23 april 2021

Hippopotomonstrosesquippedaliofobi är rädslan för långa och krångliga ord. Det skulle vara lätt att göra sig lustig över att ordet i sig speglar det som den rädda är rädd för, men något sånt är inte bara förutsägbart utan även lumpet, så att avhålla sig från den lustigheten är att föredra. Eller tvärtom. Kanske behövs det kvickheter för att lätta stämningen inför nämnda fobi, men å tredje sidan skulle det bli som lyteskomik och den sortens humor roar mest människor av tvivelaktig karaktär. Fast det senare är kanske bara en fördom, vad vet jag? Oavsett vilket.

Det är (enligt folk som begriper sig på) inte de långa och krångliga orden i sig som framkallar rädslan hos personen, utan snarare det att den inte förstår orden eller kan uttala dem och att därmed riskerar att framstå som löjlig. Det betyder att hippopotomonstrosesquippedaliofobin snarare har med blyghet att göra.

Vad är du rädd för?

Är du man är du förmodligen inte rädd för någonting, det är åtminstone resultatet av min egenhändigt utförda undersökning som bygger på allt annat än empiri. När jag frågar så svarar kvinnor att de är rädda för spindlar eller åskan eller att något hemskt ska hända deras familjemedlemmar. Män är tydligen aldrig rädda för någonting.

Tänk att gå omkring ett helt liv utan att vara rädd. Hur överlever en det?

Nuförtiden gäller det att förhålla sig skeptisk till allting utom vetenskapen och det som experter förmedlar och det förhållningssättet gäller även när män påstår sig inte vara rädda för något. Tror jag, men jag har haft fel förr. Skulle män verkligen ljuga när de säger att de inte är rädda för någonting? Kanske är män rädda för att berätta vad de är rädda för och att det är anledningen till att de svarar att de inte är rädda för någonting. Eller så är det så att de vid tidpunkten för frågan känner sig lugna och trygga och tror att frågan avser vad de är rädda för just nu.

Nåja, inget av det här har med vetenskap att göra och därför är tankarna inte berättigade. Det går inte an att bygga sin verklighet på egna iakttagelser. För att kunna uttala sig om något krävs det expertis på området och den som inte är expert på något kan knappast uttala sig om något alls. Eller?

När bekanta och jag pratar om något, det kan till exempel handla om hippopotomonstrosesquippedaliofobi, händer det att någon frågar om min åsikt, varpå jag säger att jag inte vet något om hippopotomonstrosesquippedaliofobi och därmed inte kan uttala mig.

Hippopotomonstrosesquippedaliofobi är rädsla för långa och krångliga ord, förklarar de då.

Tack för informationen, det var ungefär vad jag också kunde om hippopotomonstrosesquippedaliofobi och tydligen också allt som medpratarna kunde om hippopotomonstrosesquippedaliofobi. För dem räcker det för att kunna ha åsikter om hippopotomonstrosesquippedaliofobi, men för mig är den kunskapen alltför knapphändig för ett uttalande. Eller så räcker det alldeles utmärkt.

Vad kallas rädslan att uttala sig om saker som en inte vet något om? Vad kallas rädslan att över huvud taget tänka på saker som en inte vet något om? Är det samma fobi eller två helt olika?

Finns det ett ord för rädslan att tro sig veta något över huvud taget och går det att utveckla en fobi för att låta bli att uttala sig om saker som en inte vet något om?

Varma tankar, Fixa.

2 april 2021

Någon i närheten hade inget att göra och när människor inte har något att göra så börjar de ofta tänka. Kanske. Eller om det är tvärtom. När människor inte har något att göra har de heller inget att tänka på. Nej, det låter ologiskt. Folk kanske börjar tänka hipp som happ oavsett om de har något att göra eller inte och detsamma gäller i så fall även när folk slutar tänka. Förmodligen finns det inga sanningar när det kommer till korrelationen mellan folks börjande och slutande av deras tankeverksamhet, eller så finns det det, men det är något som får avhandlas en annan gång. Helst också någon annanstans.

Var var vi? Jo, hos någon i närheten. Han hade som sagt ingenting att göra (eller så hade han det) och började därmed tänka. Han tänker annars också, men just nu … Oavsett vilket så tänkte han och tanken formulerades som en fråga, vilket ofta är fallet när människor inte har någ… Låt oss inte fastna vid det.

Nå. Frågan som formulerade sig i hans intellekt handlade om längden på män jämfört med kvinnor. Mer specifikt:

Vad är den biologiska / genetiska förklaringen till att män generellt sett är längre än kvinnor?

Detta krävde en sökning i ett digitalt nät, något som hade varit en omöjlighet för trettio år sedan och den i närheten hade varit lyckligt ovetande om svaret. Den artikel som dök upp berättade om en djup orättvisa i fördelningen av mat.

Flickor får mindre mat än pojkar och kan därför inte växa på samma sätt. Detta skulle enligt forskarna ske överallt, men särskilt på de platser där det råder näringsbrist, där mammorna matade pojkarna direkt om de grät, medan flickorna fick vänta. Men som sagt, vetenskaparna menar att människor omedvetet ger mer mat till pojkar än till flickor oavsett ekonomisk eller geografisk bakgrund.

Biologiskt borde kvinnor vara större än män, menar vetenskapen, bland annat för att riskerna i samband med förlossning skulle minska. Så jämför de med andra arter, till exempel blåvalen, där honan är större än hanen.

Det finurliga med att söka förklaringar i digitala nät är att om du inte är nöjd med ett svar kan du fortsätta söka och få ett annat som mer passar din världsåskådning. Den i närheten fortsatte söka.

Han hittade då att andra vetenskapare i form av evolutionsbiologer menar att långa män genom tiderna har haft fördel av sin större fysik när de har tävlat om kvinnorna, eller att kvinnor rentav skulle föredra långa män (oklart varför), en teori att föredra eftersom den innebär att det är kvinnornas eget fel att de är kortare än män.

Betyder det att om kvinnor väljer mellan en kort man och en lång så går hon alltid efter den långa?

Någon i en annan närhet blev inblandad i frågan och genast kom ytterligare ett perspektiv. Om kvinnor ska välja mellan en kort man som är snäll och trevlig och en lång man som är gangster så väljer hon den långa, inte för att han är lång utan för att han är gangster. Personen som uttryckte detta är både lång och trevlig, en kombination så god som någon, men vad säger forskarna om hans teori? Finns det någon undersökning om saken?

Det här blev i vanlig ordning en förskräcklig röra och då har vi inte ens kommit in på hur män väljer män eller hur kvinnor väljer kvinnor. Inte heller vet vi hur fördelningen av mat ser ut när det bara finns pojkbarn i närheten eller bara flickbarn.

Att män generellt är längre än kvinnor förblir tydligen ett faktum, såvida jag inte har missförstått alltihop, vilket jag förmodligen har eftersom jag varken är forskare eller i ett digitalt nät har sökt förklaringar som passar min livsåskådning.

Att jag dessutom inte kan tänka beror inte på brist på mat, utan att jag är sådan av naturen. Det underlättar.

Med värme från Fixa.

4 mars 2021

Ett förfärligt skeende ledde till att människor tvingades uppsöka sjukhus. I tidningen stod att läsa att någon hade livshotande skador, en annan hade allvarliga skador, en tredje måttliga skador och den fjärde hade kommit undan med lindriga skador. Denna gradering ter sig förbryllande.

Allting går att mäta, gastar optimeringsivrarna och plockar fram skjutmått, måttband, frågeformulär med skalor från ett till tio och allsköns övrigt krafs för att mäta kvalitet, hållbarhet, förtvivlor eller värdet av en vintergäck som vågat sig upp ur den kalla marken. Kanske har de rätt. Tänk om det verkligen går att mäta intensiteten av lättnaden som infinner sig av vetskapen att jorden inte gick under idag heller. Tänk om.

Ändå väcker beskrivningen av skadorna en del frågetecken, åtminstone för någon som vill förstå vad de drabbade har fått utstå och vad de har att kämpa med för att återhämta sig.

Ifall skadan är livshotande råder inga oklarheter. Visserligen avslöjar uttrycket inte om personen blivit utsatt för trauma mot huvudet, hjärtat eller andra inre organ, men det är heller inte viktigt. Vad som är avgörande är huruvida personen kommer att överleva.

Redan vid allvarliga skador blir det mer diffust. Vad är en allvarlig skada och vem avgör vad som räknas som allvarligt? Livshotande skador är allvarliga, men det betyder inte att allvarliga skador är livshotande, vilket så klart är anledningen till att de kallas allvarliga och inte livshotande, men ändå.

Någon i närheten halkade på en isfläck och bröt en arm. Är det en allvarlig skada? Det tyckte inte den i närheten som var glad att den kom undan med en bruten arm, när det kunde ha gått mycket mer illa. Dessutom var det bara att fixera armen, gipsa och låta läka så nu fungerar armen lika bra som förut.

Någon annan skulle kanske anse sig ha blivit allvarligt skadad om den bröt en arm när den halkade på en isfläck. Möjligen skulle den också känna sig kränkt och yrka på skadestånd för såväl fysiska som emotionella besvär.

Är det upplevelsen av skadan som avgör om den är allvarlig? Har det att göra med hur känslig personen är för skador?

Beror graden av allvar på den förväntade utgången av en specifik händelse? Om någon sätter sig i en fåtölj skulle kanske en bruten arm som följd upplevas som en allvarlig skada, medan någon som trillade ner från Mount Everest skulle tycka att en bruten arm som enda skada var rena spabehandlingen med tanke på vad mer som skulle kunna ha hänt.

Sen finns det de som sticker sig på en säkerhetsnål och gör förfärligt stor sak av det.

Det kom faktiskt blod, säger de från sin horisontella position och förväntar sig att världen runtomkring ska agera som om deras skada är inte bara allvarlig, utan även livshotande.

Möjligen avgör omständigheterna och emellanåt också de drabbade själva vad som är en allvarlig skada, eller så finns det en lista framtagen av socialstyrelsen. Bruten arm, brutet ben, hjärnskakning och så vidare.

Vänta… Om hjärnskakning är en allvarlig skada, hur är det då med lindrig hjärnskakning? Något som kallas lindrigt måste vara lindrigt, annars hade det inte kallats lindrigt, men om hjärnskakning är allvarlig… Äsch, det blir för svårt för någon som inte är expert på någonting att begripa. Lindriga skador är skador som är lindriga oavsett skadeläge och förmodligen finns det specialiserade experter som kan uttala sig i frågan.

Över till måttliga skador. För att sammanfatta SAOBs förklaring till måttlig så är det något som varken är för stort eller för litet, utan överdrift och emellanåt även ringa eller obetydligt.

Obetydligt?

SAOB menar också att en skada är något som genom olyckshändelse eller våldshandling tillfogar en levande organism försämring av dennas normala tillstånd eller leder till försämrad funktion.

För att få kallas skada måste det alltså ha lett till försämrad funktion eller försämring av någons normala tillstånd. Samtidigt är måttligt något som är utan överdrift och emellanåt till och med ringa eller obetydligt. Hur kan något som är utan överdrift leda till försämrat normalt tillstånd eller försämrad funktion? Kan en skada vara måttlig? Är det ens en skada då? Ja, det kanske det är, jag vet inte.

Någon i närheten som vet bättre än jag (en annan person i en annan närhet än den personen som bröt en arm i en annan närhet) föreslog att måttlig skada är smisk på fingrarna. Den definitionen duger för mig. Däremot tror jag inte att det var vad tidningen menade när den skrev att en av de stackars drabbade hade ådragit sig måttliga skador. Hoppas att de alla återhämtar sig fort.

Med värme från Fixa.

8 februari 2021

Först ska jag dra en stridsvagn i en kätting mellan tänderna uppför Mount Everest, sen ska jag tvätta av mig det värsta i Norra ishavet för att därefter inta en närande måltid bestående av en skopa gräshoppor och en näve maskrosblad. Innan pausen närmar sig gränsen för lättja ska jag skutta iväg och flytta Cheops pyramid fem meter åt vänster, simma över Atlanten och korsa Nordamerika krypande på alla fyra med en kamel på ryggen, alltihop medan jag tänker positivt, för det är ju ändå måndag.

Sen kanske eventuellt om jag har tur uppfyller jag kriterierna för att bli motivationsföreläsare.

Varför? Tja, varför inte? Världen verkar behöva alla motivationsföreläsare den kan få. Åtminstone den mänskliga delen av världen.

Förenklat och kortfattat är motivation drivkraften att göra något, eller så är det inte det, men experterna har precis gått på fika. (Gofika alltså, och ingen vanlig rälig fika med gamla överblivna pepparkakor från julen som inte blev firad, så fikan kommer att vara lika länge som det tar för en amatör att fundera över motivation.)

Var var vi? Jo, drivkraften att göra något, det är motivation det. Motivationsföreläsares uppgift är att väcka drivkraften hos människor som under rådande omständigheter har förlorat sin motivation. Varför behöver den drivkraften väckas och uppmuntras? Varför finns den inte inuti människor av naturen?

Om jag är hungrig känner jag mig motiverad att äta något och det kommer av sig självt. Jag behöver ingen motivationsföreläsare för det. Detsamma gäller vid aktiviteter såsom att klappa katten, hugga ved, gå i skogen, prata med vänner och rita en teckning. Ingen behöver uppmuntra mig till det, eftersom det är sådant som jag vill och kanske eventuellt är det så för andra människor med. Det de vill, tycker om och mår bra av behöver de inte motiveras att göra eftersom det kommer av sig självt. Eller?

Så varför behövs det så många motivationsföreläsare?

Kan det vara så att det finns människor som vill att vissa saker ska bli gjorda, men att de varken kan eller vill göra det själv och därför försöker förmå andra människor att utföra de uppgifterna som de tycker ska bli utförda? Att packa ner små skruvar i kartonger som sen ska skickas till en byggnad där människor packar upp dem för att sätta fast dem i en mojäng som sen ska skickas till folk som placerar mojängen i en mackapär som sen ska skickas till någon som skickar den vidare till någon som säljer den till människor som tycker om mackapärer, till exempel.

Är det där motivationsföreläsarna kommer in?

Om vi står inför uppgifter som är tråkiga eller rentav meningslösa, måste det nog till antingen motivation in absurdum eller fullständig avstängdhet. Eller om det var tvärtom, jag vet inte för experterna är på gofika.

Kan det vara så att det behövs så många motivationsföreläsare nuförtiden, för att hälften av dem uppmuntrar människor att fortsätta med de verklighetsfrånvända uppgifterna som varken gör dem glada eller levande, och att andra hälften av motivationsföreläsarna ägnar sig åt att uppmuntra samma människor att sluta utföra uppgifter som gör dem ledsna och avstängda?

Den som inte ens vet syftet med att vara motivationsföreläsare gör nog bäst i att låta bli att bli det. Kanske. (Vem motiverar motivationsföreläsarna förresten?)

Nähä, här sitter jag och funderar över motivation när öknar ska vandras igenom och djungler ska utforskas. Mesigt. Dags att fortsätta.

Med värme från Fixa.

2 februari 2021

Undrar vad folk har för sig när de tror att ingen ser dem.

Satt jag i bilen vid en korsning och väntade på att det skulle bli grönt. I vanliga fall betraktar jag trafikljusen, himlen och husen om vartannat, men den här gången fick jag för mig att titta in i de bilar som för tillfället hade tillåtelse att köra. Det är nog vad andra brukar ägna sig åt när de kör bil, för allt som oftast säger människor:

Jag mötte dig på vägen mot Dyngerup, men du kunde inte hälsa.

Meh! Är det inte meningen att en bilförare ska koncentrera sig på vägen, trafiken och hjortarna som står i vägkanten, i stället för att stirra in i mötande bilar för att se vem som sitter där och fundera på vart de möjligen kan tänkas vara på väg? Inte undra på att det blir så många olyckor. Tror jag, eller så har jag fel igen.

Hur som helst satt jag i bilen vid en korsning och väntade på grön prick och fick då för mig att glo in i de passerande bilarna.

Alltså, kan det vara så att människan av naturen tror sig vara osynlig när den sitter i sin bil? Att världen utanför inte är något som angår henne och att vindrutan är som en tv-skärm full av underhållning? Jag vet inte, men efter att för första gången ha ägnat mig åt att betrakta vad som försiggår inuti bilarna bestämde jag mig för att det också skulle bli den sista.

Kanske är underlaget alltför ringa för att resultatet skulle bli godkänt i empirisk mening, men om min iakttagelse stämmer innebär det att hundra procent av alla bilförare petar näsan under bilkörning. Hundra procent! Det är rätt många det.

Med blicken slött gloende framför sig satt förarna med ena handen på ratten och den andra vid ansiktet där pekfingrarna befann sig i olika stadier av grävande. Hög som låg ägnade sig åt detta tvivelaktiga tidsfördriv. Mannen i den rostiga strumpebandsbilen, damen i den låga sportbilen, gubben i stadsjeepen, tösen i epatraktorn och alla andra som susade förbi i korsningen hade det gemensamt att ena pekfingret befann sig långt in i deras ansikten.

Det får mig att ställa några frågor.

Är det brukligt att folk petar näsan inför sina medmänniskor när de befinner sig utanför sina bilar? Knappast.

Betyder det att människor anser näspetning vara en privat sysselsättning? Högst troligt. Så det är fritt fram att peta näsan vid bilkörning? Uppenbarligen.

Innebär det att de tror att ingen ser dem när de sitter inuti sina bilar? Så måste det vara.

Om de tror sig vara osynliga när de kör bil, hur kommer det sig då att de säger ”jag mötte dig på vägen mot Dyngerup, men du kunde inte hälsa”?

Nej, kära medtrafikant, jag kunde inte hälsa och det av hänsyn till både dig och mig. Att invadera din privata sfär genom att bevittna hur du letar efter anatomiska skatter är mig främmande såväl för din integritets skull som mitt eget välbefinnandes.

Nu undrar jag inte längre vad folk har för sig när de tror att ingen ser dem. Tyvärr. Eller så är jag bara fördomsfull. Ja, förmodligen.

Med värme från Fixa.

22 januari 2021

Någon i närheten var ute på promenad och eftersom solen lyste när den gick hemifrån hade den bedömt det som onödigt att ta med paraply. Eftersom den meningen innehåller flera syftningsfel krävs ett klargörande. Det var varken promenaden eller solen som gick hemifrån, utan den i närheten och att det också var den i närheten som låtit bli att ta med paraply är tämligen självklart, för har solen någonsin använt paraply? Så, nog tjafsat.

När den i närheten befann sig mitt på öppna fältet gick solen i moln och regnet började ösa ner.

Typiskt, tänkte den i närheten och sprang för att ta skydd under det enda träd som fanns att ta skydd under. Detsamma gjorde ytterligare en vandrare och de kom båda fram samtidigt från motsatta håll.

Vilken otur att det skulle börja regna just nu, sa den i närheten till den andra vandraren som skakade regnet från sin hatt.

Ja, och vilken tur att det växte en bok just här, svarade den med hatten.

Bok? sa den i närheten. Njae, det är en lind.

Då log den med hatten överseende och förklarade länge och pedagogiskt, inte bara att det var en bok, utan även anledningen bakom. Föreläsningen handlade om löv och bark och slutade inte förrän den med hatten ansåg att all fakta var framlagd. Den i närheten lyssnade och tog till sig.

Jaha, sa den sen, då säger vi att det är en bok.

Bok, hördes en röst från andra sidan stammen. Inte är det här en bok. Det är en alm.

De båda vände sig om och där stod någon som varit förutseende nog att ta med sig paraply och därmed inte var ett dugg blöt, utan stannade till bara för att få prata lite. Tillfället var uppenbarligen väl valt, för här fanns en möjlighet till upplysning.

Boken har flera blad och dess rötter växer mer huller om buller, till skillnad från almen här som…

Jaså, du upplever att det är en alm? avbröt den med hatt. Jag förstår att du känner så, för det är lätt att bli osäker inför ett sånt här träd. Sanningen är att det är en bok och det kan jag bevisa genom att…

Du din pompösa fjant, kontrade paraplybäraren, ska inte komma här och försöka övertyga mig om att det här är en bok. Jag har nämligen studerat många böcker och almar med förresten och…

Där fick paraplybäraren en blöt hatt i ansiktet, vilket gjorde den så utom sig att den fällde ihop sitt paraply och tjongade det rakt i skallen på den som för ögonblicket inte hade sin hatt på sig. Snart låg de båda nerbrottade på marken där de bet och rev och nöp var de lyckades komma åt. Den i närheten betraktade dem fullständigt rådvill, men saken löste sig genom att den med hatt kröp åt öster och den med paraply släpade sig åt väster och snart var de båda borta i var sin periferi.

Borta var också regnet. Den i närheten vände sig mot trädet, lade armarna om stammen och viskade:

Tack snälla lind för att du skyddade mig från regnet.

Sen gick den i närheten vidare på sin promenad.

Undrar hur det är att vara människa, tänkte trädet när lugnet hade lagt sig. Det kan inte vara lätt. I tusen år har jag vuxit här och ända sedan jag var ett litet ekollon har människorna hållit på på samma sätt.

