans beslut och han lät sekunderna ticka förbi med den långsamhet en bestämmare kunde unna sig, väl medveten om att den utsatta saknade möjlighet att undvika sitt öde. Han valde ut. Någon skulle sona att hans ledighet var över och att det framför honom låg en oändlig klump av höst tillsammans med obildbara barn av sin trakt, och han valde ut med omsorg. Ti skulle slippa. Den vuxna hon bodde hos var läkare, vilket gjorde henne immun mot Tandstens pedagogik. Li visste att han inte skulle välja henne, eftersom hon bodde hos den som ägde affären i byn. Mi satt lika säker, skyddad av sin vuxna som också var lärare i byskolan. Alva däremot kom från ett hem som ingenting var och ingenting ägde. De brottade sig fram, hade så de klarade sig och mot de motgångar som erbjöds dem gjorde de som de hade lärt. De vände sig bort och log. Tigande.

Innan fjorton minuter gått av första lektionen, första dagen av höstterminen brände Alvas kinder av skam, efter att ha svarat så gott hon kunde på den tvetydiga fråga som hade ställts till henne, och magister Tandsten som var så bra fick sin bekräftelse av de andra barnens nervösa fnissande.

Usch, så fult ni hånar lilla Alva, förmanade han dem och gick fram till Alva för att till hennes bestörtning klappa henne på huvudet. Det är faktiskt inte så lätt att veta, särskilt inte för lilla Alva. Eller hur, lilla Alva?

Stel och illamående satt hon och väntade på att beröringen skulle upphöra. Att ingen annan i klassen skulle kunna ha svarat rätt på frågan kunde hon inte ta in, allt som fanns var skam och vetskap om sin egen värdelöshet. Hon visste också att ingenting skulle gå att ändra på. Det som återstod var att genomlida dag efter dag i hopp om att just den dagen, just den lektionen, just den minuten skulle ske utan plåga. Våndan däremot, satt som en istapp i magen varje sekund, det gällde att ständigt vara på sin vakt, alltid beredd på det värsta och att ta sig igenom det så hel som möjligt. Att gå till den vuxna lönade sig inte.

Magister Tandsten är bra, sa den bara och vände sig bort i fortsatt tystnad. Kanske anade den motsatsen, men stukad av egna erfarenheter och van vid att det aldrig lönade sig att ifrågasätta, valde den att tro på vad bygden enats om att tycka. Det var lugnast så. Resten av dagen ägnade Alva åt att låtsas koncentrera sig på uppgifterna i arbetshäftet i geografi, att fylla i oregelbundna engelska verb och ritade sedan pliktskyldigast en teckning föreställande något ur hennes sommarlov. Det blev ett moln. När bussen svängde ut på väg hem mot Dyngerup dunsade någon ner på sätet bredvid henne och hon såg upp från sina bruna skor.

Du kan få min smörgås, sa Vilken och räckte fram något med svettig ost och sladdrig gurka. Av rädsla att rösten skulle avslöja henne kunde Alva bara skaka på huvudet och Vilken stoppade tillbaka smörgåsen i fickan.

Tandsten är ding, sa han. Ska vi cykla till Finge?

Alva ville egentligen bara hem, men var det någon som kunde övertala så var det Vilken. Hemma i Dyngerup skrev Alva en lapp, lade på köksbordet och trampade sedan iväg till eken där Vilken redan väntade och så fortsatte de genom ett ännu sommarvarmt landskap utan att hålla i styret, tog av in på en skumpig skogsväg och följde den till dess slut. Där låg en hund av blandad karaktär. Under hunden låg en veranda och längs verandan satt det ett hus.

Hej Bjässe, sa Alva och Vilken, men Bjässe vände sig bort och somnade om. Finge bar ut saft av egna vinbär, bullar med vaniljgegga och en kopp kaffe som skulle ge resten av bygden magsår. På filten under eken satte hon sig mittemot barnen och lyssnade, visserligen tigande, men utan att vända sig bort, på vad de hade att berätta om skoldagen. Alva tuggade och tuggade, medan Vilken beskrev pedagogens beteende. Finges empatiska förståelse lindrade något, men hindrade inte det faktum att de skulle till skolan igen och igen och igen. När kvällen kom och barnen hade begett sig hem gick Finge ut på kullen, vände på sina tankar en stund och såg sedan mot lönnen där rödhaken hade landat.

Magister Tandsten är en fjant, sa hon till fågeln.

Rödhaken gjorde vad som förväntades av rödhakar. Finge agerade efter sin egen ideologi. Hon lämnade fågeln och kullen för att gå in och sätta sig vid köksbordet, skrev med omsorg, vek ihop pappret och stoppade i ett kuvert.