Korrespondens 3/3

En tid senare satt Finboda med omnejd vid sina frukostbord och hejdade sig med marmeladsmörgåsarna halvvägs mot sina plomberade tänder. Orsaken bakom deras stelnade reaktioner var ytterligare en insändare av magister Tandsten.

”Någon skrev en insändare under mitt namn där jag påstår mig dementera allt i min första insändare. Tro mig inte. Givetvis är jag en man som står för mina åsikter och skulle dessutom vilja göra ett tillägg. När jag förde alla dessa tragedier på tal menade jag att de drabbar oss alla. Det finns inga garantier. Livet är ett lotteri och vem som råkar ut för vad går inte att förutspå. Varken pengar eller inflytande förmår skydda oss. Vi är alla, och jag menar alla, offer för fru Fortunas godtycklighet. Utbildning är bästa sättet att skydda sig även om det är en vansklig sköld. Uppmana era ouppfostrade glin att uttala sig endast vid tilltal och att för övrigt lyssna, så har vi alla kommit en bit på väg. Magister Tandsten, Finboda.”

Diverse vuxna fnös i kaffet. Fru Fortuna minsann. Det enda de kände till om fru Fortuna var att ju hårdare de arbetade desto mer närvarande var hon. Var deras glin ouppfostrade berodde det på att de aldrig hade tid att uppfostra dem. De slog ihop tidningarna, vände sig bort, tuggade och teg. Rektorn däremot frångick sina pappersstaplar och ringde från Centrallorten. En svettig magister reste sig från gröten och svarade på tredje signalen, gjorde vad han kunde för att värja sig och teg sig sedan igenom resten av samtalet. I korridoren efter en lektion i svenska framförde Mis vuxna något i diplomatisk tonart, men måste för övrigt skynda sig till lektionen i engelska. Tandsten tillbringade resten av rasten på toaletten.

Vem skriver dessa inlagor i tidningen och utger sig för att vara jag? Vem, vem, vem? ältade han och övervägde att rista in något obscent på insidan av dörren, men besinnade sig och ryckte sedan till av signalen som kallade till nästa lektion. Vid söndagspromenaden trampade läkaren på stället när den instämde med åsikten att utbildning utgjorde ett gott skydd och nog fanns en hel del brister vad gällde andra ungars uppfostran.

Jamen, sa magister Tandsten anemisk och kissnödig, men läkaren hade bråttom iväg till något söndagsgöra och kvar stod läraren med ett leende som förlorade sin spänst. Vad som väntade i affären ville han inte reflektera över, så utan mörbultad fransyska vände han om, marscherade hem, hittade papper och penna och funderade. Resultat:

”Åter har någon vanärat mitt tadelfria rykte genom att författa en insändare och undertecknat med undertecknads namnteckning. Jag tar å det kraftigaste avstånd från skrivelsen, som tydligen är ett skämt. Som skämt betraktat är det inte ens roligt. Den anonyma skribenten saknar till skillnad från mig humor och jag ämnar vidta rättsliga åtgärder om inte skribenten ger sig tillkänna och uppger sin rätta identitet. Magister Tandsten, Finboda.”

Vid frukostborden lutade sig människor tillbaka med hopvikta tidningar och började undra hur det egentligen var ställt med magister Tandsten. Nog var det allas rätt att ställa sig ambivalenta inför livets olika företeelser, men att uttrycka det så officiellt? När tillvaron blev obegriplig var deras egen strategi betydligt mer diskret. De vände sig bort och teg. Ibland leende, ibland inte. Hur svårt kunde det vara?

Om denna historia hade utspelat sig utomsocknes, hade magisterns textade gallimatias förmodligen motiverat olika samhälleliga instanser att ingripa för länge sedan, men i Bortom Bakom visste Nämnden för det allmännas bästa att det krävdes mer än så för att få allmogen ur humör. Därför fortsatte Nämnden att fila sina naglar och dricka sitt kaffe i väntan på nästa semester. Vad allmogen beträffade började den vackla i sin uppfattning om hur bra magister Tandsten egentligen var, men kanske denna förflackning av lärarens mentala status var av godo, eftersom han då åsamkade ungarna mindre boklig skada än den de själva tvingats genomlida i skolan. Låt gubben lalla på bäst han gitter, tänktes det vid frukostborden. Denna avslappnade inställning gentemot magister Tandsten upphörde en tid senare när ytterligare en text presenterades på insändarsidan.

”Härmed tvingas jag be alla om ursäkt. Det är jag, magister Tandsten, som har skrivit såväl insändare som dementier. Emellanåt vet jag inte vad jag gör till följd av multipla personligheter. Tycker ni att jag ser härjad ut beror det inte bara på att jag ägnar nätterna åt att skriva insändare, utan det beror också på förtvivlan inför dagens obildbara ungar. På grund av att så få verkar anse sig träffade av mina tidigare skriverier tvingas jag nu uttrycka mig överdrivet klart. Att undervisa är en konst. Konsten består i att behålla fattningen inför imbecilliteten som alltmer breder ut sig. Ja, ni läste rätt. Under trettio års erfarenhet i skolan har jag aldrig skådat så allvarliga brister hos eleverna. Iakttagelsen är generell, vilket innebär att några undantag icke står att finna. Oavsett den vuxnas bildning, utbildning eller socioekonomiska status visar barnen prov på nedåtpekande utvecklingskurva och kunskapsluckor på gränsen till enfald. Att som intellektuell försöka råda bot på tragiken är detsamma som att ägna sig åt ständiga pedagogiska magplask. Inte hjälper det att ungarna föds upp hos välutbildade eller rika vuxna. För min del är det slut på allt fjäskande för korkade ungar bara för att vinna de framgångsrika vuxnas gunst. Frågan vi bör ställa oss är: vad beror den expanderande idiotin på? Nästa fråga faller sig naturlig: vad kan vi göra åt det? Svaret: ingenting. Vi, eller rättare sagt ni, kan inte göra någonting åt att de dumma ungarna fortsätter att vara dumma. Fula är de också. Men hade de kunnat bli annat med sådana vuxna i sin närhet? Jag bara frågar. Och ställer mig handfallen. Nu får ni sluta läsa för jag har annat att göra än att sitta här och skriva insändare. Skriva insändare, till exempel. Magister Tandsten, Finboda.”