Förmodligen bör jag ha överseende med de stackarna. Det måste vara ytterst förvirrande att först inte finnas i en evighet, sen plötsligt födas och leva med vetskapen om att en dag mycket snart ska livet ta slut igen och då väntar en ny evighet av att inte finnas.

Inte undra på att de måste försöka bringa ordning i sitt inre kaos genom att låtsas vara något annat än de är. Tror jag. Fast vad vet jag om att vara människa? Vad vet jag om någonting alls? Jag är ju bara en ek. Och snart inte det heller längre.

Varma medmänskliga tankar från Fixa.

13 januari 2021

En man låg i gräset och tittade på molnen. Gående längs stigen kom en annan man och han stannade vid den i gräset liggande mannen, tittade ner på den och bestämde sig för att språka.

En alltigenom underbar dag, sa han.

Det tyckte inte den liggande mannen, utan han tyckte tvärtom att dagen var såväl förfärlig som beklagansvärd och skulle inte komma att föra något gott med sig, varken för nuvarande eller framtida mänsklighet. Den från stigen nalkande mannen frågade hur den liggande mannen hade lyckats samla ihop så mycken svartsyn på bara några timmar, när han så sent som i morse hade varit munterheten personifierad. Då satte sig den liggande mannen, vippade med handen bortåt gräset och talade.

Ja, du ser ju själv.

En bit bort bland grästuvorna låg en tingest som såg så värdelös ut att den stående mannen tog sig för pannan och blev stum.

Förstår du nu hur jag har det? frågade den sittande mannen och la sig ner igen, för vad annat kunde han göra?

Fullkomligt, mumlade den andra mannen, var har du fått det där ifrån?

Jag har uppfunnit det, sa den mycket platt och stilla liggande mannen.

Varför då?

Jag hade inget att göra.

Och eh … vad är det … för något?

Hjulet, suckade den liggande mannen och visste inte om han skulle blekna eller rodna. Detsamma gällde för hans kompis som trots vetskapen att det lika gärna kunde ha varit han att begå en sådan dumhet, valde han att bli offensiv, vilket endast var en helt normal reaktion med tanke på den skräck som ansatte honom från djupet av allt han visste och kunde.

Din imbecilla kretin! utbrast han (och den liggande mannen kunde bara instämma). Här har vi gått i alla tider och aktat oss synnerligen omsorgsfullt från att uppfinna hjulet eftersom minsta termit är väl medveten om att det skulle leda till vår undergång. Så lämnar vi dig ensam en förmiddag och vad händer? Du sätter genast igång att uppfinna det.

Det var inte meningen … försökte den liggande mannen försvara sig med.

Inte meningen?! gastade hans kompis. Nähä! Jaha! Men då så! Allting frid och lugn. Alltså, allvarligt talat, hur i (onämnbart) kunde du uppfinna hjulet av misstag?

Ja, jag tog en massa grejer och började spika och svetsa och det ena gav det andra och så hade det plötsligt blivit till den där. Det tog faktiskt bara en liten stund. Sen dess har jag ångrat mig, åh vad jag ångrar mig. Jag är ett uselt krafs ovärdig att kalla mig människa.

Såja, såja, sa hans kompis och satte sig bredvid honom. Du hade bara lite otur. Det kunde drabba vem som helst av oss och egentligen visste vi att det skulle komma att ske när som helst. Nu får vi tänka lite.

Tänk du, sa den liggande mannen, jag har försökt tänka hela förmiddagen medan jag har gått omkring och burit på det där.

Det menar du inte, svarade hans kompis förfärad.

Nej, det menar jag inte riktigt, för efter att ha burit omkring på det en god stund, började ryggen värka något kopiöst och så var jag tvungen att släpa det istället. Nu orkar jag inte mer.

Vi kommer på något, tröstade hans kompis, inte ska du behöva bära och släpa runt på det där resten av ditt miserabla liv.

Nu hördes röster av två lyckligt ovetande kvinnor som kom gående från samma håll som den gående mannen kommit ifrån. Framme vid de båda männen stannade de och bestämde sig för att språka.

En alltigenom underbar dag, sa de i kör och bemöttes av surmulenhet med tillhörande förklaring, varpå de två kvinnorna riktade var sin välformulerad näpst mot de båda männen som nu låg i gräset båda två.

Vad ska du hitta på härnäst? frågade den ena kvinnan. Att vi ska fira sommarsolståndet genom att hoppa som berusade grodor runt en grön stång? Att vi ska bajsa i rent dricksvatten? Upptäcka elden? Nej, nu håller du dig passiv resten av ditt liv, för du har gjort skada så det räcker.

Oavsett vilket, här kan det inte ligga och skräpa, sa hennes kompis och gick bort till det nyss uppfunna hjulet. Kom Bertualia så gör vi en insats.

Jag slår vad om min maskrosranson att de inte orkar bära det längre än en halv meter, viskade uppfinnaren till sin kompis och det var ett vad som kompisen inte vågade sätta emot eftersom hans teori var att de inte skulle orka lyfta det alls.

Hugg fatt! uppmanade Bertualia sin kompis och så reste de hjulet på högkant och började rulla. Det såg så dråpligt ut att de båda männen satte sig upp, pekade och skrattade.

Kvinnor! De ska då alltid krångla till det, lyckades en av männen säga när han fick luft.

Framme vid backkrönet blev det en väldig fart på hjulet, så väldig att ingen av människorna hann med och nerför hela backen for hjulet så att älgar och rådjur tvingades rädda sig ut i periferin, innan det slutligen rullade ut över jordklotets kant och då var det inte längre människornas problem, tyckte de. Människorna alltså.

Där stod sen de fyra och tittade nerför stupet och lite grämde de sig över att ha förlorat en uppfinning som kanske eventuellt skulle ge dem många fördelar.

Tänk ändå, sa den som uppfunnit hjulet, efterdyningarna av den där uppfinningen hade kanske gjort oss bättre på huvudräkning utan att behöva använda hjälpmedel. Som det är nu måste jag använda stickor för att räkna ut tal med fler än trettiofyra decimaler.

Tack vare den där uppfinningen hade vårt lokalsinne kanske blivit så bra att vi hittar överallt utan att behöva använda hjälpmedel, menade hans kompis. Nu hittar jag bara överallt på land, men så fort jag kommer ut på öppet vatten måste jag navigera efter stjärnorna.

Hade vi haft den där uppfinningen skulle vi inte behöva använda hjälpmedel för att utläsa tiden, sa Bertualia. Nu måste jag förnedra mig genom att se på solen för att kunna uppge exakt tidpunkt.

Låt oss uppfinna var sitt nytt hjul, sa hennes kompis. Har vi fyra stycken kommer det högst sannolikt att ge oss bättre kondition, starkare hälsa, renare luft och mer utvecklade hjärnor och den utvecklingen måste vi hänga med i. Det är ofrånkomligt.

Med infravärme från Fixa.

3 januari 2021

Stod vi i apoteket häromkvällen och väntade på att få betala piller och pulver som behövs för att lindra fysiska eller emotionella smärtor uppkomna till följd av att försöka vara människa i ett liv som är för människans natur olevbart. Tror jag, men jag har haft fel förr. Mediciner skulle oavsett vilket köpas och därför stod vi i apoteket och väntade på vår tur.

Med hänsyn till rådande omständigheter, ropade expediten, får högst sex personer vistas i lokalen. Resten får vänta utanför.

Medvetna om att ha begått ett brott vars straff motsvarande tukthus och galgbacke och för vår egen bekvämlighets skull dessutom, gick samtliga med nerböjda huvuden och rosiga kinder ut ur lokalen för att istället vänta på parkeringen. Vilka som var nästa på tur och därmed hade dispens att vänta inne i värmen var omöjligt att avgöra eftersom kön inte bestod av en lång rad, utan snarare en utspridd klunga där varje ködeltagare hade försett sig med nummerlapp. Den som hade betalat färdigt inne i apoteket kom ut och ropade:

Femtiosju!

Att stå i kö är vanskligt. Ofta uppkommer meningsskiljaktigheter om turordning, trängsel och prioritet. Dessa åsikter uttrycks vanligtvis inte i själva kön, utan vädras på behörigt avstånd och allt är nog som det ska vara och dessutom samhällets fel. Eller om det var tvärtom. Inte vet jag.

Hur funkar det här? undrade en nytillkommen apotekskund med nervös stämma.

Du går in, tar en nummerlapp, går ut igen och väntar på din tur, föreläste den som mest begrep sig på.

För ett tag sedan, vi kan säga att det var i somras, det vill säga så länge sedan att det både är glömt och preskriberat, mumlades det i såväl närhet som i periferi om en kö som ingen med vettet i behåll tänkte ställa sig först i.

Femtioåtta! gastade femtiosjuan som hade kommit ut genom entrén och en proper herre stegade in i apoteket.

Var var vi? Jo, i kön. I somras alltså, uttrycktes bestämda åsikter om det imbecilla i att ställa sig först i kön för att få någonting som höll på att forskas fram i en hastighet uppskruvad in absurdum och av vinstdrivande företag dessutom. Det kunde inte vara nyttigt och förresten bedrevs en del av forskningen i länder av högst suspekt karaktär och det skulle ingen lura i någon att ta del av resultatet av den så kallade vetenskapen.

Den kön tänker inte jag ställa mig först i, sa någon i närheten och därefter en till och ytterligare några och så hördes frasen hela vägen ut i periferin där den fortplantade sig lika hastigt som forskningen fortskred.

Femtionio! Den propra herren ut och in skyndade en annan liten herre med raska kliv, ty det hade börjat regna på den väntande klungan.

Medan forskarna forskade och vetenskaparna tvistade, ägnade sig allmogen åt att veta mycket bestämt hur ingalunda de tänkte ställa sig först i kön till resultatet av det som forskarna och vetenskaparna ägnade sig åt och denna uppfattning rådde tills forskarna och vetenskaparna var färdiga med sin forskning och vetenskap.

Vafalls!? började det mumlas i närhet och periferi. Ska de töntarna få gå före i kön? Är det rättvist det? Borde det inte vara lika för alla, jag är väl lika mycket värd att stå först i kön som alla andra och de där borta, ska vi inte tvinga dem också att ställa sig först i kön? Hur skulle det se ut om folk inte ställde sig först i kö?

Sextio!

En kö kan se ut på många olika sätt och ett av dem är en klunga på en parkering utanför ett apotek. Ett annat är den obegripliga formation som bildas när människor har åsikter om att alla borde få lika mycket förtur, inte bara de som vill utan även de ovilliga. Eller som någon i närheten uttryckte det:

Men om alla står först i kön, blir den inte väldigt bred då?

Jo, kära person i närheten, den blir mycket mycket bred och fördelen med det är att den också blir mycket mycket kort. (Men som sagt, jag har haft fel förr.)

Med värme från Fixa.

15 december 2020

Kisen hoppade upp i sängen och satte sig på mitt huvud tills han var säker på att jag var vaken. Själv försökte jag förneka detta faktum och låtsades sova, men då tog han till nästa list som gick ut på att fösa väckarklockan mot bordskanten. Först lite. Sen tittade han på matte. Ingen reaktion. Fösa lite till. Titta på matte. Fortfarande ingen reaktion. Fösa ännu mer. Reaktion.

Innan fjäder, steghjul, oro och ankare låg utspridda på golvet flängde jag upp, öppnade fönstret och släppte ut Kisen, konstaterade att den alltjämt fungerande klockan visade tio i fyra (precis som föregående natt och natten dessförinnan och alla andra nätter då samma procedur infaller), haspade fönstret och lade mig igen.

En timme senare jamade det på andra sidan rutan. Där ute väntade en katt, vars liv hade gått i spillror, ty regnet hade trängt igenom hans tjocka päls, in på bara skinnet och inte nog med det.

Traaampdyyynorna, jamade han och stirrade olyckligt på mig genom glaset.

Nu kanske det bara var att ta in honom, ge honom mat och på det hela taget fortsätta med livet som om inget hade hänt, men app app app! Så bara är det inte. Den fråga som ofrånkomligen bör ställas är:

Vem bär ansvaret?

Ett så gigantiskt problem, nej jag menar förstås utmaning, som att en katt har blivit blöt i regnet måste grundligen utredas och utredningspatrullen ska givetvis bestå av utomstående som inte var inblandade i situationen.

Nu ska vi se. Katt, regn, blöt. En som inte kan delta i utredningsarbetet är jag eftersom jag var den som släppte ut Kisen och därmed är starkt bidragande till att han blev blöt. Visserligen regnade det inte vid den tidpunkt då katten gick ut och dessutom skedde utsläppningen på kattens egen önskan, men icke desto mindre får jag i egenskap av matte och utsläppare anses vara jävig och därmed olämplig att döma i frågan.

Att det alls regnar i ett land som Sverige i december kanske beror på den globala uppvärmningen. Klimatförändringarna är en följd av diverse luftföroreningar och allmän nersmutsning, vilket i sin tur har förverkligats på grund av privilegierade västerlänningars ohållbara leverne sedan industrialismens intåg. Det innebär att samtliga privilegierade västerlänningar sedan sisådär tvåhundrafemtio år bör uteslutas ur utredningsgruppen, eftersom de har egenintresse av att vissa fakta inte kommer fram. Även personer som inte är privilegierade västerlänningar, men som ändå på något sätt dragit fördel av industrialismen läggs med utredningsförbud.

Katten blev blöt för att det regnade och detta regn nådde ner till katten eftersom ingen har byggt tak över Sverige. Hade det funnits ett sånt tak skulle katten inte ha blivit blöt av regnet och samtliga, såväl levande som döda, som inte har förespråkat att ett tak ska byggas över Sverige bör förbjudas att delta i utredningsarbetet.

Katten förresten. Hade han inte funnits hade han inte blivit blöt. Kattens föräldrar har inte i utredningsgruppen att göra.

Vänta nu lite. Vem är det som har sett till så att det finns katter som kan göra nya katter? Gud? Gud förvisas ur utredningsgruppen.

Då återstår inte många. De enda som med förtroende går att vända sig till i ett sådant läge är skulle-ha-gjortarna. Det är alla de självutnämnda förståsigpåarna som med facit i hand uttalar sig om hur människor skulle ha gjort för att det skulle ha blivit rätt från början. Alla som själva stod med tappade hakor och kliande hårbottnar vid det tillfälle då problemet, nej utmaningen, uppenbarade sig, och som agerade lika vilset som vilken amatör som helst. Dem kan vi lita på.

”Katten skulle aldrig ha haft en önskan om att gå ut från första början. Redan där urartade det. Sen säger det sig ju självt att matte inte skulle ha släppt ut Kisen. Folk skulle aldrig ha hittat på industrialismen och alla som har varit emot ett tak över Sverige borde ha begripit bättre. Kattens föräldrar skulle aldrig ha gjort katten, för om katten inte fanns skulle den aldrig ha blivit blöt. Det fattar vem som helst. Gud skulle aldrig ha skapat katter. Inte regn heller, när vi ändå är igång.”

Så lyder skulle-ha-gjortarnas utredning. Betyder det att alla dessa som nämns i utredningen bär ansvaret för att katten blev blöt i regnet?

”Bär ansvar?” säger skulle-ha-gjortarna. ”Här bärs inget ansvar. Här has det fel. Ni har allihop haft fel, gjort fel och förresten är det också ert fel.”

Tack snälla skulle-ha-gjortare för er utredning. Vad skulle vi ha gjort utan er?

Om det var rätt eller fel vet jag inte, men jag tog en handduk, öppnade fönstret och torkade av katten om både tassar och päls, gav honom mat och hoppades att han skulle glömma alltihop mycket snart. En halvtimme senare satt han i knät och spann. Jag väljer att se det som ett gott tecken.

Varma tankar från Fixa.

8 december 2020

Underhåll mig, sa någon i närheten ty den var uttråkad. (Ajamen, det var inte närheten som var uttråkad, utan den som befann sig i närheten. Nej, det var inte närheten som var i närheten, utan själva personen fanns i närheten och den personen som fanns i närheten var uttråkad och ville bli underhållen. Frågor? Nej.)

Jahaja, underhålla alltså. Hm. Bara sådär. Som på beställning. Vad finns det då att komma med? Kanske en liten trudelutt? Njae, sannolikheten att effekten skulle bli den motsatta var överhängande och dessutom var det omöjligt att komma på en passande trudelutt. Det är illa att nästan bara känna till opassande trudelutter.

Kanske en skämtbit? En sån där kort historia med en lustig poäng i slutet. Nix. Även om jag skulle komma ihåg någon skämtbit så är de egentligen inte särskilt underhållande och speciellt inte med tanke på att jag aldrig minns själva poängen.

Att berätta något ur sin egen upplevelserepertoar då? Jo, jag skulle kunna underhålla den i närheten med en redogörelse om hur jag stod på näsan utanför klostret och svor en lång ljudlig ramsa innan jag linkade bort till hästarna i hagen för att bli tröstad, men hur underhållande skulle det vara?

Ååååh, vad jag är uttråkaaad, upprepade den i närheten.

Det gjorde mig inte mindre stressad och alltihop kom hjärnan att dräneras på minsta tillstymmelse till kreativitet. Kanske hade jag kunnat rädda situationen genom att be personen om den etymologiska förklaringen bakom ordet tillstymmelse, så hade den kunnat underhålla inte bara sig själv utan även mig en liten stund. Det gjorde jag nu inte. Vad jag sa i stället?

Vad har du ätit till middag?

Så socialt kompetent är jag. Satt jag där och befarade att personen skulle få bråttom att göra något helt annat än att interagera med mig, men istället började den prata risotto och parmesanost och jag vet inte allt. Riktigt trevligt blev det.

Efteråt började jag fråga mig hur det alls är möjligt att bli uttråkad i en tid som denna, när det med förtroende går att vända sig till närmaste digitala apparat, i akt och mening att be den om en stunds förströelse. Eller timmavis med förströelse.

Fast vänta. Kan det vara så att det numera är så vanligt att bli underhållen, att underhållningen är det vardagliga som gör oss uttråkade?

Så här. Det finns ett absurt överflöd av filmer, tv-serier, ljudböcker, radioprogram, poddar och annat som kan leda till distraktion eller paus från verkligheten. Det är bara att trycka på lite knappar och vips är vi inne i antingen en värld där människor slåss om att sitta på en tron, någon suspekt jakt efter spöken som meddelar sig genom att skapa lite brus i en mikrofon, eller en dokumentär om livet allra längst ner i Marianergraven.

Varför kom jag inte på att fråga den i närheten vad det var som hade tråkat ut den? Tänk om det var all underhållning som hade resulterat i denna leda? Om vi ständigt blir underhållna är underhållningen det vardagliga, vanliga och normala, istället för något exklusivt att längta till och då borde det innebära att underhållningen måste överträffa sig själv gång efter annan för att inte förlora i mental-kick-värde.

Det är inte bara de digitala skapelserna som är menade att underhålla oss, utan vi förväntas också ha roligt i det verkliga livet och för det finns en massa materiel att tillgå. De rätta vandringskängorna, den rätta cykeln, den rätta whiskeyn, de rätta repstegarna och allt annat som är rätt och därmed också kostar en månadslön eller två. Eller tre, för den händelse att månadslönen kommer från ett servicearbete.

Lägg därtill hela upplevelseindustrin med luftballonger, flygplan och floatingbadkar.

All denna underhållning är säkert både trevlig och bra och ett välkommet avbrott i en annars jämn lunk. Givetvis är det spännande och utvecklande att vara med om något nytt eller att sträcka sina gränser, men …

Det förutsätter att det är ett fritt val och inte ett tvång. Tror jag.

Va? Inte går det att tvinga någon att ha roligt heller? För dem som önskar slippa all underhållning är det väl bara att låta bli?

Ja, så kanske det är, men då glömmer vi att vi människor är beroende av varandra och gör saker inte bara för vår egen skull, utan även för att passa in och slippa bli utesluten ur gruppen. Om alla andra sitter runt bordet och vet vad de pratar om när de diskuterar den senaste haussade serien är det inte så bekvämt att känna sig som ett frågetecken. Är det självklart bland omgivningen att ägna sin lediga tid åt att klättra uppför ett stup, kan det kännas självförminskande att vara den som bara ställde sig på en pall för att nå skålen på översta hyllan.

Det är inte bara virus som smittar, utan även mänskligt beteende. Eller om det var tvärtom. Jag vet inte, ty jag är ingen expert på någonting.

När den i närheten var uttråkad började vi prata mat. Så enkelt. Dessutom verkade det göra den i närheten nöjd. Kanske behövde den en stund av icke-underhållning så det var tur att jag inte kom på någon opassande trudelutt. Eller en skämtbit som den här:

En islänning, en Vd och Bellman satt på riksdagshusets tak och åt körsbär. Då kom en pingvin flygande och landade på skorstenen. Islänningen pekade och sa ”pingviner kan väl inte flyga?” En timme senare kom en struts flygande och landade bredvid pingvinen. Vd:n pekade och sa: ”inte kan väl strutsar flyga?” Efter ytterligare en timme kom en dront flygande och satte sig hos pingvinen och strutsen. Då pekade Bellman ner mot en politiker som precis gick ut genom dörren. Bellman sa …

Ja, vad Bellman sa kommer jag inte ihåg, för jag glömmer alltid poängen i skämtbitar. Nu ska jag gå ut och ha underbart tråkigt.

Värme från Fixa.

2 december 2020

Pre-Corona blandade sig människor lite hur som helst utan tanke på vad vi kunde smitta varandra med. Hostor och nysningar exploderade ogenerat rakt ut i luften eller ner i handflatorna och seden att tvätta händerna kunde i vissa kretsar föra tankarna till OCD. Kanske. Eller så var det tvärtom. Det var så länge sen att minnet sviker mig.

Allt som oftast bestämde sig några i närheten för att bevista något av de arrangemang som anordnades av människor vars syfte var att tjäna pengar på dessa arrangemang. Det kunde exempelvis röra sig om en marknad. Eller en rea. För det mesta hade det med kläder, mat eller elektroniska ting att göra. Själv uppehåller jag mig gärna på såna platser där det finns mat. Kan det vara mänskligt?

I alla fall. När de i närheten återvände från sina tillställningar var det läge att fråga hur de hade upplevt det hela och att förhöra sig om hur de hade fröjdats och hur trevligt det hade varit.

Fifan, där var tjockt med folk, löd svaret nästan varje gång. Trångt och besvärligt att komma fram och inte kunde någon flytta på sig och alla stod i vägen.

Varje gång dessa negativa termer om hur mycket människor det var som hade samlats på samma ställe framfördes, stärktes min tanke om att människor inte tycker om att trängas och jag trodde verkligen att de hyste aversion mot folkmassor. Den vetskapen har jag fått ompröva.

Vi hittar på att det ska hållas rea i en specifik kedja för elektroniska produkter. Kedjan lanserar rean över hela riket, annonserar både i radio, tidningar och i televisionsapparater och skickar dessutom reklamblad till brevlådorna för den händelse att någon skulle missa att de ställer till med rea.

”Fullständigt onödig televisionsapparat! Förr 135 900, nu endast 9999:-” skriver de i annonsen. ”Dessutom bjuder vi på korv.”

Hela jippot är ämnat att locka till sig människor, både sådana som hade tänkt köpa en ny televisionsapparat och sådana som bara är rädda att gå miste om ett fantastiskt erbjudande i största allmänhet. Kampanjen inför rean är massiv, där budskapet tydligt framgår att den som uteblir från denna enastående rea inte kan vara riktigt klok.

Kommer det då som en chock att det på denna rea är tjockt med folk? Att det blir trångt och besvärligt? Att ingen flyttar på sig och att alla står i vägen? Jag tror inte det.

Min nya teori är att alla alltid har varit medvetna om hur många som kommer att samlas på en dylik tillställning och att anledningen att ta sig dit inte bara har varit att köpa saker som de varken behöver eller vill ha, utan också att ta chansen att trängas med sina medmänniskor.

Någon i periferin blev häromdagen stoppad av en reporter, vars uppgift var att rapportera om trängseln i julhandeln och vilken smittspridning det riskerar medföra.

Ja usch, svarade den i periferin julhandlande, det är så mycket folk överallt.

Jamen du är en av dem, sa reportern.

Ja, jo det är jag förstås, sa den julhandlande förläget.

Kan det vara så att den julhandlande pliktskyldigast uttryckte sin motvilja gentemot trängseln och alla de många människorna? Att den kanske inte alls tyckte att det var alla andra som var för många? Var den egentligen ute och smygträngdes av pur längtan efter att få komma andra människor nära? Att den och alla de andra använde rean och julhandeln som förevändning att få gnugga sig mot varandra lite?

Jag vet inte. Däremot förstår jag den i periferin julhandlande så väl.

Pre-Corona verkade inte virus och baciller skrämma människor. Då uttryckte de sin indignation över folkträngsel av ren slentrian, kanske för att dölja sin socialt icke-accepterade förtjusning. Nu är många rädda, antingen för att själva bli smittade av något eller att smitta någon annan. Det är förståeligt.

Men. Kan det vara så att det finns en annan ännu djupare rädsla bortom rädslan för virus och sjukdomar? Att vi är ännu mer rädda för ensamhet, isolering och alienation?

Jag vet inte, men min följdfråga blir: Om det är så, är det bra eller dåligt?

Med värme från Fixa.

25 november 2020

Det var på en tillställning där det skulle läras ut något och gruppen lyssnade artigt och måhända intresserat på vad det nu var som skulle förmedlas. Förmodligen något om personlig utveckling. Eller kanske om vikten av att göra rätt. Säkert är att föreläsningen inte handlade om Thors brunn vid Stillahavskusten i Oregon, ty det är alltför spännande för att göra föreläsningar om. Prat efter prat forsade ut ur talaren och åhörarna log vänligt medan de tänkte på vad den sa, och inte på att bilen måste lagas, hur det (utan att såra någon generös svåger) skulle gå att befria sig ifrån den en och en halv meter höga porslinskamelen som svågern gett i födelsedagspresent eller vad de skulle rösta på för den händelse att det skulle komma att arrangeras fler riksdagsval.

Nu är det lunch, sa kursledaren helt oväntat.

Folk vaknade. Livsandarna började återvända och kanske var livet inte så tokigt ändå nu när det inte bara vankades mat, utan dessutom gratis sådan. De var på vippen att resa sig när prataren fortsatte prata.

Ja, ni vet väl att det heter lunch? sa den.

Folk glodde dumt på prataren, vilket den tog som uppmuntran.

En del säger ju middag, hehe, men det heter det inte, det heter lunch. Middag äter vi på kvällen.

Nu ska vi se. Till att börja med bor vi i Sverige och sedan 1:a juli 2009 har vi en språklag som säger att svenskan är huvudspråk i Sverige. Lunch är ett engelskt lånord som började användas någon gång på nittonhundratalet. Engelska alltså. Bort med det.

Att säga frukost, lunch och middag är förkastligt. Det heter frukost, middag och kvällsmat. Ordet middag vittnar om något som försiggår mitt på dagen, mid-dag, precis som att midsommar dyker upp i sommarens mitt, midvinter i vinterns mitt och midnatt vid nattens mitt. Midgård är i nordisk mytologi människornas värld, belägen mellan jättarnas och gudarnas världar och alltihop omgärdas av en stor ocean. Midgård - platsen i mitten. Middag är mitt på dagen alltså, precis som ordet antyder.

Dessutom heter det förmiddag, middag och eftermiddag, inte förlunch, lunch och efterlunch.

Men, säger någon som har läst på, ordet middag har vi ju använt både för tidpunkten mitt på dagen och för själva måltiden som vi äter mitt på dagen och när de svenska aristokraterna på sjuttonhundratalet härmade fransoserna genom att äta dagens huvudmål framåt kvällningen, borgarna härmade de svenska aristokraterna för att inte verka sämre och de allmänna kontorstiderna infördes på slutet av artonhundratalet, vilket ledde till att vanligt kontorsfolk åt huvudmålet när de kom hem på kvällen, så flyttade vi bara ordet för måltiden mitt på dagen till kvällen.

Den meningen blev lång och besvärlig, men handlar det om mat så finns inga hämningar.

Ja, visserligen äter folk vad som helst på kvällarna nuförtiden, men då får de också skylla sig själv. Om de har med sig en smörgås på jobbet och äter den klockan tolv, så har de ätit en smörgås till middag. Kommer de sen hem på kvällen och äter ett stycke gris med potatisgratäng så har de ätit ett stycke gris med potatisgratäng till kvällsmat.

Därmed är vi också framme vid hälsoaspekterna. På morgonen och dagen är vi programmerade att prestera och kvällen och natten är till för vila och återhämtning, oavsett vad glödlampan tvingar eller uppmuntrar oss till. Ska matsmältningsapparaten få i uppdrag att ta hand om ett stycke gris med potatisgratäng när kroppen vill varva ner? Hur påverkar det sömnen, till exempel?

Sömnen ja. Det finns tydligen människor som äter sitt huvudmål så sent som vid åtta nio på kvällen och kallar det middag. Betyder det att de därefter sover middag i åtta timmar?

Bannlys ordet lunch. Middag heter det på middagen oavsett om målet består av ett stycke gris med potatisgratäng eller ett par torra kex. På kvällen heter det kvällsmat oavsett om målet består av ett stycke gris med potatisgratäng eller ett par torra kex.

Kex förresten. Det ordets begynnelsebokstav ska uttalas på samma sätt som i kedja, keramik och kemi. Så har vi rett ut det med en gång för alla.

Ha det så gott, önskar Fixa.

Fredagen den 13:e november 2020

För sjuttiofem år sedan stod en liten pojke i farstun och var alldeles tyst. Han fick egentligen inte vara där för hans mamma hade sagt åt honom att gå ut och hämta ved. Det skulle han också göra, men först måste han lyssna genom dörren på vad den vuxna som satt inne i köket hade att berätta.

Almanackan visade november. Kvällen var mörk. Gästen i köket hade börjat berätta om sina upplevelser med något oknytt som hade hemsökt henne. Det var likadant varje gång.

Påg, du får gå ut och hämta mer ved, sa alltid mamman när det var som mest spännande. Som mest kusligt kanske? Förmodligen skulle inte barnet skrämmas alltför mycket.

Pojken gjorde som han brukade. Tog vedkorgen, gick ut i hallen, fötterna i skorna, öppnade och stängde ytterdörren mycket ljudligt, smög bort till köksdörren och lade örat emot för att bättre höra.

Varelserna från den gamla folktron för en tynande tillvaro. Vem är rädd att springa på trollen i skogen idag? När berättade du senast för dina barn om Bäckahästen som lurar ner människorna i sjön? Dansar älvorna ännu i dimman? Kommer Skogsrået fortfarande och förför skogsarbetarna där de sitter i sina stora maskiner med Wi-Fi och kaffebryggare och kalhugger bort hennes träd?

Kanske trodde folket inte på den gamla folktrons väsen för länge sen heller, utan de var kanske bara sagor och sägner för dem, men sagor och sägner som berikade deras liv på samma sätt som jultomten berikar våra liv idag. Det hade varit intressant att fråga människorna som levde för tvåhundra år sedan, för att höra om de verkligen trodde att trollen fanns på riktigt och inte bara i fantasin.

Numera verkar folktrons gamla varelser ha ersatts med riktiga människor. Människorna besitter visserligen förmågor bortom det mänskliga, men är fortfarande människor. Det är övergivna svartögda barn som, om du släpper in dem, belönar dig genom att ge dig hemska sjukdomar som leder till döden. Det är unga män med onaturligt breda leenden som kommer om natten för att döda. Bleka folkilskna herrar i kostym och höga hattar knackar på för att … för att … Ja, det är säkrast att inte öppna.

Enligt berättelserna visar sig det farliga ofta via olika tekniska apparater. Teve-sändningar avbryts för att visa makabra filmklipp där människor råkar illa ut till följd av andra människors illvilja, radion blir kapad och det ordinarie programmet tystnar för att i stället sända skumma meddelanden som kan betyda vad som helst, men inte något vänligt i alla fall och vad som försiggår på internet ska vi bara inte tala om.

Dessutom kryllar det av skumma typer i filmer från hemlarmssystem, övervakningskameror, babymonitorer och andra digitala hjälpmedel som människor har skaffat för att skydda sig mot andra människor.

För uppriktigt sagt, skaffar människor hemlarm för att skydda sin egendom eller för att skydda sig själva?

Har vi människor blivit räddare för varandra? Kanske, kanske inte. Oavsett vilket finns det anledningar till att berättelserna handlar om människor (med övernaturliga egenskaper visserligen, men ändå människor) och inte troll, småtomtar och andra påhittade figurer. Förr fanns det farliga ute i skogen eller på havet, men numera verkar hoten ha flyttat in i människornas hem.

Via olika nyhetskanaler och sociala medier blir vi ständigt påminda om alla hemskheter människor begår mot varandra. För tvåhundra år sedan hade folk inte tillgång till den informationen. De fick reda på det som hände i deras närhet och då kände de förmodligen den som hade blivit drabbad och visste vem som var förövare.

Numera blir vi serverade en massa berättelser om hur främmande människor som vi varken känner eller vet något om, beter sig på de mest makabra sätt. Vad leder den vetskapen till? Vad lär vi oss av det? Att främmande människor är farliga?

Jag vet inte och begriper gör jag ännu mindre. Folk är inte farligare idag än vad de var för hundra eller femhundra eller tretusen år sedan. Folk är folk bara. Ska vi bygga vår verklighetsuppfattning på vad löpsedlar och rubriker säger? Ska vi tro på försäkringsbolagens och larmoperatörernas skrämselpropaganda? Ja, det kanske vi ska, men själv väljer jag att låta bli.

Den nutida folktron är mycket fantasilösare än den gamla. Jag vill ha tillbaka älvorna och tomtarna och gloson, inte för att tro på dem, utan för att de berikar tillvaron. Jag vill att berättelserna ska handla om hur Bäckahästen fick stålet i munnen och plöjde hela åkern utan att tröttna och att han vid kvällens slut, befriad från betslet, sprang iväg och försvann i intet.

Kanske var det det som pågen lyssnade på för sjuttiofem år sedan bakom en stängd köksdörr. Sen smög han alldeles ljudlöst ut och hämtade ved, precis som hans mamma hade sagt.

Med värme från Fixa.

7 november 2020

Min katt säger att årets julklapp är en kattlucka på kylskåpsdörren. Det skulle underlätta både hans och mitt liv med inte mindre än hur många procent som helst, menar han. Kanske har han rätt.

Som nuvarande procedur bjuder, går han målmedvetet fram till kylen, sätter sig framför den och väntar tills den öppnas. Sker det inte genast sitter han kvar med det tålamod som anstår en katt. En imponerande uppvisning av själslig styrka och ja, jag förutsätter att en katt har en själ.

Det påstås att människor nuförtiden saknar tålamod. Vi vill ha allting och vi vill ha det nu, eller ännu hellre igår. Stämmer det? Finns det belägg? Förmodligen har det gjorts studier som bevisar tesen åt ena eller andra hållet.

Ta marshmallow-testet till exempel. Det går ut på att ge barn mellan tre och fem år en godisbit och samtidigt får barnet veta att det kan äta upp godisbiten direkt eller vänta och få ytterligare en godisbit senare. Det testet görs om lite då och då när forskare inte har annat att göra (nej, när forskare efter noga övervägande anser att det är befogat att göra om testet) och resultaten visar att ungar på 2000-talet kan vänta två minuter längre än ungarna på sextiotalet.

Sånt måste förklaras och enligt forskarna kan en förklaring vara att förskoleutbildningen har blivit bättre. Det finns säkert en koppling mellan förskola och förmåga att vänta på en godisbit, men jag kommer inte på någon just nu. Inte heller sambandet mellan förskola och tålamod.

En amatörs teori är att ungarna på 2000-talet är så vana vid godis att det är befriande att få vänta lite innan det måste ätas godis igen, till skillnad från sextiotalets ungar som på sin höjd fick lördagsgodis. Fast vad vet en amatör om godis?

Tålamod, och brist därpå, är en lika stor kunskapslucka. Kanske har människor rätt i sina antaganden om att (andra) människor saknar tålamod idag, men för en amatör känns motsatsen troligare.

Du står i kassan och ska betala berget av varor som åkt iväg på bandet och väntar på att packas i fem medhavda tygkassar. Du sträcker fram sedlarna och killen i kassan ler vänligt.

Vi tar inte kontanter, säger han så du tar fram kortet och drar. ”Kortet är slitet och fult och fungerar hädanefter bara ytterst godtyckligt, om du har tur”, står det i kortläsaren.

Det blir så ibland, förklarar killen i kassan och så får du skamset se på medan personalen plockar ihop varorna för att lägga tillbaka dem där du tog dem. Bara att acceptera.

Du skickar ett brev eller ett paket och hoppas på det bästa. Kommer försändelsen fram, firar avsändare och mottagare på var sina håll genom att beställa tårta. Om paketet i stället kommer bort på vägen kanske endera parten ringer till postleverantören och ställer frågor, får till svar något om att det blir så ibland, svär en liten liten ramsa och glömmer saken.

Skulle vi få för oss att ringa någon kan vi räkna med att det låter grumligt i högtalaren, hörlurarna är raspiga, mottagningen haltar med följd att bara var tredje stavelse kommer fram och plötsligt bryts alltihop mitt i ett recept på kladdkaka.

Det blir så ibland, förklarar den snälla damen i kundtjänst när folk ringer och frågar om det ska vara så. Folk godtar förklaringen (ja, vad ska de göra?) och går vidare.

Så ska du logga in och betala räkningar eller logga in och titta på katter som duschar under kökskranar eller logga in för att glömma bort att du finns en liten stund (några timmar). Givetvis har du glömt lösenordet, beställer ett nytt, kommer inte in på din mejl, får reklam för rosa tvättmedel istället, startar om datorn, den stänger av sig igen, du startar en tredje gång, en fjärde, glömmer lösenordet, ringer kundtjänst, kommer inte fram eftersom telefonen saknar batteri eller mottagning, laddar telefonhelvetet, ställer dig på högsta punkten i byn, får kontakt, blir attackerad av virus, glömmer lösenordet och loggas ut trots att du inte ens var inloggad.

Det blir så ibland, säger den rara ynglingen i kundtjänst när du frågar om anledningen och samtidigt förhör dig om möjligheten till ett smidigare leverne.

Jaha, svarar du och går vidare.

Kundtjänst förresten. Du sitter i en kö som varar lika länge som hundraåriga kriget, blir kissnödig, tänker att du nog kan uträtta dina behov för det är ju ändå sjuttiotre personer före, kommer tillbaka till telefonkön och upptäcker att det plötsligt gick väldigt fort och nu har du missat din tur och måste ringa upp på nytt. Får plats femhundraåttionio i kön.

Kundtjänst igen. Det finns folk som har som arbete att svara i kundtjänst. Där kan vi nog snacka tålamod. De är satta att försvara ett system som de själva inte tror på, inför kunder som bara vill att det ska fungera. Kommer den ekvationen någonsin att gå ihop?

På sextiotalet var folk vana vid att saker fungerade och behövde därför inte träna sitt tålamod på samma sätt. Televerket visste vad de pysslade med. Postverket levererade allt som skulle levereras. Bankboken riskerade inte att bli hackad och skimmad.

Sammantaget är det inte att undra på att ungarna klarar av att vänta två minuter längre idag än på sextiotalet. Att de är övermätta på godis kanske stämmer till viss del, men den egentliga förklaringen ligger nog i att föräldrarna har tränats i tålamod på grund av ovanstående och det tålamodet har smittat av sig till barnen, som dessutom själva har tränat upp sitt tålamod från det att de fick sin första bebissurfplatta. Detta delger jag, i egenskap av amatör, gärna forskarna ifall de behöver någon förklaring.

Just nu sitter inte Kisen framför kylskåpet. Han har lagt sig ner. Han vet att han får två godisbitar istället för en om han klarar av att vänta länge nog. Det klarar han.

Varma tankar från Fixa.

25 oktober 2020

Matematik är riktigt trevligt tidsfördriv. Lite som att lösa korsord, ungefär. Ännu mer underhållande blir det om det sen visar sig finnas användningsområden för matematik, det vill säga att räknandet går att överföra på verkligheten.

Det här är siffran fyra, sa den vuxna i skolan och skrev en fyra på svarta tavlan. Sen ritade den fyra antidepressiva tabletter på svarta tavlan och sa: fyra är så här många.

Varför då? frågade en näsvis unge som inte begrep bättre.

Det bara är så, svarade den vuxna.

Jaså, sa ungen och begrep ännu mindre.

Nu kanske det visar sig att matematik faktiskt är mer än bara något som skulle has som dubbeltimme varje tisdag förmiddag i skolan.

Antalet anmälda våldtäkter förra året var 8 350 stycken enligt Brå. Det är ren matematik. Mörkertalet (det vill säga andelen våldtäkter som sker utan att bli anmälda) är stort, men det viktiga är själva anmälningarna, inte våldtäkterna för våldtäkt är inte matematik utan något annat. Antalet anmälningar är matematik och därför mycket viktigt.

8 350 anmälda våldtäkter år 2019 alltså. 333 av dem ledde till fällande dom enligt Brå. Ren matematik. 333 av 8 350. Det är ändå en ökning med 75 procent jämfört med 2017 och anledningen är att Sverige införde en lag om samtycke när det kommer till gos. Samtycke eller gos har nog inte med matematik att göra, så vi hoppar över det. Vi hoppar också över att av 224 dömda för våldtäkt år 2018, var 224 män (enligt SCB), för det är inte riktigt säkert att det har med matematik att göra.

Nu till Kriminalvården. Kriminalvården säger att det fanns 4 834 personer inskrivna i Kriminalvården den 1 oktober 2019 och är det någon som borde veta det så är det Kriminalvården. Kriminalvården säger också att det är överfullt på mer än vart tredje fängelse.