Magister Tandsten hostade ut löständerna i morgongröten, drog ner rullgardinen och låste dörren. Med darrig lekamen och febrig panna gömde han sig längst ner under täcket i förgäves önskan att allt var en snart färdigdrömd mardröm. I Dyngerup vek en vuxen ihop tidningen och drämde den i bordet så att ägget hoppade ur sin kopp.

Skulle min Alva vara ful? tänkte den vuxna och gnisslade tänder.

Likadant tänktes vid alla dukade bord i Finboda med omnejd och insändarna började sändas in som en flodvåg om våren.

”Magister Tandsten har blivit ding. Ska han undervisa traktens ungar? Nej, så min själ han ska. Bort med Tandsten. Vem använder hatt, förresten? Suspekt beteende. Vänliga hälsningar, förbannad vuxen.”

”En kan bli folkilsken för mindre. Magister Tandsten är en skam för lärarkåren i allmänhet och mänskligheten i synnerhet. Intellektuell? Min lagårdsdörr är mer intellektuell än den fjanten. Är det förresten någon som har sett min bästa avelsko? Hon försvann förra veckan och är vit och brun, fast mest vit, och lystrar till namnet drottning Kristina. Solke från Dyngerup.”

”Det är en lättnad att magister Tandsten äntligen uppenbarat sin verkliga sida så att det blir möjligt att vidta adekvata åtgärder. Däremot är det sorgligt att han har tillåtits åsamka så stor skada genom att under många år stå som pedagogisk förebild för barn som förtjänar bättre. Var är de ansvariga? Nog kan vi kräva bättre kontrollorgan än vad skolinspektionen uppvisat. Det är inte bara olämpligt utan också orimligt att magister Tandsten tillåts gå lös. I egenskap av min yrkesroll finner jag åtskilliga diagnoser att häfta vid magister Tandsten, en syssla jag jag ändå avhåller mig ifrån eftersom den är direkt oetisk. Det enda som återstår är att befria magister Tandsten från sitt ämbete och önska honom all framgång i sitt tillfrisknande. Doktor Sund, Finboda.”

”Magister Tandsten har gjort sitt. När jag var liten hade vi fröken Bister. Hon var duktig hon. Hon lärde oss åtminstone folkvett. Tandsten har jag aldrig haft. Jaså, det är drottning Kristina som regerar i min trädgård. Hon har gått runt där och verkat så nöjd med tillvaron. I skrivande stund göder hon en krysantemum. Kom hit och hämta henne så sätter jag på kaffe. Blir det grisafest på lördag? Ebba från Dyngerup.”

”Vem är magister Tandsten? Får jag vara med om det blir grisafest på lördag? Snillet från Centrallorten.”

Insändarnas huvudperson förtvivlade. Att försöka övertyga allmänheten om sin oskuld hade redan förut visat sig vara utan framgång. Så länge den okända insändarskribenten höll sig bakom kulisserna skulle han aldrig förmå rentvå sitt namn. Det blev rektor, skolinspektion och utredning. Alla som försökte nå magister Tandsten motades bort på trappan av en rejält låst ytterdörr. Söndagarnas fingående var uteslutna.

En måndag klädde sig Alva och Vilken i regnjacka och gummistövlar, tog fram sina cyklar och möttes vid den stora eken. Under trams och sång trampade de på längs den skumpiga vägen så att pölarna stänkte långt åt sidorna. Finge stod ute på kullen under ett gult paraply och såg mot himlens gråhet. Hon hörde cyklisterna på långt håll och hon log. I hallen låg den snarkande Bjässe. Kaffet snörvlade sig genom kokaren och de satte sig runt köksbordet där Finge skar upp tjocka skivor åt dem alla medan Vilken berättade.

Vi har en ny lärare, sa han och blåste bubblor i glaset.

Var har ni gjort av den gamla? frågade Finge.

Han har blivit defekt, förklarade Vilken och Finge måste anstränga sig för att inte sätta kaffet i halsen. Det ska visst bli utredning av något slag och han kommer inte tillbaka förrän den är färdig och då blir det nog pension.

Eller återvinningscentralen, sa Alva. Hon sneglade på Finge som låtsades som om allt detta var nyheter för henne, men Alva visste att de vuxna alltid visste mer än det de berättade. Och mindre.

Varför ska han redas ut, frågade hon försiktigt och svaret blev som förväntat.

Jag vet inte, sa Finge.

I morse sa Ti till Moa … det är vår nya lärare, men i alla fall. Ti bad om ursäkt om hon verkade trött idag, men hon hade följt med sin vuxna i helgen för den skulle dela ut ett betydelsefullt pris till någon framstående forskarkollega.

Finge svalde den alltför stora klunken och knep ihop läpparna.

Vet du var Moa svarade?

Vad svarade Moa?

Hon sa att hon väl inte brydde sig om var Ti varit i helgen, huvudsaken var att hon var i skolan idag. Att säga så till Ti. Så hade aldrig magist…

Han ska redas ut. Glöm honom.

Så glömde de magister Tandsten och medan dropparna föll mot fönsterblecket satt de i skenet av två levande ljus och pratade om en bok de alla hade läst.