Situationen är mycket ansträngd, sa en direktör på Kriminalvården till SVT nyheter i april 2019. Direktören menar också att det blir värre och att de ”har en planering för lång tid framåt” men ”behöver medel för att kunna genomföra det”.

Medel? Har medel med matematik att göra? En flaska diskmedel brukar innehålla ungefär 5 dl, och det blir 0,5 liter. Jo, medel har nog med matematik att göra.

Nu ska vi se. Kriminalvården påstår att det kostar 3 000 kronor att ha en person i fängelse under ett dygn. Om vi hittar på att tjugo procent av de anmälda våldtäkterna 2019 skulle leda till fällande dom, skulle ytterligare 1 337 fängelseplatser behövas (1 670 minus 333). Platser som inte finns.

Straffet för våldtäkt är fängelse i lägst två år och högst sex år. Vi räknar med två år. Det är ju ändå matematik vi pysslar med. Det blir 488 dagar (folk blir villkorligt frigivna efter två tredjedelar av tiden). 488 dagar gånger 3000 kronor gånger 1337 personer. Kan det verkligen stämma?

Tänk om så många som hälften av alla anmälda våldtäkter skulle leda till fällande dom och om dessa dömda skulle få maxstraffet. Nu snackar vi matematik på hög nivå.

Nu är det här bara våldtäktsmatematik. Om vi inkluderar samtliga sexualbrott blir det något helt annat. 2019 gjordes 23 200 anmälningar för sexualbrott (varav 8 350 rubricerades som våldtäkt) och vem som satte rubrik på vad som räknades som vad förtäljer inte historien. 23 200 är fler än 8 350 och fem myror är fler än fyra elefanter.

Ska vi dessutom ta med resultatet i den Nationella trygghetsundersökningen så uppger 5,6 procent av människor mellan 16 – 84 år att de utsattes för sexualbrott under 2019 och enligt Brå skulle det motsvara 452 000 personer.

452 000 personer! Det blir så mycket matematik att det knappt går att räkna. Hade folk under sexton år också blivit tillfrågade … nej, då hade miniräknarna fått åka fram.

SVT nyheter intervjuade en polischef i februari 2019. Den polischefen sa att de inte kunde göra ett för bra jobb om inte andra myndigheter samtidigt får mer resurser. (Är resurser matematik?) Myndigheter som Kriminalvården förmodligen. Betyder det att polisen tvingas göra ett dåligt jobb, trots att de vill motsatsen, för att så få anmälda våldtäkter som möjligt ska leda till fällande dom? För att det inte finns fängelseplatser till alla? Inte heller medel?

Vad är lösningen på allt det här? Kan inte folk bara lära sig att gosa med samtycke? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Lika lite som när den vuxna i skolan sa att ”det bara är så” när den ritade fyra antidepressiva tabletter på svarta tavlan.

Med hopp från Fixa.

13 oktober 2020

Rådande föreställning bland folk som presenterar nyheter i dagstidningar eller andra nyhetskanaler, verkar vara att ju negativare nyhet desto mer säljer den. Mer än en gång har det sagts att negativa nyheter är vad människor efterfrågar och därför flödar det över av rubriker som försöker överträffa varandra i groteskhet, äckel och fasa. Kanske är det vad människor vill ha.

För dem som önskar att nyhetskanalerna presenterar en mer nyanserad blid av verkligheten finns det inte mycket att tillgå. Snarare gäller det att undvika radio, TV, tidningar och numera även internet, för att slippa bli matad med strömmen av förfärligheter.

Chocken var därför ett faktum när det på radions nyhetsuppläsning kom något som var en god nyhet. Kanske att inte alla betraktade nyheten som god, eftersom olika viljor slåss om vilken värld vi ska skapa för oss själva och varandra.

Nyheten handlade om tåg. Närmare bestämt tågens förmåga att anlända och avgå enligt tidtabellen. Det visade sig att tågen hade varit bättre på att passa tiderna under den viss period i år, jämfört med samma period i fjor. Vad det innebar i antal passade tider förtäljde inte reportaget.

Vi hittar på att samtliga tåg var försenade under perioden förra året. Om det då under samma period innevarande år var ett helt tåg som lyckades passa tiden, innebär det en förbättring med hur många procent som helst. Oavsett vilket kunde radiolyssnaren ta del av följande:

Reportern: ”Tågen har varit bättre på att passa tiderna under perioden det här året, jämfört med samma period förra året. Jag står här på Rävhåla station och med mig har jag tågexperten Skenben. Skenben, vad var det som hände?”

Tågexpert Skenben: ”Ja, vad som hände var att en onsdag i september stod människor på perrongen och väntade på ett tåg. Två minuter innan avgång anlände det till stationen och avgick exakt 14:12, allt enligt tidtabell.”

Reportern: ”Har du någonsin varit med om något liknande under din tid som tågexpert?”

Tågexpert Skenben: ”Nej.”

Reportern: ”Hur kunde det här hända?”

Tågexpert Skenben: ”Det är alltför tidigt att uttala sig om. Omedelbart efter händelsen tillsatte vi en kommission som har fått i uppgift att utreda förloppet och vilka eventuella konsekvenser det har fört med sig.”

Reportern: ”Vi har också med oss pendlaren Putte. Putte, du var med när tåget kom i tid. Kan du berätta?”

Pendlaren Putte: ”Ja, jag stod här och väntade tillsammans med alla andra som också skulle åka med tåget. Två minuter innan tåget skulle avgå, ja enligt tidtabellen alltså, hörde jag hur människor längre bort på perrongen började skrika.”

Reportern: ”Skrika, säger du. Det måste ha varit otäckt.”

Pendlaren Putte: ”Asläbbigt. Skriken var hjärtskärande. Först började folk längst bort skrika och efterhand spred sig skriken närmare. Jag tänkte att det var en självmordsbombare som skapade panik, men när jag tittade bort längs spåret och såg att tåget var på ingång två minuter innan avgångstid, förstod jag vad som skapade skräcken.”

Reportern: ”Det måste ha varit en förfärlig chock. Vad kände du i det ögonblicket? Vad tänkte du?”

Pendlaren Putte: ” Jag bara stod som förstenad och såg hur tåget närmade sig. Jag såg på tåget och såg på klockan och tänkte att det måste vara något fel. Sen insåg jag att ingen hade ropat upp i högtalarna att tåget strax skulle inkomma, och förstod att även utroparen måste ha blivit perplex.”

Reportern: ”Vad hände sen?”

Pendlaren Putte: ”Sen rullade tåget in lugnt och sakta innan det stannade, men då hade folk redan börjat springa för sina liv bort från stationen. Ja, de som kunde springa vill säga, för många hade drabbats av alla möjliga chockreaktioner. När dörrarna öppnades brast det även för mig och allt blev svart. Sen minns jag inget mer förrän jag vaknade upp på sjukhuset.”

Reportern: ”Tågexpert Skenben, du hör här pendlaren Puttes vittnesmål. Vad har du att säga till honom och andra i hans situation?”

Tågexpert Skenben: ”Jag har full förståelse och mina tankar går till dem och deras anhöriga.”

Reportern: ”Vilka åtgärder kommer ni att vidta för att inte riskera att historien upprepar sig.”

Tågexpert Skenben: ”Inga. Det behövs inte. Jag kan garantera att inget sånt här någonsin kommer att kunna inträffa igen. Aldrig någonsin.”

Reportern: ”Tack för er medverkan.”

Det var det nyhetsinslaget. Om nyheten var god eller dålig? Det beror på vem du frågar. Däremot måste den ha sålt bra.

Höstlig värme från Fixa.

11 september 2020

Tänk om ingenting finns på riktigt. Tänk om det inte finns några träd, moln, planeter, syrgastuber, sjukdomar eller garnnystan. Inte ens människor. Vi kanske inte finns, utan är bara några påhitt i en amöbas fantasi.

Då finns i alla fall den amöban, säger kanske du, lutar dig tillbaka med korslagda armar och ler försmädligt.

Inte säkert, för även den amöban kan vara en skapelse i en annan fantasi.

Vems fantasi då? undrar du. Ingens, svarar jag. En fantasi bara.

Då finns den fantasin, även om den inte tillhör någon, menar du och det har du ju rätt i. Då finns den fantasin och i så fall raseras hela teorin om att ingenting skulle finnas på riktigt. Åtminstone i teorin.

Höstlig värme från Fixa.

3 september 2020

Någon i närheten berättade om sin arbetsdag. Företag som vill tjäna många fler pengar än vad de redan tjänar (optimera tillväxt och räntabilitet, menar jag förstås, eftersom girighet är en dödssynd) bjuder ibland in motivationsföreläsare i akt och mening att få underhuggarna (nej, lagspelarna) att jobba hårdare utan att bli utmattningsdeprimerade (gasa och bromsa samtidigt). I till exempel vården (icke-vinstdrivande organisationer) bjuds motivationsföreläsare inte in. Där är det bara att jobba på.

Den i närheten berättade om sin arbetsdag och i den ingick inte någon motivationsföreläsare, vilket den i närheten var lättad över, men väl en futurolog. Sedan redogjorde den i närheten för vad futurologen hade att komma med, men jag måste erkänna att hjärnan inte riktigt kunde ta in det, eftersom hjärnan stannade vid det faktum att det finns futurologer.

Enligt någotsånär trovärdiga källor på internet är futurolog detsamma som framtidsforskare. Framtiden vet vi inte så mycket om förrän den har hänt och då är den ingen framtid längre, utan historia. Om det är futurologens uppgift att studera framtiden när den redan har hänt, är den inte historiker då? Och lycka till med att studera något som ännu inte har hänt.

En snickare i närheten berättade att en annan snickare hade ställt sig en bit ifrån det färdiga bygget, satte händerna i sidorna, glodde och sa:

Jahapp, så blev det denna gången.

Så väl jag förstår den snickaren. Nog finns det ritningar och planer och erfarenhet, men hur kan det vara möjligt att på förhand veta hur bygget ska bli förrän det är färdigt? Saker händer längs vägen och det blir nödvändigt att kompromissa och ändra riktning.

Om det inte går att veta det framtida resultatet av något så konkret som sammanfogade brädor, hur kan vi då veta något om den övriga framtiden? Vi låtsas att futurologen förutspår att det ska bli ett år med evinnerligt resande, konserter i massor och hålligång i överflöd, och så kommer det ett virus som raserar hela prognosen. Kan vi hålla futurologen ansvarig då? Om ja, vad ska den hållas ansvarig för? Att det inte blev hålligång i överflöd? Att det kom ett virus? Att den hade fel?

Din falska profet, kan futurologen få höra när framtiden inte motsvarar det som futurologen studerat. Det tycker jag är ett fult och otäckt tillmäle.

Det är allt lite synd om futurologerna. Det kan inte vara lätt att sia om framtiden, förutsatt att de inte är skickliga på att plantera in föreställningar i det kollektiva medvetandet och därmed låta självuppfyllande profetior göra jobbet. Då blir det liksom rätt även när det blir fel, ungefär. Och förresten, om pessimisterna förutspås en dyster framtid, är det bra eller dåligt?

Alltihop väcker så många frågor att det skulle behövas någon som styr upp det hela. Gärna någon med mandat att tillsätta ett kommission som får i uppdrag att genomföra en utredning eller två. Vi skulle behöva skaffa oss en framtidsminister, men något sådant kommer nog aldrig att ske.

Höstlig värme från Fixa.

22 augusti 2020

Det skulle vara bakluckeloppis i närheten. Någon visste att berätta att dessa tillställningar drar till sig hur mycket folk som helst och när jag frågade varför, blev svaret bara att folk gillar sånt. Jaha.

Alltså samlas både många försäljare och spekulanter för att ägna sig åt en kommers som för mig är tämligen obegriplig. Mötas på stora parkeringsplatser bara för att köpa och sälja begagnade bakluckor. Kan behovet vara så stort?

Visst kan jag förstå att någon behöver ny baklucka ifall den gamla blev påkörd, men att så många människor råkar ut för samma missöde att det krävs en hel bakluckeloppis för att täcka efterfrågan är bortom min fattningsförmåga. Jag framförde tanken till den som informerade om evenemanget. Den stirrade på mig.

Du kan inte vara klok, sa den med något nervöst i blicken.

Det är jag den första att instämma med, men vad säger då det om alla som handlar med begagnade bakluckor? Inte nog med att folk går för att köpa, utan det finns tydligen tillräckligt många som sitter inne med gamla bakluckor, för att vid tillfälle visa upp dem på dessa loppisar. Suspekt, om ni frågar mig.

Dessutom, om en människa av en eller annan anledning har blivit av med sin baklucka och behöver en ny, vad är oddsen för att den skulle hitta just den sortens baklucka som passar just den bilmodellen?

Eller är det med bakluckor som med så mycket annat materiellt bjäfs här i världen, att det har börjat spekuleras i dem på samma sätt som med tulpanlökar en gång i tiden? Förekommer det värderingar och expertutlåtanden i kretsarna? Finns det kataloger med alla gamla bakluckor som är i omlopp? Skriker människor av glädje om de lyckas komma över ett särdeles unikt exemplar av baklucka och visar de stolt upp sitt fynd inför vänners imponerade tillrop på söndagsmiddagarna?

Grattis till den nya formidabla bakluckan, säger de och skakar hand och skålar i något som gör dem yra av andra skäl.

Det där med bakluckeloppis får vara för min del. Fylla vardagsrummet med gamla bakluckor? Nej, jag har det jobbigt nog som jag har det, men väl bekomme om du själv är lagd på det hållet.

Med värme från Fixa.

4 augusti 2020

Förmiddag. Blå himmel. Liten hamn i överskattad semesterby. Ditkommet vuxet folk från diverse storstäder hade lämnat sina ungar till någon sorts båtklubb driven av före detta entusiaster. Den välvilliga förklaringen är att föräldrarna ville att deras barn skulle lära sig segla. Fördomsfulla människor kunde påstå att det egentliga motivet var att under några timmar få sitta ifred med sina elektroniska saker på balkong eller veranda, men så beräknande skulle aldrig semesterlediga föräldrar vara.

Befann sig en massa ungar i små guppande båtar i den överskattade semesterbyns hamn. Till barnens förtjusning tog vinden tag i deras segel och de åkte med imponerande hastighet fram hur som helst i olika riktningar. Segelpedagogen kände sig manad att styra upp det hela. I en megafon ropade den ut sina instruktioner.

Nuu ska ni hääura po maaj.

Rösten lät trött och uppgiven, förmodligen på grund av tidigare erfarenheter av elever som ansåg sig fullärda redan innan första lektionen och det i kombination med bristande insikt om att det kunde vara dem till gagn att anamma vissa förhållningsregler. Nu stannade ungarna faktiskt upp och glodde åt det håll rösten kom ifrån och aningen hoppfull inför den oväntade uppmärksamheten kände sig pedagogen uppmuntrad att åtminstone göra ett försök.

Nuu ska ni styyra raaokt fram ti denn bleeåa pinnen å dääur ska ni sveenga å kääura tibaaoka. Haaur alla fääurstått?

Tjugo överklassungar ur var sin båt: Nä vänta vadå hur ska vi vända ska vi backa varför hur menar du vad sa du att vi skulle göra?

Segelpedagogen upprepade sina instruktioner ännu långsammare och i något modifierade ordalag. Orden uttryckte åter något om rakt fram och blå pinne, men där bakom fanns ett uppenbart förlorat tålamod och längtan efter ett annat jobb, om än kamouflerat i överdriven vänlighet.

Det är så mänskligt att vara människa. Ungarna var på ungars vis upprymda över att göra något nytt. Självklart trodde de sig kunna allting redan från början, omedvetna om hur mycket det finns att lära sig. På något sätt ter det sig positivt. Det ska vara så. Att dessutom ägna sig åt att hålla i rep och spakar och vevar i något så konstigt som en båt på vattnet och därtill lyssna på vad någon säger, nej det blir för mycket. Det är bara att förstå deras oförmåga att ta till sig en enkel övning.

Ungarnas föräldrar behövde så väl de få timmarna av ensamhet. Det är fullt förståeligt. Förmodligen var det utmattande att ideligen uppfostra barn och göra karriär och leta upp nya människor att gifta sig med. Kanske. Inte vet jag, men förmodligen.

Vad segelpedagogen beträffar har den en speciell plats i mitt förstående sinne. Detta ständiga överseende med … med … ja sådant som ska has överseende med. Vi orkar med så mycket vi orkar med, därefter tryter det. Bör det tryta lite oftare?

Bör segelpedagogen slänga megafonen i hamnen och lämna alltihop innan utmattningsdepressionen är ett faktum? Eller bör den vänta tills utmattningsdepressionen äntligen infinner sig så att omgivning, myndigheter och annat samhällsbärande anser det befogat att slänga megafonen i hamnen? Vilket är att föredra?

Bör barnen (som givetvis genomskådar sina föräldrars intention att slippa dem några timmar) fortsätta ignorera megafonen och i barnslig glädje åka huller om buller så fort vinden bär dem?

Vad skulle hända om segelpedagogen sa: Nu ungar får ni prova er fram. Ha roligt för då lär ni er bäst. Var rädda om er själva och varandra och fråga om det är något. Jag plockar upp er efterhand som ni drattar i.

Det skulle bli en förskräcklig röra. Förhoppningsvis.

Med värme från Fixa.

20 juli 2020

Aldrig mer skulle den skatan flyga igen. Längre bort i trädgården låg den stilla utan att andas. Lungorna var nämligen borta. Så även det som sitter runtom lungorna. Huvudet var också försvunnet liksom buk och rygg. Allt som återstod av skatan som inte längre andades var en hög med glänsande fjädrar och luddigt fjun.

I gräset runt högen med fjädrar gick skatans maka, eller om det var make. Det är svårt att avgöra skillnaden när det kommer till skator och egentligen spelar det ingen roll. Den klev runt runt, stannade och lade huvudet på sned, betraktade fjädrarna och fortsatte sin bana, ibland nära och emellanåt från avstånd. Kanske försökte skatan förstå. Möjligen visste den alltför väl.

På verandan låg katten utsträckt och både andades och levde, uppenbarligen nöjd med hur livet fortskred. Han gäspade, blinkade mot solen och fortsatte trivas.

Du ska vara snäll mot skatorna, sa jag till katten. De är våra vänner.

Det sista la jag till trots att både katten och jag visste bättre. Att räkna några som sina vänner när de ställer sig i en ring runt en och hugger och hackar och dessutom skrattar som om det var roligt, faller på sin orimlighet. Mer än en gång har katten blivit utsatt för skatornas påhopp och han har försvarat sig tappert, men också krupit ihop intill väggen när de har blivit alltför närgångna.

Visserligen klättrade han upp i syrenen för att titta ner i skatornas bo när de hade ungar på gång, men han hade vänt igen utan byte så det var inte anledning nog att gadda sig samman emot honom. Bytena var nog fortfarande ägg, men ändå. Här ska ingen komma och mobba min katt.

Är det tillåtet att äta upp sina mobbare? Förmodligen inte, men vad ska en katt göra? En skata mindre leder till lite mer lugn och ro för både katt och människa. En mobbare mindre leder till lite mer lugn och ro.

Katten hoppade upp och la sig i mitt knä. Han spann, det lilla otyget. Hade han redan glömt sitt illdåd, eller hade han det i medvetandet och var tillfreds med sitt agerande? Ibland är det lätt att vara katt. Åtminstone när den bor hos någon som ger den mat och logi och håller den fri från fästingar och mask. Ännu bättre blir det om den blir kliad bakom örat och minns hur den befriade trädgården från en av skatorna.

I över en vecka återvände den ensamma skatan till fjäderhögen. Den spatserade fram och tillbaka (skatan alltså, inte fjäderhögen) la huvudet på sned och begrundade situationen. Jag tror att den grät. I alla fall lät det så när den satt i körsbärsträdet och beklagade sig varje gång jag gick förbi. Kraxandet var mer lågmält än brukligt och aningen hesare.

Din katt har ätit upp min käresta, tror jag att den sa. Vi som hade det så fint.

Skatan lutade sitt huvud mot körbärsbarken och lät tårarna rinna. På verandan rullade katten ihop sig och somnade av pur trivsel. Ljuset strålade ner från allt det blå och i trädgården rådde både sorg och glädje.

Med värme från Fixa.

4 juli 2020

Alla dessa omöjliga påbud. Vem hittar på dem och varför? Finns det en särskild yrkeskår för personer som bestämmer hur saker ska göras? Förmodligen. Där sitter de bakom sina skrivbord och tänker ut nästa regel och nästa och nästa och efterhand som reglerna utformas och presenteras för allmogen blir de allt löjligare.

Enligt kristendomen fanns det tio budord sända från en gud för människorna att följa och de var ganska enkla och självklara. Du skall icke dräpa, till exempel. En bestämmelse som inte bara var självklar och lätt att anamma, utan också presenterades på ett tydligt sätt. Inristat på en stentavla, bara att läsa. Anledningen bakom påbudet var också rimlig och är så fortfarande, eftersom varken folk eller djur finner det angenämt att bli dräpta.

När guden hade bestämt färdigt verkade det som att människorna ville ta över rollen och fortsätta bestämma saker, vilket genom tiderna har resulterat i en del underligheter.

Nuförtiden står det på skyltar här och var att människorna uppmanas att hosta och nysa i armvecket. Vad är det för påfund? Igår befann jag mig åter i en lokal där besökarna var tvungna att hosta och nysa i armvecket. Jag övervägde att vända i dörren, men den som fanns i närheten ville gå in så jag följde med.

Jag kunde varken hosta eller nysa, trots att jag strängeligen blivit uppmanad därtill. Visst försökte jag hosta vid ett par tillfällen, men som hosta betraktat var det föga övertygande. Vem som helst kunde genomskåda min låtsashosta även om den doldes i armvecket. Att nysa gick rakt inte.

Om jag inte lyckas nysa snart slänger de ut mig, tänkte jag och försökte göra mig osynlig. Mitt sällskap försökte inte ens och jag undrade vad påföljden kunde vara för underlåtenheten att hosta och nysa i armvecket i denna lokal där skylten vid dörren tydligt instruerade besökarna att göra just det. Vi hann ut innan vi blev upptäckta.

Väl hemma kände jag behov av att dryfta saken med någon annan i närheten. Han förstod mig. Dessutom kunde han ge ytterligare exempel på fåniga regler genom att berätta om den gången han skulle åka rulltrappa i en byggnad där det fanns rulltrappa. Vid rulltrappans början hade en bestämmare satt upp en skylt. ”Hundar och väskor skall bäras.”

Ajamen, tänkte den i närheten. Jag har varken hund eller väska. Hur ska jag nu komma upp till nästa våning?

Han velade lite och fick sen syn på en tjomme som stod och åt något äckligt vid en snabbmatsservering. Bredvid tjommen fanns både en väska och en Leonberger.

Det här kommer att bli besvärligt, men det kan inte hjälpas, tänkte den i närheten och gick hän för att lyfta upp hunden som förvånad lade sina framben om hans hals. Så tog han väskan med och gick för att åka rulltrappa.

Ungefär halvvägs började det gormas nerifrån. Tjommen hade upptäckt tilltaget och rusade efter den i närheten. Givetvis var den förtretad över att ha blivit snuvad på sin egen möjlighet att åka rulltrappa. Här hade den förberett sig genom att ta med både hund och väska och så kom någon som helt fräckt såg sin chans.

Tjommen sprang uppför rulltrappan alldeles tomhänt, men den i närheten var beredd. Han tänkte minsann inte riskera böter och fängelse för att ha åkt rulltrappa utan att bära väska och hund och en kamp utan potential till normal utgång utkämpades där den i närheten och tjommen båda drog i hund och väska. 

Vid rulltrappans slut ramlade hela högen omkull, men då var den i närheten inte längre intresserad av vare sig hund eller väska. Han gick. Mycket nöjd.

Tomtegubbe, ropade tjommen efter honom och lyfte upp sin Leonberger och väska för att åka ner igen. Ett synnerligen korrekt beteende.

Finns det något att lära av det här? Nej, det gör det nog inte.

Fixa önskar fortsatt fin sommar.

2 juni 2020

Det var förmodligen i mitten av oktober för kanske tjugo år sedan. Raderna av äppelträd var långa, solen orkade knappt uppför trädtopparna och det var ett av de sällsynta tillfällen då de som plockade var tysta längre än fem minuter. Minut efter minut gick där i fruktodlingen och äpple efter äpple plockades ner från grenarna. I seg tystnad fortsatte de gummistövlade plockarna och kanske skulle det snart bli rast.

Om du lägger ett äpple intill ett annat i en lång rad hela vägen till stan skulle det behövas 445766 äpplen, sa den som plockade närmast.

Det kom ganska oanat. Visst hade tystnaden pågått över en timme och att någon skulle avbryta den var bara att vänta, men då brukade repliken handla om kaffe eller gummistövlar. Det där var en trevlig överraskning.

När det inte finns saker att distrahera sig med går det rätt bra att tänka. Kanske håller inte tänkandet önskvärd kvalitet, men själva förfarandet att tänka flyter på ganska bra. På gott och ont.

Vi kan tänka på saker som vi ångrar eller som vi önskar att vi gjorde, vi kan tänka på en bok vi har läst och vi kan tänka på vår granne eller teorin om det krökta rummet.

När jag var liten kunde jag sitta på bussen och titta på de andra passagerarna och undra vad de tänkte på. Det gör jag inte längre. Nu tittar jag på de andra passagerarna, men att undra vad de lyssnar på i sina lurar är inte lika spännande.

Vad händer med tänkandet om vi konstant distraherar oss med sådant som kommer utifrån? Att tänka och lyssna på samma gång, är det möjligt.

De som vet mer än jag menar att det är under vilan musklerna byggs upp, förutsatt att musklerna användes innan förstås. Under träningen anstränger vi musklerna och det är när vi vilar som den träningen gör nytta. Påstås det.

Kan det vara detsamma med tänkandet? Först hör vi något eller upplever något eller pratar om något. Då anstränger vi vårt intellekt. Sen behöver vi tystnaden för att bygga upp vår förmåga att tänka. Om det är så (vilket jag inte vet), vad händer då om vi inte tillåter oss någon tystnad? Om vi efter att ha lyssnat eller sett på något lyssnar eller ser på något nytt istället för att tänka på det första som vi lyssnade eller såg på? Vad blir det av sånt?

Jag vet inte.

Sommarvärme från Fixa.

28 maj 2020

Sedan ganska länge finns det någon ny i närheten. Kanske har den varit med sedan födseln, men då har jag försökt mota bort den så fort den har velat hälsa på. Numera är den välkommen. Den heter Glömskefen.

Folk kan prata på radion och så snart jag stänger av kommer Glömskefen och svingar sin festav och vips, är allt borta. Vad de sekunden innan pratade om har jag glömt och hur jag än anstränger mig är det omöjligt att återkalla något av det som sas.

Hur var det nu? Har jag berättat om vad jag minns av radioprogram?

För att inte prata om det digitala. Någon vänlig själ pekar på datorn och visar hur det går till att fylla i det ena eller det andra, logga in och ut och hitta och läsa. Jajamen, säger jag under tiden personen ägnar sig åt sin pedagogik, det här kommer jag ihåg och kan till nästa gång. I samma ögonblick som jag stänger ner datorn är Glömskefen där med staven. Allt borta.

Nu får jag inte glömma att skriva hur dåligt jag minns sådant som ska göras på datorn.

Det där med minne är spännande. Kan det vara så att det går att välja vad vi ska minnas? Kanske finns det begränsat utrymme i minnescentrum och om det blir fullt av en del saker, måste annat raderas. Om jag kommer ihåg vad de pratade om på radion kanske det blir jobbigare att komma ihåg att köpa tandkräm. Uselt exempel, men ändå. Kan det vara så att det går att välja att minnas det väsentliga, eller rättare sagt, det som en själv anser vara det väsentliga?

Tänk om Glömskefen försöker tala om för en vad som är hälsosamt att ägna hjärnan åt som människa. Kan det också vara så att om vi tvingar oss att anstränga minnet genom att komma ihåg alldeles för mycket, jobbar vi ihop till en präktig demenssjukdom? Dessutom kanske Glömskefen vet vad som är bäst att prioritera när det kommer till sådant vi ska minnas, men i vanlig ordning ignorerar vi det som kroppen eller hjärnan försöker berätta för oss och det tvingas vi ignorera eftersom det samhälleliga kräver av oss att minnas en massa dumheter.

Dumheter? Ja, här kommer listan:

Hur en skrivare fungerar. Inloggningsuppgifter. Hur en skrivare fungerar. Vad de blinkande symbolerna i bilen betyder. Ladda en telefon. Hur en skrivare fungerar.

Nu kommer jag inte ihåg mer. Däremot kommer jag ihåg att det är bra att komma ihåg att sova, äta, läsa, odla mat, vara någotsånär trevlig mot folk, ta på sig varma kläder när det är kallt, lära sig spela ett instrument och vara rädd om djuren och naturen.

Kanske borde en träna sitt minne istället för att resignera inför det faktum att ens utrymme i minnesbanken är begränsat. Fast en del saker är ganska behagliga att Glömskefen tar bort. Vilka kommer jag inte ihåg.

Med värme från Fixa och Glömskefen

6 maj 2020

Häromdagen stod det att läsa i en digital kommentar att några skulle hållas i schakt. Lyckligen hade personen inte skrivit att alla skulle dras över en kant, för det hade varit förfärligt. Att generalisera är en styggelse.

När det kommer till språk gäller det att inte vara konservativ. Språket är i ständig utveckling och folk får uttrycka sig hur de vill, så länge de gör sig förstådda. Det är upp till mottagaren av budskapet att hysa en genuin vilja att förstå och så länge den välviljan finns brukar det gå bra.

Ibland blir det ändå lite kortslutning. Någon i närheten skulle delta i en tävling och efteråt ville den berätta om resultatet.

Jag kom sist tack vare att jag ramlade efter fyra kilometer.

Är det bra eller dåligt? Var det personens förhoppning att komma sist som fick den att tacka fallet för det resultatet? Jag tvekade mellan att gratulera och beklaga och svarade i stället något neutralt. Förmodligen jaså.

Själv uttrycker jag mig alltid korrekt. Alltid. Nästan alltid. Eller åtminstone för det mesta. I alla fall så ofta jag kan. Det vill säga … det händer att jag inte uttrycker mig på det fånigaste vis.

Det var allt för idag. Förresten, risken finns att det blir fint väder ikväll … så att det går att klippa gräset, menar jag.

Vanliga halsningar, Fixa.

30 april 2020

Någon i periferin hade tråkigt. Inte en sådan där liten lagom vardagstristess som lätt är avhjälpt med några timmars tv-seriegloende, planlöst slösurfande eller genom att lyssna på ljudböcker om människor som kidnappar och torterar varandra, utan den sortens tråkighet som närmast är att beskriva i termer av leda och ökentorka.

Ingenting förmådde skingra den olust som ansatte den i närheten. Att läsa något var lönlöst på grund av att det bara fanns uselt krafs kvar att läsa (ett påstående sprunget ur antingen okunskap eller lättja), att stirra in i en skärm gjorde den folkilsken och när den öppnade kylen för att fördriva tiden med att äta blev den varse hur tomt där var till följd av att den redan försökt sig på det knepet. Återstod bara att sucka.

Åh, vad det är tråkigt, sa den i periferin.

Hur länge har det varit det? undrade jag.

En hel dag, svarade den i periferin.

Usch då.

Ja, dubbelusch, menade den i periferin och ville att något skulle hända. Något kul. Något alldeles särdeles. Saker händer sällan av sig självt. Åtminstone roliga och spännande saker. Det fåniga och onödiga poppar däremot fram oombett. Min uppmuntran var bara att den i periferin skulle komma på något och genomföra det själv. Om det gick bra?

Några timmar senare ringde den i periferin. Nej, den ville inte prata bort några av sina tråkiga timmar, utan istället tacka innerligt för ett utomordentligt råd. Jahaja?

Gå in på internet, sa den i periferin och jag gjorde det. Leta upp sidan för säljes och köpes. Bläddra fram Periferin. Kolla efter min själ.

Va? sa jag.

Bara gör det, sa den i periferin. Jag skrev in i sökrutan och fick en träff. Tyvärr, vill jag tillägga. Där fanns verkligen en annons med rubriken Min själ. Texten löd:

Min själ.

Jag säljer nu ut andelar av min själ. Det finns en miljon andelar á tio kronor styck. Dessa andelar kan ni sedan sälja vidare och värdet på dem bestäms av hur roligt jag har. Ju tråkigare mitt liv är vid en viss tidpunkt, desto lägre själskurs. Vid riktig skojiga tillfällen skjuter kursen i höjden.

Det är upp till er att hålla kursen på ATH (all time high, för er som saknar kunskap i kursvärde). Ser ni till att jag har roligt kommer kursen att stiga och ni kan sälja med förtjänst. Om något gör mig ledsen, uttråkad eller arg sjunker värdet, så ni gör bäst i att hålla mig på gott humör.

Minut för minut kommer en graf att visa mitt själsliga tillstånd och därmed också priset på andelarna. Grafen kan ni följa på min hemsida.

Det här kan bara bli bra. Välkomna med era beställningar.

Vad fanns det att säga? Den i periferin frågade om min åsikt. Jag svarade något diplomatiskt. Möjligen undvikande.

Det går jättebra, sa den i periferin lyckligt. Succé till och med.

Succé? Den menade väl inte … Jo, det var just vad den menade. Först ringde någon och frågade om äktheten i annonsen. Fullständig, hade den i periferin svarat. Då ville intressenten ha två andelar till att börja med. Gick det bra skulle den utöka sitt innehav. Så ringde nästa och ville ha fem andelar och så fort köpet var genomfört berättade den en rolig historia. Den hade fattat något.

Därefter hade folk ringt och ringt för att teckna andelar i den i periferins själ. Mest var det försiktiga småposter, men en del hade tagit i med tjugo, femtio och till och med hundra andelar. Sen stod det inte länge på förrän det ringde en storfräsare och drämde till med tiotusen andelar. Tio tusen? Kunde det vara mö…

Jajamen. Och innan den la på sa den åt mig att hålla mig hemma i kväll för den skulle skicka nån sorts komedikommitté att uppträda i mitt vardagsrum. Jag fick gärna bjuda in familj och vänner till evenemanget så blev det extra förnöjsamt. Storfräsaren skulle göra sig en rejäl hacka på hela arrangemanget.

Så du förstår, fortsatte den i periferin, nu har jag inte bara löst alla mina ekonomiska bekymmer, utan även tråkighetssituationen. Aldrig mera fattig och aldrig mera uttråkad. Du är också välkommen i kväll.

Jag avböjde. Jag ville heller inte köpa andelar i periferipersonens själ. Kanske gick jag miste om ett fint erbjudande, men ibland får en ta risken. Fortfarande kan jag inte avgöra om draget var genialt eller absurt, men det känns tryggt att ha personen i periferin och inte i närheten.

Med värme, Fixa.

6 april 2020

Någon i närheten hade en hund. Både fysiken och viljan var stark hos hunden och dessa fördelar använde den efter behag. En gång besökte den i närheten en stad och som vädret var soligt och klockan lagom mycket, bestämde den sig för att ta en kopp kaffe och förmodligen också kanelbulle i ett trevligt konditori med uteservering. Ledigt bord fanns och den i närheten dit med hunden.

Det här kommer att gå åt h*****e, tänkte den i närheten medan den knöt fast kopplet i bordet och så fick hunden vänta där medan den i närheten gick in för att köpa sin fika. Det var åtminstone planen.

Allt som oftast är det uppenbart för oss människor vilken utgången av en given situation ska bli och ändå gör vi precis som vi inte borde göra. Att agera mot bättre vetande. Det där uttrycket kan vara öppet för tolkning, för någon annan i en annan närhet undrade om det betyder att en person flyttar fram sina positioner från ett vetande till ett bättre.

Njae, protesterade jag. Snarare betyder det att du vet något men agerar tvärtemot det du vet.

Sånt håller jag på med en hel del. Häromdagen till exempel gav jag mig frivilligt in i en diskussion som inte hade några som helst utsikter att leda till något konstruktivt. Varför gjorde jag det? Jag visste att den sortens prat tenderar att spåra ur och det här var inget undantag. Jag hade kastat mig in i pratet genom att ställa en fråga och det blev tvärtyst i två sekunder innan första prataren valde att ta den personligt.

Att agera mot bättre vetande är kanske mänskligt. Måhända har det att göra med vår benägenhet att hoppas? Om du gör på ett sätt och det inte fungerar, så gör något annat, brukar en klok människa säga. Att ändå göra om samma sak igen och igen, trots att det inte fungerar, beror kanske på att det finns ett litet hopp om att det ska vara annorlunda nästa gång. Jag vet inte.

Pratet fortsatte utan min inverkan och jag gick in bland träden för en stunds kontemplation. I tystnad. Mot bättre vetande borde vara att förflytta sig mot ny kunskap och att agera efter den. Verkligheten är den motsatta.

När den i närheten kom ut med sin kaffekopp och kanelbulle var både hund och kafébord borta. Detta bekymrade inte den i närheten. Den satte sig vid ett annat bord och låtsades som det regnade. Så bör mot bättre vetande hanteras.

Varma tankar från Fixa.

26 mars 2020

Här i Lillmosa finns inga restauranger. Granar finns det och vildsvin. Ibland finns här en älg som tycker om jästa äpplen, men för det mesta lever den ett tillbakadraget liv eftersom den har varit skygg ända sedan kalvdomen. Inte folkskygg för här finns inget folk att vara skygg för. Snarare arbetsskygg av naturen. Så den håller sig undan.

Inga restauranger i Lillmosa alltså. Vill det ätas här gäller det att ha mat hemma. Skafferi kallas det. Där finns mat för längre perioder i självvald enskildhet och det har inget med kris att göra. Bara vanlig planering. En del av maten är odlad ute i landet och annat är köpt. Då måste det cyklas mycket långt till närmaste affär, vilket i och för sig är trevligt, men opraktiskt om det ska göras var och varannan dag.

Det där med restauranger är tydligen en uppskattad grej bland bättre folk. Det folket är jag lite skygg för, men blev indragen baklänges en gång och det är något att berätta för någon annans barnbarn en dag i framtiden. Även om det ter sig omöjligt att komma till framtiden, men nu var det om restauranger det skulle handla.

Ringde alltså en i närheten och frågade om jag ville följa med ut och äta med den och ytterligare två i vår närhet. Genast spreds värme i mitt hjärta och svaret blev ett tveklöst ja.

Körsbären är mogna, sa jag. Jag kan göra körsbärspaj.

Va? sa den i närheten.

Körsbärspaj, ekade jag. Eller tycker du inte om det?

Jo, det var smaskens, men den i närheten förtydligade sin fråga. Gå ut och äta. Åka flera mil bort för att komma till en stad för att sitta inne i en restaurang och för att äta deras kocklagade mat. Besvikelsen var akut. Att gå miste om en fin stund på en solvarm sten eller möjligen på en grässluttning. Humlesurr. Svag vind i håret. Rädda små flygfän från att drunkna i teet. Äta ute. Bland det bästa som finns.

Nåja, nu skulle det visserligen ätas inne, men eftersom det var tillsammans med tre av de närmaste skulle det ändå bli kul. Att umgås med sina närmaste är också det bästa som finns.

Detta skulle ske en lördag. Vi blev hänvisade ett bord och fick menyer att välja ur. Så snart servitören avlägsnat sig började det klia i knävecken, för mina närmaste bläddrade världsvant bland alla äckligheter som fanns att välja på, men hos mig sjönk humöret allteftersom rätterna radades upp. Servitören återvände. Mina närmaste beställde. Så var det min tur.

Har ni småvarm dront?

Mina närmaste stelnade till. Det hade uppmuntrande inverkan. Servitören såg på mig och jag kan svära på att han i det ögonblicket bestämde sig för att det var hans sista beställning någonsin.

Tyvärr, svarade han, den är slut. Vi har däremot fått in ett utmärkt parti bottennapp. Allt uppskrapat från Marianergravens bortersta vrå.

Mina närmaste log försiktigt. Själv skakade jag på huvudet och frågade efter alternativ. Han föreslog långsträckt katt och jag upplyste om att det hade jag hemma. Hade de möjligen svartalger?

Bara torktumlade, sa servitören.

Uteslutet, tyckte jag och förhörde mig om insyltade skattesmitare. Inte heller det. Uppstoppad snorkråka kunde de tillreda, men bara serverat på en bädd av inpiskade kanaljer så det fick vara.

Jag tar nummer femtiotre, sa jag till slut.

Ett utmärkt val, menade servitören och tog emot våra menyer. Något att dricka?

Vi tar citronvatten allihop, gastade en av mina närmaste. Allihop.

Detta var nog tjugo år sedan. Sedan dess har ingen frågat om jag vill följa med och äta ute. De menar inne. Själv äter jag gärna ute. Mig går det inte att blanda sig med på finare tillställningar.

Vårsol från Fixa

13 mars 2020

Det är fredag. Möjligen bör det bekymra mig, men därtill är jag för dum. Det är allmän kunskap att fredagen den trettonde är ett datum att frukta och jag borde begripa bättre än att fjanta omkring utan skyddshjälm och suspensoar. Inga tilläggsförsäkringar i världen gäller en dag som denna, vilket alla tar för självklart eftersom olyckor är snarare regel än undantag och den som vågar sticka näsan utanför dörren får skylla sig själv.

Ur rättviseperspektiv borde fredagen den trettonde vara ett ideal. Det är lika mycket fredag för alla och lika mycket den trettonde. Hög som låg, rik som fattig, gammal som ung, man eller kvinna, alla löper samma risk att drabbas av otur eftersom alla befinner sig under samma datum. Känns det inte lite mer behagligt att vara människa bland andra människor en dag som denna? Lite mer … gemenskap? Lite … vänligare?

För finns det något mer enande än en gemensam fiende?

Kan det verkligen vara så enkelt? Tänk om det inte alls är så rättvist som det ter sig. Använder alla samma kalender? Tänk om en massa tjommar går omkring och lever efter mayakalendern och aldrig behöver förhålla sig till detta usla datum. Är det rättvist? Om någon äger ett privat jetplan, kan den då flyga så att den hela tiden befinner sig på rätt sida datumgränsen, för att sen hoppa över den trettonde och gå direkt från den tolfte till den fjortonde? Sånt kan säkert fifflas med.

Vem bestämde förresten att fredagen den trettonde skulle leda till fasligheter för den redan hårt prövade stackars mänskligheten? Det kan knappast vara inskrivet i skapelseberättelsen, utan snarare ett senare påfund. Av vem? Regeringen? Självklart är det den värdelösa, inkompetenta regeringen som har infört bestämmelsen om fredagen den trettonde och avgå tänker den i vanlig ordning inte göra.

Hela allmogen genomskådar att regeringen undanhåller information om fredagen den trettonde och dessutom är orsak till den tillhörande oturen. Där står representanterna för regeringen och gör bort sig efterhand som de framträder.

”Fredagen den trettonde är bara ett vanligt datum”, säger en minister med ful skjorta. Allmogen fnyser och vet bättre. Hade det bara funnits en låda ruttna tomater i närheten.

”Det är inte större sannolikhet att råka ut för olyckor fredagen den trettonde som torsdagen den tolfte”, påstår en minister som borde byta frisör. Allmogen gnisslar tänder inför det faktum att ministern uttrycker dumheter trots att den blivit överbevisad om motsatsen till sina uttalanden varje gång den begår misstaget att öppna munnen.

Nå, nu står mänskligheten inför att då och då drabbas av fredagen den trettonde och eftersom regeringen är såväl datumets som oturens upphov kommer den givetvis inte att verka fram åtgärder för att skydda sin befolkning. Tvärtom.

Vem ska människorna då vända sig till för att få stöd och tröst och vägledning? Vänta. Finns det inte experter på området? Experter på otur. Experter på datum. Visst har det forskats inom dessa områden, men vad har vetenskaparna kommit fram till? Är det någon som orkar läsa forskningsrapporterna? Sånt tar ju tid. Finns möget som ljudbok? När kommer filmen? Nej, eftersom forskarna skriver så obegripligt och otillgängligt är deras forskningsrön säkert bara humbug. Vem är dum nog att lita på deras skrivbordsprodukter?

Den gemensamma fienden skapar inte den gemenskap den är tänkt att göra.

Återstår bara att rädda sig själv så gott det går. På med hjälm, harnesk och stålhättor. Beväpna sig med armborst, kulsprutepistol eller bajonett. Avancera sig fram till den billigaste butiken i närheten. Bunkra konserver och chips. Toapapper i massor. Tillbaka hem med misstänksamma blickar spejande efter ofrånkomliga anfall av otur. Sen är det bara att vänta ut detta otyg till datum för att vid midnatt äntligen kunna slappna av så pass att det är möjligt att lämna landet för att flytta till ett land som inte har fredagar den trettonde.

Apropå ingenting. Axel Wallengren, alias Falstaff, Fakir skrev en bok med titeln ”En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag. Kortfattad encyklopedi.” Den sitter jag och läser bland mina (för alla eventualiteters skull) bunkrade toarullar i väntan på att det ska bli nytt datum.

Varma tankar från Fixa.

29 februari 2020

Att bo i en by som saknar invånare är av uppenbara anledningar pulssänkande. En vanlig kväll när som helst under året går det att ta en promenad från ena änden av byn till andra, utan att behöva använda stämbanden. Ja, du kan förstås alldeles ostörd försöka överträffa valfri tenor i utförandet av Till havs, men är du otränad i konsten leder det ofelbart till öronsår. I dina egna öron alltså.

Följ med mig på en imaginär promenad. Vi börjar i byns ena hörn och först passerar vi en gård som för länge sedan var ett lantbruk. Nu är den tom. Vi fortsätter. Längre bort på grusvägen kommer tre tomma hus på rad. Folk äger dem. Inte mer. Det är mörkt i fönstren och förmodligen har ägarna glömt att de har köpt fastigheterna. När vi går över ena byvägen pekar jag åt höger och du ser fler villor, släckta, tomma och obebodda. Ägda, men obebodda. Vi tar andra byvägen rakt fram och passerar kyrkan. Efter den ligger en massa tomma hus lite hur som helst och därifrån ringlar vägen vidare. Fler obebodda hus kantar vägen och sen är vi snart ute ur byn. Vi vänder och går tillbaka.

Inte en enda människa att säga hej till. Inte någon endaste en att reta upp sig på. Ingen. Bara tomma hus.

En del tycker att det skulle vara tråkigt att bo i en obebodd by och det kanske det är, men det har också sina fördelar. Nu till exempel. Hela världen verkar ha fått Coronafrossa och ställe efter ställe blir avstängt och satt i karantän. Folk smittas tydligen.

I min by är det omöjligt att bli smittad. Ingen tunnelbana att bli nerhostad i. Ingen som nyser en i ansiktet i kön till kassan eftersom det inte finns någon affär. Inga ytligt bekanta som tillgjort ropar heeeej och gnuggar sin kind mot en. Inga människor ingen smitta.

Här kan jag sitta och låta bli att vara ett dugg orolig för såväl virus som baciller. (I stället fortsätter jag förfäras över att nästan tre miljoner barn dör av svält varje år enligt FAO och att WHO beräknar att ungefär en miljon begår självmord varje år, men de lider så tyst så tyst och stör varken börsindex eller kapitalackumulation, så varför slösa krigsrubriker på sånt?)

Nåja, i en obebodd by råder varken svält, självmord eller Coronavirus. Vad gäller det senare kommer världen att smittas, drabbas, förtvivla, tillfriskna och bli immun. Lagom till sommaren har alla blivit resistenta. Alla utom jag.

Det kommer att bli pinsamt. Midsommarafton tänker alla husägare komma ihåg att de äger var sitt hus här i byn och de kommer att drälla hit med sina Coronaresistenta kroppar och utbrista heeeej och gnugga kind och jag kommer att insjukna av deras virus som latent och försåtligt kommer att hoppa som lyckliga små grodor av att finna en oskyddad människa.

Pinsamt är vad det kommer att bli. Där kommer jag att ligga alldeles Coronasmittad flera månader efter att Corona utplånades och hela världen kommer än en gång att konstatera hur bedrövligt efter jag är. De kommer att lägga mig i karantän, inte på grund av virus, utan perniciös obskurans.

Eller så blir det inte så alls, vad vet jag? Jag är varken epidemiolog, immunolog eller virolog, utan bara en fåntratt som bor i en obebodd by och tycker om att skriva flummigt nonsens.

Varma tankar från Fixa

3 februari 2020

Ett mjölkatåg på väg mot periferin stannade vid en station som förmodligen hette Utgård eller något liknande. Likgiltigt vilket för alla utom för dem som steg av eller gick på. Eftersom det var pendlingsdags var det många som gick ombord och de flesta ville få plats i den tysta kupén för att slippa höra något annat än det som strömmade ut ur deras egna hörlurar.

In i tystnaden klev en dam med uppfälld kapuschong runt sina hörlurar, en ordentlig herre som bar en platt väska och fick sina hörlurar i öronen först när han satt sig ner, en yngling vars hörlurar var utan trådar, ytterligare några anonyma individer som skulle komma att få onda ögat av övriga resenärer om de inte slutade prassla med godispåsar och strävtygiga täckjackor illa snabbt och en man som förmodligen hade glömt sina hörlurar hemma och istället fällde upp sin bärbara dator.

Vi som redan satt makade på oss för att de ombordstigande skulle komma åt sina säten, vilket skedde utan ögonkontakt. Sist i raden av nya resenärer var en kvinna med ryggsäck. Hon tog tid på sig och stod upp ännu när tåget började åka vidare. Det vill säga, när tåget startade med ett ryck förlorade hon balansen och ramlade omkull. Flera personer skrek.

Satt hon där på golvet. Jag tyckte att jag var snabb, men underskatta inte hastigheten hos den man som ämnar agera rälsens riddare, slänger sin bärbara dator åt sidan och störtar fram för att bistå i röran.

Gick det bra? frågade han och satte sig på huk.

Nej, svarade den omkulltrillade.

Sen uppstod en stunds tigande villrådighet innan mannen frågade var det gjorde ont. Armarna, blev svaret. Armarna? Det enda som inte hade slagit emot någonstans. Nåja, två rediga karlar lyfte upp kvinnan med ryggsäck och allt, tog av henne ryggsäcken och placerade henne på ett säte där hon sedan förväntades sitta mycket stilla, vilket hon också gjorde. Möjligen snöt hon sig, men vad ska en ramlad människa göra?

Själv tycker jag att det mest gör ont i stoltheten när jag står på näsan. Måhända kände damen likadant. Där satt hon med sin näsduk och kunde förmodligen bara tänka på att hon hade ställt till det så förtretligt i tystnaden, medan alla vi andra glömde det sekunden efter, uppslukade som vi var i våra medhavda berättelser. Kanske att folk lyssnade på ljudböcker. Eller poddar. Musik kanske?

Jag märkte att ingen vågade snegla åt mitt håll och anledningen var inte att undra på. Jag vände blad så tyst det gick, men det var inte eventuella ljud från mitt håll som fick medresenärerna att känna sig osäkra. Det var själva bläddrandet. I en bok. Papper alltså. Jag var att betrakta som en potentiell galning, för vem läser pappersböcker nuförtiden? Säkrast att inte snegla åt mitt håll alltså och ska jag vara uppriktig (vilket betyder att jag ljuger lite) så blev jag nog rädd för mig själv med.

Oavsett vilket fortsatte även den här tågresan och efterhand som vi stannade vid stationerna steg de hörlurade människorna ur den tysta kupén och försvann ut i världen. Själv smusslade jag diskret ner boken i väskan och låtsades vara normal. Det gick sådär. Vilken bok det var? Det vågar jag inte berätta.

Varma tankar från Fixa.

28 januari 2020

Någon i närheten sa: ”jag kan faktiskt inte hållas ansvarig för något av det jag säger, för jag pratar så mycket”.

Logiken bestod i att när det hela tiden blir så mycket sagt, smyger det sig också in dumheter i pratet. Det är oundvikligt vid så många ord, ungefär som när en författare producerar roman efter roman som på löpande band. Alla böcker kan omöjligt hålla samma kvalitet vid sådan överproduktion.

Går resonemanget att applicera på andra områden? Vi tar politiker som exempel. ”Jag kan faktiskt inte hållas ansvarig för något av mina beslut, för jag fattar så många beslut hela tiden.” Går det att kräva att alla beslut håller samma kvalitet eller ska vi ha överseende med att det smyger sig in dumheter bland besluten? Visserligen kan det få förfärliga konsekvenser, men det måste vara tröttsamt att fatta så många beslut, och korrekta tillika.

Läkare? ”Jag kan faktiskt inte hållas ansvarig för någon av mina ordinationer, för jag ordinerar så mycket hela tiden.” Samma här. När vi går till doktorn får vi kanske ha med i beräkningen att just den ordinationen kan vara dumheten bland för övrigt lyckade läkningar.

”Jag kan faktiskt inte hållas ansvarig för alla mina svängar, för jag svänger så mycket hela tiden”, sa busschauffören och tog fel väg.

Föräldrar: ”Jag kan faktiskt inte hållas ansvarig för något av mina barn, för jag har gjort så många.”

Ähum, host host… Nu kanske jag får skärpa till mig lite, men egentligen kan jag inte hållas ansvarig för någon av de meningar jag skriver, för jag skriver så många. Mitt prat däremot kan jag hållas ansvarig för. Jag pratar så lite att allt jag säger måste vara korrekt och vettigt. Jag kan vara tyst en hel dag och nästa och nästa. Sen säger jag plötsligt något och då gäller det att det inte är en dumhet. Fast det mest troliga är att det är det.

Värme från Fixa.

14 januari 2020

Vet larven om att den en dag kommer att bli en fjäril?

Om du vågar ställa den frågan till någon blir du bemött med antingen hånskratt, skepticism eller avståndstagande. Därför, ställ den inte. Tänk hellre på den för dig själv i ensamhet.

Skulle du ändå vilja diskutera frågan med någon, får du räkna med att få snusförnuftiga svar som till exempel ”vet du vad som kommer att hända dig i framtiden?” eller ”Ingen kan spå framtiden, varken larver eller människor”. Du kan också förvänta dig rentav fördomsfulla reaktioner som ”larver kan inte tänka”.

Nå, det går inte att spå framtiden. Vi kan göra kalkyler och beräkningar och ställa prognoser, utan att ändå vara riktigt säkra, men det finns undantag.

Vi blir äldre. Det vet vi. Möjligen kan vi vara omedvetna om det, till exempel när vi är små bebisar, eller vilja bortse ifrån det ifall det ter sig ångestskapande, men vetskapen finns där att vi kommer att bli ett år äldre för varje födelsedag. Även om vi inte vet hur gamla vi blir, vet vi att det är äldre vi blir.

Vi vet att vi kommer att fortsätta vara människor. Åtminstone har inte jag bevittnat eller tagit del av tillförlitlig information om någon människa som förvandlades till en hund eller ett kylskåp. Vi förd som människor och dör som människor.

Just det, vi vet att vi kommer att dö. Inte när, inte hur, men att. Det finns folk som hävdar att vi kan besegra döden och leva för alltid. Visst blir jordens befolkning äldre, men att vi skulle kunna leva fem miljoner år och därefter bara fortsätta att leva och leva? Njae … Till det tar jag mig rätten att förhålla mig skeptisk. Människan är ingen evighetsmaskin. Tror jag. Eller så är vi det. Eller kan bli. Vad vet jag, jag har haft fel förr.

Nåväl, det finns saker vi vet om vår framtid och det är att vi blir äldre, fortsätter att vara människor och att vi dör.

Så tillbaka till fjärilen. Eller larven. Vad vet larven om sin framtid? Den går omkring och äter, ömsar hud och går in i puppan. Vad vet den om att den när den har vuxit sig tillräckligt stor och bytt hud så det räcker, den ska förpuppa sig?

En annan aspekt som komplicerar det hela är att larver kan bli lite vad som helst. De kan bli fjärilar, men de kan också bli flugor eller skalbaggar. Utom växtstekeln som förblir larv hela livet. Är den sur för det? Möjligen, eller så finner den det befriande att slippa gå igenom hela puppstadiet och kan fortsätta glufsa i sig av grönkålen.

Nå, vet fjärilslarven om att den en dag kommer att bli en fjäril? Den går in i puppan, väntar och kommer ut. Är den förvånad då över att den har stora vackra vingar och kan flyga? Vilken grej!

Kanske skryter den för andra små djur om sin framtid och säger ”jag ska bli morpho menelaus när jag blir stor” och så larvar den in i puppan och väntar. Kommer ut. Glor efter. Så står alla runtomkring och säger tröstande ”det är inget fel i att ha blivit musca domestica”.

Sånt går att fundera på en regnig dag. Vad funderar du på en regnig dag?

Värme från Fixa.

23 december 2019

Häromkvällen knackade det på dörren. Jag väntade inte besök och så här avsides brukar inga stanna till för att fråga om vägen precis, så jag utgick ifrån att det var en vän som kom spontant. Där utanför stod mycket riktigt två människor ur den inre kretsen och lyste upp när jag öppnade.

Kolla, sa den ena och höll fram något som passar mörka kalla decemberkvällar. Vi gick in i köket för att värma glöggen, men hann inte mer än till korköppningen förrän det åter knackade på dörren. Det var förvånande. Folk kommer oftast inte oanmälda så många i taget, men nu stod ytterligare någon där utanför med kakburken framsträckt.

Va, sa hon när de redan komna gästerna visade sig bakom mig, är ni också här?

Köket fylldes med skatt och trams och mitt i alltihop, det var då jag började ana en konspiration, knackade det på dörren igen. En för oss gemensam bekant viftade med saffransbullar, blev insläppt och hälsade på de övriga med dåligt spelad förvåning. Innan glögg, koppar och annat blivit framdukat hade det knackat på dörren igen och när vi satt i soffa och fåtöljer blev det riktigt trångt.

Egentligen finns inte så mycket att tillägga eller filosofera över angående denna kväll sent i december. Allt som återstår är att önska god jul.

Fixa

30 oktober 2019

Överhövdingen i Bortom Bakom samlade till hemligt möte genom att skriva plats och datum på små lappar, rulla ihop lapparna, fästa dem i halsbanden på sju sönderavlade affenpinscher och snabbdressera dessa vovvar att trippa bort till de sju personer som var välkomna att delta på mötet. De möttes i en av Centralortens katakomber som inretts med mahognymöblemang och röda plyschdraperier. Kandelabrarnas ljuslågor flammade när de närvarande hällde upp Domaine Leroy Musigny Grand Cru i Zaltoglas, men så snart de åtta personerna satt sig ner runt bordet lugnade sig skuggorna och tystnaden blev total. Då talade Överhövdingen.

Jag vill bestämma något, sa den till de sju församlade.

Därefter blev det tyst igen. De sju inbjudna vände sig förväntansfullt mot Överhövdingen och insåg att de där och då skapade historia. Allt var som det skulle. Här hade bestämts både det ena och det andra genom tiderna, av människor som visste att bestämma, och att det nu var de som bestämde var ett arv att axla med värdighet. Att bestämma var ansträngande. Det krävde kompetens, intelligens och mod. Tungt var deras ansvar och allvarligt deras uppdrag.

Att överlåta bestämmandet åt vem som helst var inte bara olämpligt, utan skulle dessutom leda till allmän kollaps av hela den civilisation som tagit så mycket tid och kunskap att bygga upp. Dessutom skulle såväl kreti som pleti drabbas av allsköns ångestar om de gavs insyn i beslutandeprocessen.

De sju kallade fortsatte betrakta Överhövdingen. Överhövdingen såg mot taket. Alla väntade. Just det här ögonblicket var det bästa. Mellanrummet mellan vetskapen om att Överhövdingen ville bestämma något och det att den faktiskt avslöjade sitt beslut var som stunden mellan att jultomten plockade upp paketet ur sin säck och att paketet var öppnat. Skillnaden var att här blev de aldrig besvikna.

Ni ska få vara med och fatta följande beslut, sa Överhövdingen och gjorde något mycket ovanligt. De sju höll andan när Överhövdingen reste sig ur sin stol, tog några långsamma steg och ställde sig bakom den. Händerna upp mot den svarta kåpan med karmosinröda bårder och, de sju drog efter andan, Överhövdingen förde sin huva bakåt så att den landade mot nacken.

En sådan gest hade aldrig tidigare gjorts. I stadgarna var tydligt nedtecknat att när beslut fattades skulle kåporna vila mot hjässan. Det här var … Det var … Så djärvt. Så nyskapande. Så … Så imponerande och närvarande.

Överhövdingen vände sitt ansikte mot de sju, utan att se på någon av dem och talade åter.

Jag tänker bestämma att det populära, välbesökta och vackra utomhusbadet i Dyngerup ska stängas för all framtid.

Nu började de sju runt bordet nästan hyperventilera av upphetsning. Det här var för intensivt. Stänga den oasen som skänkte så mycket glädje och välmående åt allmänheten? En naturlig samlingspunkt för inte bara större sällskap, utan även för ensamma som kunde bege sig dit för att prata bort en stund med någon annan som också var ensam. Stänga? För gott? Det här var för underbart för att våga tro på.

Överhövdingen nickade långsamt.

Dessutom, sa den och drog åter upp huvan över hjässan, dessutom beslutar vi gemensamt ännu en gång att det inte ska anläggas en cykelväg mellan Dyngerup och Finboda.

Hemliga hälsningar från Fixa

22 oktober 2019

Världen går inte under. Den förändras. Förändring är ingenting som börjar och slutar, utan det är något som är ständigt pågående och det är bra. Utan förändring skulle vi aldrig bli friska från förkylningar, depressioner skulle inte gå över, snön skulle inte smälta på våren, konflikter skulle inte avslutas, vi skulle inte lära oss något nytt och vi skulle förbli bebisar hela våra liv.

Ibland händer det att människor i närheten tittar ner på köksbordet och säger uppgivna saker. Vår civilisation har kollapsat, säger de. Allt går åt helvete och det finns ingen nödbroms, säger de. Vi har förstört vår planet och nu går allting utför, säger de. Katastrofen är redan här, säger de och lägger till att allt som återstår är att sluta hoppas.

Till alla er som bekymrar er för att världen håller på att gå under: sluta med det.

De som begriper mer än jag forskar fram att klimatet håller på att förändras. Just det, håller på. Förmodligen har det hållit på rätt länge. För tiotusen år sedan lär det ha funnits en hel del is på planeten och den har försvunnit. Vad jag förstår hände inte det med ett fingerknäpp, utan gradvis. Klimatet förändras och har förmodligen gjort det under alla tider och kommer troligtvis att fortsätta göra det även framöver.

Ja, det mesta tyder på att dessa klimatförändringar sker snabbare på grund av det sätt på vilket västerlänningar lever, enligt forskarna. Men säger forskarna att allt redan har krisat ihop och att vi lika gärna kan sätta oss ner och vänta på den oundvikliga finalen? Eller blir de konstant felciterade av människor som vill tjäna pengar på andra människors rädsla?

Att allt är kört är inte vad jag hör vetenskaparna säga. Jag hör dem uttrycka att vi behöver anpassa oss efter omständigheterna, förändra våra sätt att leva och vara rädda om varandra och naturen. Jag hör dem också säga att det inte bara är möjligt, utan även av godo.

Om du har huvudvärk så känns det inte så skönt, eller hur? Men huvudvärk får du för att kroppen vill tala om för dig att du har tagit hand om dig lite tokigt. Kanske har du stressat för mycket, tänkt för mycket, jobbat för mycket, gjort för mycket av sånt som du blir ledsen av och gjort för lite av de goa grejerna såsom att andas, dricka tillräckligt mycket vatten och krama någon du tycker om. Huvudvärken tvingar dig att ändra på något som du med ditt intellekt inte har förstått och eftersom du är en klok människa lär du dig att framöver ta hand om dig själv bättre.

På samma sätt är det med vår planet. Just nu har den huvudvärk. Det är världens sätt att berätta för oss att vi tar hand om den lite tokigt. Klimatet gör oss en tjänst genom att reagera som det gör, för det tvingar oss att fundera över vad vi har gjort som har lett dit vi befinner oss och därmed kan vi också fundera ut vad vi behöver göra annorlunda. Vi kanske behöver flänga lite mindre? Vi kanske ska minska på de materiella så kallade behoven? Vi kanske ska ersätta det med att ha mer tid för varandra? Frigöra mer tid för oss själva så att vi orkar och hinner komma på nya coola lösningar på sånt som tidigare har verkat omöjligt?

Betyder det att vi ska gå tillbaka in i grottorna? Nej! Allt det betyder är att vi ägnar lite lite mindre uppmärksamhet åt status och saker, för att lämna plats åt lite lite mer inre värden och lite lite mer kreativitet. Det som också är bra med alltihop är att du inte måste vänta på att alla andra i hela världen börjar med det så att du kan följa efter. Du kan själv börja öka ditt välbefinnande genom att andas mer, dricka mer vatten och krama någon du tycker om och sen kan alla andra följa ditt exempel.

Om vi fokuserar mindre på pengar och karriär för att istället avsätta mer tid och energi åt varandra kanske följden också blir mindre av det som brukar kallas psykisk ohälsa. Vad tror du?

Sammanfattning: världen har huvudvärk. Låt oss hjälpa världen att bli frisk. Därmed hjälper vi också oss själva och varandra att bli friska. Det vi märker av nu är inte inledningen på världens undergång. Det är inledningen på världens återhämtning. Allt vi människor behöver göra är att följa med i utvecklingen.

Naiva kramar från Fixa

14 oktober 2019

Häromdagen blev någon i periferin intervjuad av någon annan som befann sig i samma periferi. Intervjupersonen var inbjuden att bli intervjuad eftersom den hade nått ett visst mått av det som kallas framgång inom sitt område och var på god väg att nå ännu större framgång. För tydlighets skull kan nämnas att det handlade om pengar. Bara pengar.

Personen hade skaffat sig alla dessa pengar genom att jobba mycket på sitt välbetalda arbete, göra smarta affärer, dra ner på alla utgifter och göra ännu mer smarta affärer. Därför var intervjupersonen intervjuad och den som intervjuade ställde frågor och beundrade.

När du har så många pengar att du inte behöver förvärvsarbeta längre, vad ska du göra istället? frågade frågaren. Svararen svarade med andakt i stämman:

Jag vill ägna mig åt välgörenhet.

Det enda jag vet om pengar är att det är ett av människan hittepå. Kanske bör människor som skaffar sig många pengar bli beundrade för sin förmåga att skaffa sig många pengar. Jag vet inte. Ännu dummare blev jag av frågarens fråga och svararens svar. Välgörenhet?

I min ynkliga hjärna resoneras det så här. Om någon skaffar sig många pengar, sker det på bekostnad av andra människor som får färre pengar. Förmodligen har jag fel, men det är min föreställning om fördelning av pengar. Vidare. Om den personen som har jättemånga pengar inte hade så många pengar, skulle det bli mer över till dem som har färre pengar och då skulle det inte behövas någon välgörenhet. Det skulle innebära att den egentliga välgörenheten består i att inte skaffa sig alla dessa miljoner. Så korkat tänker jag.

Låt mig göra bort mig ännu mer. De som vill ha många pengar ägnar sig ofta åt fastighetsaffärer. De köper en fastighet med några hyreslägenheter i och dessa hyreslägenheter har någotsånär rimlig hyra och därför har människor med få pengar råd att bo där. Någotsånär rimliga hyror ger någotsånär rimliga intäkter åt fastighetsägaren. Nu vill inte fastighetsägaren ha någotsånär rimliga intäkter, för den som köper fastigheten gör det inte av välgörenhet, utan för att tjäna pengar på den. Fastighetsägaren vill ha jättestora intäkter. Vad göra? Jo, fastighetsägaren låter renovera lägenheterna så att den kan ta ut jättehög hyra. Det leder till att de som har få pengar inte har råd att bo där längre. Istället bor där människor med många pengar som kan betala jättehög hyra och fastighetsägaren får jättestora intäkter.

Vart ska de med få pengar ta vägen? Måhända blir de hemlösa? Jag vet inte. Förmodligen är det deras eget fel att de blir hemlösa, eftersom det också är deras eget fel att de har så få pengar, men sånt begriper jag mig dåligt på.

Nu vill den som har skaffat sig jättemånga pengar genom sitt välbetalda arbete och sina smarta affärer göra något ädelt. Den vill ägna sig åt välgörenhet. Kanske vill den bekämpa hemlöshet. Den hemlöshet som den själv har varit med om att bidra till. Om jag har förstått det rätt är det möjligt att ta upp välgörenhet i deklarationen och vem är det egentligen som betalar då?

Nu tänkte jag skriva något om dubbelmoral, men det gitter jag inte och dessutom har jag naturligtvis fel även på den punkten.

Jag tror inte att de som vill skaffa sig många pengar vill göra det av ondska. Jag tror att de har stort behov av kärlek och bekräftelse. Önskan att bli sedd, bekräftad, beundrad och älskad ligger djupt i människan. Det sorgliga är, enligt min dumma uppfattning, att människor verkar bli bekräftade och beundrade av ytliga orsaker och när människor märker att det är yta som ger bekräftelse väljer människor så klart att ägna sig åt ytliga saker. Min korkade lösning är att vi människor i stället beundrar och bekräftar och tycker om varandra för våra inre kvaliteter.

Men jag har haft fel förr.

Fixa

8 oktober 2019

Tjugotvå minuter är inte så lång tid jämfört med hur länge universum har existerat. Det är inte heller så lång tid satt i relation till människans existens, en för människan genomsnittlig livslängd eller avståndet mellan en nyårsafton till nästa.

Vad kan vi göra som tar ungefär tjugotvå minuter? Vi han spela en halv halvlek i fotboll. Åka tåg till Centrallorten. Koka potatis. Hålla andan.

Jo, tydligen är det så. Personen som har världsrekordet i att hålla andan gjorde det genom att hålla huvudet i vattnet under tjugotvå minuter. Plötsligt ter sig tjugotvå minuter som ganska lång tid. Tänk dig att du ska koka potatis och du har skalat och satt igång spisen och lagt på locket. Potatisen ska koka tjugotvå minuter och medan du väntar håller du andan.

Eller så ska du köra bil från ditt hem till ett ställe som ligger tjugotvå minuter bort. Så fort du har startat motorn tar du ett djupt andetag, håller kvar och andas inte nästa gång förrän du är framme.

Vad får någon att vilja hålla andan så länge? Eller, vad motiverar människor att göra saker alls? När den världsrekordhållaren var liten, tänkte den då att den skulle slå världsrekordet i att hålla andan? Jag tror inte det. Hur uppstod den idén? Vad får oss att bestämma oss för en viss sak, arbeta mot det målet och att genomföra alltihop?

Jag vet inte.

Fixa

1 oktober 2019

Någon i närheten kom på besök för att få hjälp att författa en kontaktannons. Den var inte tänkt som en presentation på någon slafsig nätdejtingsida (den i närhetens formulering), för inför personer som florerar på internet hyser den i närheten inte bara föga vördnad utan misstänker dem dessutom för att besitta lumpna avsikter. Vilken empiri som ligger till grund för den uppfattningen är oklart, men den i närheten kan ha både rätt och fel. För det mesta är nog det mesta både rätt och fel på samma gång, till och med påståendet att det mesta för det mesta nog är både rätt och fel på samma gång. Eller så är det kanske tvärtom, men skit i det.

Ingen slafsig internetdejtingsida, förkunnade den i närheten, annonsen ska publiceras rakt och hederligt under rubriken Sökes i en av landets minsta dagstidningar. Skriv nu.

Jaha, vad vill du säga i texten? frågade jag och den i närheten kliade sig i nacken med blicken ut genom fönstret.

Jae, det är ju det va. Det kan ju inte stå det jag vill att det ska stå, då hade jag kunnat skriva det själv. Hitta på något fint. Nånting med promenader och sånt.

Promenader? sa jag. När gick du på promenad senast?

Den i närheten fick mer än en rynka mellan ögonen när den mindes hur den tvingats gå från tågstationen och hela vägen till nån dammig runsten en gång i nian. Sen dess hade det inte promenerats mer. Jag frågade om det inte hade gåtts något i det militära och fick till svar en föreläsning om skillnaden mellan att promenera och marschera.

Då kan vi inte skriva något om promenader, bestämde jag, det blir falsk marknadsföring.

Nähä, svarade den i närheten och hängde med huvudet en stund innan det ljusnade. Resor då?

Resor? sa jag och försökte inte dölja min skepsis. Varför inte lägga till konst och litteratur? Eller utflykter till solnedgången vid stranden? Och på slutet något om att du önskar långvarig relation med ömsesidig respekt för varandras önskemål och utveckling. Så undertecknar vi tramset med Du och jag tillsammans in i framtiden. Vad tycker du?

Ingalunda uppfattade den i närheten min ironi, utan såg på mig med beundran och nytänt hopp i båda ögonen. Nu, menade den, hade jag fattat vad det handlade om. Återstod bara att få ner det på pappret. Då orkade jag inte längre, utan tillät mig uttrycka mig och repliken nedan är kraftigt censurerad.

Du reser aldrig längre än till nästa by och det bara för att för att lämna in tipset och hämta ut brännvin (ja vadå då?), den konst du betraktar inskränker sig till blommorna på dasspappret (de är ju granna…), litteratur är för dig detsamma som reklambladet från järnhandeln (en underskattad tidskrift!), när solen går ner sitter du förmodligen och snarkar framför någon halvtimmeskomedi som är så tråkig att bakgrundsskrattarna fnissar av ren artighet (jag är ju trött ju) och trots att havet ligger bara ett par kilometer härifrån har du säkerligen inte besökt det sen du var liten (för många turister). Dessutom vill du att det ska stå i annonsen att du vill finna någon för varaktig relation (ja?) när allt du är ute efter är sex (vad är skillnaden?).

Vi tittade på varandra en lång stund. Hur gärna jag ville hjälpa denna någon i min närhet eftersom det är en alltigenom snäll människa som jag tycker mycket om, men vi var så långt ifrån varandra i denna fråga, det begrep vi båda två, och hur skulle vi mötas i något som inte tänjde alltför mycket på bådas våra samveten och gränser? Tigande satt vi där vid mitt köksbord och såg ömsom på varandra och ömsom på vetelängden som den i närheten hade haft med sig. Efterhand som tystnaden pågick slocknade glansen i den andras blick alltmer och jag förstod att något resolut måste ske innan den gav upp.

Du, sa jag, det ordnar sig. Jag förstår vad du längtar efter och nu skriver vi så här.

Så rafsade jag ner några ord på pappret och räckte över till den i min närhet. Den läste. Tomt gloende på meningen läste den länge och begrundade innebörden. Hur skulle jag tolka detta nollställda tänkande? Hade jag varit för uppriktig? Just som jag skulle ta tillbaka pappret och föreslå en annan formulering vände den i närheten sitt ansikte mot mig.

Du är fantami ett geni, sa den lågt och långsamt. Det här är perfekt.

Några dagar senare gick det att läsa en annons i en av landets minsta dagstidningar: Sökes. Tjock naken dam.

Detta var i somras och sedan dess har jag inte sett till den i närheten som kom och besökte mig för att få hjälp att formulera en kontaktannons. Jag har varit rädd att personen har undvikit mig till följd av att min insats inte föll så väl ut, men igår bevisades motsatsen.

Hela eftermiddagen hade jag tillbringat genom att planlöst gå i skogen och hamnade till slut vid stranden. Som det började bli sent var det dags att vända hem och efter lite gående mötte jag två personer som gick hand i hand på var sin sida om stigen. Den ena var den som satt in annonsen i somras och den andra var en tjock dam. Påklädd. Presentation inleddes och de båda log glatt.

Ja, sa den i min närhet och höjde korgen den bar i sin andra hand, vi ska till havet och se på solnedgången. Det är lite kallt förstås, men vi har ju varandra.

Vad går att lära sig av det här? Kanske ingenting. Troligtvis inte.

Varma tankar från Fixa.

24 september 2019

Ibland vill en del människor andra människor väl och visar det genom att bli forskare, läkare, psykologer, självhjälpsförfattare, hälsoguruar eller något annat som den obildade massan kan ha nytta av och så börjar de berätta för oss vad de har kommit fram till. Tydligen berättar olika studier att det som kallas för psykisk ohälsa är ett utbrett fenomen bland folk i allmänhet och bland folk med västerländsk livsstil i synnerhet. Det som framför allt verkar vara bekymmer är ångest och depression.

På Lunds universitets institution för psykologi berättades det att ångest kom sig av skuld och depression av skam. Skuld kunde betalas av, men skam kunde bara tiden rå på. Chockad av nyheten var det omöjligt att ställa följdfrågor och föreläsningen fortsatte som om inget hade hänt och det hade det kanske inte heller. Om det förhåller sig som det påstods vet jag inte.

Däremot förekommer numera andra förklaringar till våra inre smärtor och när de som begriper sig på förklarar börjar de gärna prata om någon savann, oklart vilken. De säger att vårt samlade illamående gentemot sakernas tillstånd fyllde en funktion när vi för hur länge sen som helst levde på den där savannen och var tvungna att akta oss för att bli uppätna av lejon och krokodiler, och att vår vaksamhet och rädsla fyllde en praktisk och naturlig funktion.

Vidare menar de att den mänskliga hjärnan inte har utvecklats sedan vi gick omkring på den där savannen, vilket har lett till att vi har samma rädslor kvar, men ingenting att behöva skydda oss mot. Vi slipper bli uppätna, ihjälfrusna och utsvultna och istället reagerar hjärnan irrationellt när den hittar på imaginära faror och skapar sig panikångest och annat.

Tillåt mig fundera. Tänk om det är tvärtom? Tänk om den mänskliga hjärnan visst har utvecklats under dessa tusentals år genom att skapa rädslor som är helt adekvata, efterhand som människan har skapat sig alltmer komplicerad tillvaro.

Kanske gick våra förmödrar och förfäder inte alls omkring och var rädda för att bli uppätna av lejon eller att frysa ihjäl, eftersom sannolikheten för detta var försumbar (för att citera en vis man), utan ägnade sina liv åt att ta hand om sig själva, varandra och naturen och hade det rätt gott i sin medvetna närvaro.

Kan det vara så att vårt underliga sätt att krångla till livet gör att vi har all anledning att vara ledsna och rädda? Det kanske är extremt befogat att vara ledsen över och rädd för bilismen, att sitta stilla, att befinna sig inomhus, att glo på skärmar, att göra karriär, att bekymra sig för sånt som inte ens finns, såsom pengar och gränser, att äta näringsfattig mat, att träna kroppen på knasiga sätt, att skynda sig till dagis, att gå runt i affärer, att ha tända lampor mitt i natten, att äta konstiga mediciner, gå på asfalt, använda väckarklocka och utföra repetitiva sysslor. Kanske att dessa exempel är farliga för oss och kan döda oss antingen direkt eller långsamt.

Eller så har kanske vetarna rätt. Vi kanske inte alls har något att vara rädda och ledsna för nu, utan all ångest och depression som sipprar ur mänskligheten är kanske fullständigt irrationell, ett bevis på att vi är bortskämda och degenererade och detta bör kanske bekämpas medelst lämplig psykofarmaka. Eller kanske annan konsumtion. Kanske. Jag vet inte.

Ha det så lugnt önskar Fixa.

18 september 2019

Alltså internet va, är en skum plats. Nej, inte skumplast, skum plats. Finns internet över huvud taget, eller är det bara ett hittepå som uteslutande existerar i internetanvändarnas föreställningsvärld? Fråga inte mig, för jag begriper ingenting.

Om vi tar allt som skrivs och sägs på internet så förekommer det en hel del text, både talad och skriven sådan. Dessutom visas bilder på Brisebois Lake, knarkare, 4566 Chaokuangpiu, och politiker och filmer på bergsväggar som trillar ner, regnskogar som brinner och katter som duschar under kranar. Allt är uppenbarligen lika viktigt på internet och det kan tyckas vara en demokratisk tanke. Jag vet inte.

Några som inte hade något att göra bestämde sig för att göra någonting och började räkna. År 2007 hade de räknat färdigt och kommit fram till att den mängd data som lagras av olika tekniker (oklart vilka) uppgick till 295 miljarder gigabyte. Sen publicerade de denna oerhörda siffra i tidskriften Science. Jag vet inte vad en gigabyte är, för jag har aldrig sett någon, men människor vars intelligens är mer omfattande än mitt, påstår att det går 1024 megabyte på en gigabyte och att mega är något som är jättestort visste jag redan på lågstadiet. 295 miljarder alltså. Miljarder. Gigabyte. Det är rätt mycket det och för att dra hiskeligheten ännu längre kan jag påminna om att detta räknades ut för över tio år sedan och därefter har allting eskalerat väldeliga. Kanske är det inte fullständigt dåraktigt att tänka sig att all global data har antagit överdrivna proportioner.

Fatta vilken massa text! Och vad med bilder! Finns det verkligen folk bakom all denna text och dessa bilder? Eller smyger texten och bilderna in i internet medan alla internetanvändare ligger och sover? Om vi hittar på att det bakom varje text och varje bild och film faktiskt finns en människa eller fler, så blir det en väldig massa människor. Vilka är alla dessa? Jag tycker mig ana några kategorier.

De som syns ganska mycket och gärna är nyfrälsta hemmagjorda livsgurusar som via klippkanaler och annat vill rädda människorna och planeten genom att sälja föreläsningar, kurser, böcker eller något uselt krafs som skickas hem i brevlådan för fyrahundranittionio och nittio. Är dessa människor verkliga, eller är de skapade av skickliga formgivare? Spelar det egentligen någon roll?

Sen finns det mer ljusskygga individer och det är alla obskyra typer från gudsförgätna dejtingsidor. De finns nog på riktigt också eftersom folk i ens omgivning menar att de har haft med dem att göra på ett sätt eller annat. Problemet med trovärdigheten i dessa vittnesmål är att folk i ens omgivning aldrig presenterar en för dessa obskyra typer från gudsförgätna dejtingsidor, utan så snart de har berättat om en sådan obskyr typ så har den redan försvunnit och ersatts med någon annan.

Nu till några diffusa gestalter och det är allt nänujävlarfårdetfanimejvaranogfolk som skapar långa skriftliga haranger som jadetharhanfantamirättifolk ska skriva under på och skicka in till någon form av myndighet eller annan instans med makt att söndra och ändra. Här är det lite vanskligare att detektera upphovsmakaren eftersom den sällan ger sig tillkänna annat än genom sin text och tillhörande rutor i vilka det ska skrivas namn och e-postadress. Kanske att dessa texter producerar sig själva ändå?

Jaha, lägg därtill en massa släktingar som publicerar bilder på barnbarn (de finns nog, både släktingarna och barnbarnen), människor som plutar med sånt som går att pluta med (kanske finns de och om de gör det ligger de kanske och gråter under täcket hela dagarna efter den obligatoriska morgonplutningen), såna som skapar så kallade nyheter, pappersboksläsare som förskrämda undrar var de egentligen har hamnat, lite löst folk i största allmänhet och så jag då. Och du.

Vänta lite. Jag? Du? Finns vi? Finns vi på riktigt, eller bara på internet? Vi kanske bara är två hittepå, skapade av valfri digital formgivare. Det vill säga att formgivaren är digital och finns inte på riktigt. Ska vi gå ut och springa en runda i skogen nu? Ja, det gör vi.

Verklig värme från Fixa.

Fredag 13 september 2019

Prova att lägga nycklarna på bordet i ett sällskap med två eller flera andra personer och du kommer att bli nerskriken av två eller flera personer som förfasar sig över alla års olycka du just har dragit på dig. Om du i ditt liv har lagt nycklarna på bordet tio gånger blir det sjuttio års olycka och om du är trettio år eller mer kommer du att vara olycklig för resten av ditt miserabla liv.

Att vara olycklig är inte att rekommendera. Kanske beror människors olycka på att det finns nycklar. Hur var det innan nycklar fanns? För tiotusen år sen, var människor lyckliga och lyckade då? Ingen av dem hade någonsin lagt en nyckel på ett bord och skulle inte komma att göra på flera tusen år (när tillverkades första nyckeln egentligen?) så det fanns ingen anledning till panik inför att dra på sig olycka.

Om det skulle forskas på korrelationen mellan människors olycka och förekomsten av nycklar, vad skulle resultatet bli?

Vad är en nyckel? Bortse ifrån den teoretiska idén om begreppet nyckel, synonym med lösning eller facit, för det är inte tanken som måste hållas borta från bordsytor och fokusera istället på den fysiska tingesten nyckel. Vad är det?

En nyckel är en liten grej tillverkad av människan. Oftast är den gjord av någon slags metall och passar in i en annan grej av metall och syftet med det hela är att kunna låsa något. Visst är avsikten också att kunna låsa upp, men om behovet av att låsa inte fanns från början skulle det inte behöva låsas upp, så huvudsyftet med en nyckel är att kunna låsa.

Ett lås har två funktioner. Låsa in något eller någon eller låsa ute något eller någon. Varför behöver vi låsa in något? Jo, för att ingen annan ska kunna komma åt det. Varför ska ingen annan kunna komma åt det? Jo, för att vi anser det inlåsta vara vårt. Varför behöver vi låsa in någon? Jo, den har kanske varit dum mot någon annan och måste vara för sig själv med sin dumhet för att bli en bättre människa, eller för att den är för farlig för att gå lös, eller för att de som låser in den tycker att den är ett besvärligt fanskap som de inte vill ha med att göra.

När det sen kommer till att låsa ute något eller någon, innebär det att den som har låst frivilligt eller av nervositet har låst sig själv inne, främst för att slippa andra människors närvaro.

Jag börjar förstå sambandet mellan nycklar och olycka. Den låsande vill slå vakt om sina saker och annat som den äger och måste hålla fast i. Det verkar jobbigt. När andra låser innebär det att de som inte har tillgång till nyckeln heller inte har möjlighet att ta del av det värdefulla som av andra är inlåst.

Att dessutom låsa människor ifrån varandra …

Om vi slutade vakta på det materiella och istället började fokuserade på det som faktiskt är värt något och hjälptes åt och hela den naiva flummiga hippietjottaballongen, så kunde vi smälta ner nycklarna och tillverka räfsor av dem.

Kanske borde folk vara mer skrockfulla, inte mindre. Kanske borde vi verkligen oroas av alla nycklar. Eller i alla fall anledningen till att det finns nycklar. Det som krånglar till det lite är bordsskivorna. Vad fyller de för funktion i sammanhanget? Om bara någon som begriper mer än vad jag gör ville förklara.

Med värme från Fixa

3 september 2019

Eftersom det ändå inte är någon som läser mina funderingar kan jag våga mig på att skriva om frivillig enkelhet. Att uppmuntra till att leva ett enklare liv är i det närmaste att betrakta som förargelseväckande beteende och att själv vilja slippa allt uselt krafs som en förväntas vilja ha och göra, ja det finns säkert en diagnos för det i DSM-5.

Vad menar jag med ett enkelt liv? Enkelt! Tänk på allt du behöver och rensa bort allt annat. Ska vi börja med det lätta? Ja, det gör vi.

Saker. Om du sitter i ett rum i ditt hem med papper och penna, kan du då göra en fullständig lista av alla saker du har i det rummet, utan att tjuvkika? Ja, du kommer att skriva ner soffan du sitter i, bordet framför dig och troligtvis alla möbler och därefter kommer du på mattan på golvet och tavlorna på väggarna. Sen måste du nog tänka lite innan du kan fortsätta. Du har saker i skåpen, på hyllorna, i fönstren, på borden, i soffan och kanske en korg eller en låda på golvet. Vet du vad som finns överallt i skrymslena? Kan du skriva ner alla tidningar du har köpt och sparat på? Har du ens läst dem? Kom du förresten ihåg de tre ljuslyktorna på bordet? Och den halvätna smörgåsen?

Sen kan vi gå vidare till garderoben. App app app, inte tjuvkika! Skriv ner alla kläder du har. Ja, det tar tid, men det tar ännu längre tid att skaffa alla dessa kläder. Använder du dem? Allihop? Har du kanske plagg som du aldrig har använt någonsin? Skriv bara, skriv. Inte måste du tänka så fasligt för att minnas alla plagg, de är ju så viktiga för dig. Usch, var jag ironisk nu? Då fortsätter vi med byrån, skåpet och sängen i all hast innan vi går vidare till köket. Allt porslin, vartenda bestick, alla vinglas, ölglas, snapsglas, dricksglas, koppar och allt. Redskap med eller utan sladd. Kylskåpet. Vad finns i det? Börjar du tröttna? Då försvinner vi ut i badrummet, hehe. Smink, krämer, salvor, allt ska ner på listan och resten med innan vi går vidare till husets eller lägenhetens andra rum och kanske till och med ut i garaget, eller upp till förrådet på vinden.

Jag utgår från att du fortfarande sitter kvar i soffan när du gör din lista. Om du sen skulle jämföra din lista med verkligheten, hur mycket skulle du behöva komplettera tror du? Hur många procent av alla dina ägodelar är du medveten om att du har? Det var det lätta. Nu avancerar vi lite.

Händelser. Skriv ner allt du har gjort den närmaste veckan. Jodå, det kan du. Sen skriver du en lista för hela månaden och därefter året. Vartenda varuhusbesök, varje hotellvistelse, samtliga biobesök, restaurangbesök och fyllefester. Om du sen jämför din lista med verkligheten, hur många procent fick du med? Och då har vi inte ens skrapat på tv-serieytan.

Tankar. Skriv ner allt du tänkte idag. Alltihop. Allt du tänkte under veckan som gått. Månaden. Året. Tänker du förresten samma tankar idag som du gjorde för ett år sedan? Varför då? Vad är det som du inte kommer fram till? Ägnar du dig åt grubbel? Hur kreativt känns det?

Trots att jag själv försöker minimera och förenkla har jag för många saker, gör för många saker, tänker för många tankar, och distraherar mig på en massa andra sätt.

De som förstår sig på kommer genom undersökningar och forskningar alltid fram till att det viktigaste i våra liv är nära relationer. Hur lätt är det att vara nära varandra på riktigt när vi alla är upptagna med att skaffa mer, ha mer, göra mer och tänka på sånt som inte leder någon vart? Det kräver väldigt mycket energi och tid att hålla på med sånt. Även om jag själv skulle lyckas skala bort alla onödiga saker som inte gör mig gladare och alla onödiga göromål som jag ändå inte minns och alla onödiga tankar som bara snurrar runt, skulle det bli väldigt ensamt där, eftersom alla andra är upptagna med att köra fram och tillbaka för att antingen tjäna pengar eller göra av med pengar. Men å andra sidan är den ensamheten att föredra än ensamheten det innebär att springa i samma ström, flåsande, ytligt, tävlingsinriktat bredvid varandra, utan att lägga märke till varandra, bara vilja komma först och längst, men utan att egentligen veta varför.

Det här är varken nytt eller originellt. Det är bara ett försök att ösa ur mig frustrationen det medför att leva ett liv som är fånigt dikterat. Det kan jag göra eftersom det ändå inte är någon som läser och det är egentligen lika bra, för kanske kanske betyder det att alla som inte läser det här, i stället ägnar sig åt att sitta på en kulle och prata med varandra om existensen och konsten. Utan tillbehör.

Vänligen

Fixa

30 augusti 2019

Ibland ter det sig som om någon vet något. Hur är det möjligt att veta något i ett universum som innehåller så mycket, är så komplext och som uppenbarar sig nyckfullt, slumpartat, godtyckligt och oförutsebart? Ja, det kanske skulle gå att förstå allting om allting, men är det görligt för den mänskliga hjärnan att sitta inne med eller kunna räkna ut alla svar? Vems hjärna är mest lämpad att redogöra för dessa svar?

Som sagt, ibland ter det sig som om någon vet något och det brukar yttra sig på olika sätt. Två vägar verkar särskilt användbara för att uttrycka sin vetskap. Till exempel kan någon hitta på att inleda sitt prat med att säga ”det är så här” och därefter följer ofta en harang om något som personen själv har tänkt ut. Så svårt det är att koncentrera sig på vad någon säger efter orden ”det är så här”. Vad som än följer efter den frasen, är det värt att tro på? Av vilken anledning känner sig personen tvungen att övertyga lyssnarna om att det är som den säger? Det finns väl ingen anledning att försöka övertyga någon om sanningar och självklarheter? Eller?

Det är så här att den där blå krukan är blå.

Skulle någon komma på idén att konstatera att en blå kruka är blå? Ja, kanske det, men troligtvis inte. Såvida krukan inte är turkos förstås och det tvistas om huruvida den är grön eller blå, men det är en annan historia. Om du frågar mig.

Det är så här att jorden är platt.

Nu blir det lite mer spännande. Här behöver prataren ta till ”det är så här” för att den vet att det finns andra uppfattningar och anledningen till att det finns andra uppfattningar är att det finns olika vetskaper i frågan. En del hävdar att jorden är platt, andra att den är rund. Kanske att den som påstår något inte bara försöker övertyga andra, utan även sig själv? Och om någon behöver övertygas, går det då att veta det som ska övertygas om?

Ett annat sätt att uttrycka sina vetskaper är genom att prata med emfas. Högt, aningen aggressivt och gärna utan pauser så att eventuella invändningar inte har någon möjlighet att få utrymme.

Jordenärplattjordenärplattjordenärplattjordenärplatt…

Samma förklaringsmodell kan appliceras på den varianten. Om någon vet något, varför känner den då att den behöver ta till härskartekniker när den berättar hur det är?

Nåja, kanske skänker det en visst mått av trygghet att tro sig veta något. Jag vet inte. Vad tror du? Eller vet?

Med värme från Fixa. 

20 augusti 2019

Det vanliga är att alla i hela världen tar till sig nyheter långt före mig och när jag äntligen har begripit något är det nya inte längre nytt, utan kan till och med redan ha blivit ersatt av något ännu nyare.

Kolla, kan jag till exempel säga stolt och glad över att ha hittat något, det finns något som heter telefon. Folk kan prata med varandra fastän de är på olika platser. Är det inte häftigt?

Så himlar omgivningen med ögonen och ler överseende medan den funderar på om det är lönt att berätta att det var länge sedan telefoneriet lämnade stolpstadiet för att i stället övergå till trådlösa varianter. Hur bär sig folk åt för att veta allting så fort? Gör de inget annat än sitter med näsan i reklamblad? Eller rusar de till affärerna för att snoka reda på vad som är nyast och köper det oavsett vad det är? Det går lätt att föreställa sig. In kommer kunden och flåsar fram att den ska ha det allra nyaste.

Allra nyaste vad? kanske expediten frågar.

Spelar ingen roll, ta det som senast kom in till lagret. Ryck det ur händerna på lastbilschauffören om det ska behövas. Hit med det bara.

Så köper de en mojäng som förmodligen inte bara är obegriplig, utan även fullständigt obrukbar och den får ligga i garderoben en vecka innan den har blivit omodern och ersatt med något ännu nyare och äntligen kan den släpas till återvinningscentralen tillsammans med tjugo nya blusar som blev omoderna dagen innan de tillverkades.

Att vara den som aldrig hänger med inverkar emellanåt negativt på måendet. Vad betyder det att besitta gammal kunskap i form av medmänsklighet eller empati, när det som räknas är internetdejting och virtuell reality? Där står en som ett fån och tänker på en gammal kung, när människor säger Bluetooth. Harald Blåtand? Himlande ögon och överseende leenden runtomkring.

Därför kändes det ypperligt att sitta inne med ett väldigt nytt begrepp som jag hade snappat upp, inte på riktigt utan på ett digitalt forum och häromdagen fick jag för mig att visa upp mina moderna kunskaper. Dags alltså att undervisa några i närheten om AR.

AR? Vad är det? frågade de i närheten. Jaaaaa! Jag var först. Jag tittade på dem som om de kom från stenåldern.

AR, sa jag mästrande, det står för augmented reality.

Att de såg frågande på mig var visserligen tillfredsställande, men den efterföljande tystnaden fick mig att börja ana att jag var på vippen att göra bort mig.

Jaha, sa en av de närvarande, men vad är det för någonting?

Vad det är? sa jag och himlade med ögonen och log överseende, vilket i mitt tycke var skickligt skådespel.

Det är, sa jag men där tog det slut. Hjärnan försökte och försökte utan att få fram varken tanke eller ord och trots förhoppningen att de i närheten skulle (som brukligt är) börja prata om något annat, fortsatte de titta på mig och vänta på åtminstone en rimlig förklaring.

Jae, sa jag till slut, det har med datorer att göra. Något digitalt i alla fall. Har jag för mig.

Det var tydligt att ingen i närheten var nöjd med det, men eftersom ingen ytterligare info kunde förväntas från mitt håll vände de sig mot varandra och inledde ett samtal om någon i periferin som hade köpt en ost. Det var bara att ge upp. Jag kan inte tävla om att vara först. Däremot vinner jag när det kommer till att vara längst. Jag varar längre än alla andra. Det är inte alltid att föredra.

Augmented reality kallas på svenska förstärkt verklighet. Det är mycket användbart, men inte för mig. Varför skulle jag behöva förstärka min verklighet? Den är stark nog som den är.

Varma tankar från Fixa.

11 augusti 2019

I Långkroken finns ett grustag där människor samlas i hopp om att det ska hända något. Allt som sedan försiggår är att de församlade väntar på åtminstone en enda liten tilldragelse, trots att ingenting i den riktningen har skett sedan grustaget var i bruk, och inte ens då erbjöd stället några andra begivenheter än att folk tog grus.

Saker brukar sällan hända av sig själva och när ingenting händer av sig självt börjar människor ofta tycka att tillvaron blir tråkig. Uttråkade människor fortsätter vänta på att något ska hända av sig självt och det är en form av väntan som tenderar bli utdragen just för att inget händer av sig självt. Långvarig tristess orsakar stiltje i hjärnans kreativitetscentrum, vilket får till följd att ännu mindre händer eftersom ingen kommer på att göra något. Särskilt inget kreativt. Dessutom smittar uttråkade människor varandra och resultatet av denna inaktiva livsföring är att människor börjar dröna runt med sviktande knän, armarna släpande långt mot golvet, framåtlutad hals, hängande haka, och blicken misslynt riktad ömsom åt vänster, ömsom åt höger, på jakt efter någon att beskylla. Detta var situationen vid det nerlagda grustaget i Långkroken.

Åååååh, tänkte en av de samlade, vad tråååkigt. Här händer ju ingenting. Åååååh.

Därmed förflyttade sig personen med hasande steg för att ställa sig att glo på någon annan som tänkte samma sak, men som i stället för att glo tillbaka, beglodde sina egna skosnören.

Åååååh trååååkigt, tänkte en tredje och sneglade fientligt mot en utspridd grupp som var på vippen att förgås av leda. Tråååååkigt och det är deras fel. Om bara nåååågon kunde vara lite rolig. Åååååh, vilka eeenformiga typer.

Ja, någon i närheten skulle kanske kunna få för sig att vara lite rolig om det inte var för att den var så uttråkad, men det är bara en del av sanningen. En annan del är att de utleda människorna betraktade varje initiativ till lustighet som ett angrepp på den egna personen.

Ska den där försöka vara rolig? Sånt orkar jag inte med och förresten är det kränkande att någon kan ha roligt när den vet vilken förlamande apati jag dras med.

Det var tankegångarna vid eventuella lustighetsyttringar, så den som vågade sig på att ta initiativ till hålligång fick känna av de omgivandes fientliga blickar och därmed kvävdes all form av försök till förändring. Ändå önskade samtliga att något skulle hända och när en av dem sa något tändes en strimma hopp i deras torra sinnen.

Öh, sa personen, här ligger en skruv.

Långsamt hasade de närmast stående ännu närmare. Ögon riktades mot skruven. Jodå, där låg den. Ryktet spred sig till de som befann sig längre mot periferin och grupper började analysera fenomenet ur alla möjliga perspektiv. Här gällde det att maximera företeelsen.

Vem har lagt den där? undrade någon. Ingen visste.

Jamen, den kan inte ha gått dit av sig själv, tyckte någon annan och det kunde de alla instämma i.

Det skulle kunna bli en lång redogörelse av hur situationen fortskred, men det är under min värdighet att beskriva densamma. Sammanfattningsvis: de närmast stående ansåg sig lämpade att anklaga en efter en för att ha placerat skruven i gruset. Förhör inleddes och avslutades. Folk som utsattes för detta ansåg sig orättvist påhoppade och kontrade med att sprida ont förtal om de självutnämnda småpåvarna och de som fortfarande inte hade begripit vad allt rörde sig om, fick olika förklaringar varje gång de frågade någon. Allt som sades relaterade hädanefter till skruven som låg i gruset och även om ingen förklaring fanns att tillgå om sambandet mellan orsak och verkan, lyckades det arbetas fram en omfattande, invecklad och mångordig historia om skruven och dess varande.

Vi kan väl bara lämna de uttråkade människorna där på grustaget. Vi hittar på något istället. Om jag bara kunde komma på vad. Kan du?

Kramar från Fixa.

30 juli 2019

På grusvägen kom gående någon med böjd nacke och blicken riktad ner mot stenigheten. Personens långsamma, liksom tvekande steg och ointresse av den omgivande skönheten, fick det att verka som att promenaden hade inletts utan egentlig lust därtill, pågått av likgiltighet inför densamma och fortsatt utan varken mål eller önskan att vända tillbaka. Från brevlådan syntes allt tydligare att den gåendes kläder hade använts under längre tid, för den mörkgrå tröjan hade förlorat sin styrsel och de tunna byxorna var fläckvis ljusare och aningen fransade vid hälarna. Ett par steg ifrån tycktes det som att vandraren ämnade passera utan att nicka eller säga hej. Det bekymrade mig. Till och med utomsocknes brukade klämma fram en hälsning, om än obekväm sådan, när de mötte någon så här långt ut i obygden. Nå, personen önskade slippa blanda sig med andra människor, det var uppenbart, så mitt hej var lågt och utan förväntan om svar.

Personen ryckte till, stannade och stirrade på mig. Den underliga reaktionen och uppmärksamhetens intensitet kom mig nästan att ångra min hälsning. Vi stod där en stund och såg på varandra, granskande och osäkra på nästa drag. Jag hade tänkt ta mina brev och återgå till arbetet, men nu kändes det oartigt att bara vända sig bort. Den andra verkade förvånad över att någon hade tilltalat den, som om det var den ovant både att befinna sig i verkligheten och att andra som befann sig i samma verklighet lade märke till personen. Lite för många sekunder av ömsesidigt betraktande gjorde situationen ruggig och nu ville jag verkligen gå in till mig.

Hej, svarade personen just som jag vände mig för att gå. Den stod kvar med samma tomma gloende. Typiskt. Vad förväntades nu av mig? Medan jag sökte efter lämplig replik mötte jag de bleka ögonen som tittade tillbaka, nu aningen hoppfullt. Ansiktet var bekant, men namnet okänt. Alltid är namnen okända.

Har du ätit? frågade jag och förbannade min oduglighet vad gällde allting i allmänhet och resten i synnerhet. Var svaret nej skulle vi göra sällskap till maten och sällskap var förmodligen vad ingen av oss orkade med just nu. Särskilt inte varandras. Om svaret var ja, vilket det alltid är, skulle min fråga te sig lika korkad som den var. Personen bröt ögonkontakten och såg mot horisonten som för att tänka efter. Sedan tittade den på mig igen och skakade på huvudet.

Jag ska just göra lite te, sa jag. Det skulle glädja mig om du ville göra mig sällskap.

När jag sa det insåg jag att det faktiskt var sant och till såväl häpnad som förnöjelse gick vi tigande bredvid varandra in i köket där personen satte sig på en stol och tittade på när jag dukade fram.

Vi sa ingenting. Det var så behagligt att vara tyst tillsammans med någon vars namn var okänt, men vars ansikte verkade bekant. Länge satt vi och bredde smörgåsar och drack te och därefter reste sig den från grusvägen gående för att fortsätta sin obestämda vandring. Jag stod vid brevlådan och när jag såg den försvinna var det med en dunkel sorg i bröstet. Förmodligen var det som det skulle.

Med outsäglig värme från Fixa.