Korrespondens 2/3

Söndagen kom och magister Tandsten stod i hallen där proceduren utfördes som brukligt var. Först vänster promenadsko, putsad in absurdum, därefter höger lika skimrande, och så lirka med tår och hälar innan det var dags att knyta rosetten med dubbelknut. Så sträckte han sig mot klädhängarna, valde den tunna linnekavajen med tre knappar, tog sin grå huvudbonad och vände sig mot spegeln. Bilden visade en anständig figur som övade på ett artigt leende att användas mot de bekanta som det passade att le för, lyfte på hatten och sade god dag. Inget i förfaringssättet skiljde sig från andra söndagar, men en detalj, eller snarare nyans, avvek från det normala. Under brättet lyste ett blekt ansikte. De annars så friska rosorna var utsuddade och fanns det inte en skuggig rand under vardera öga? Var det influensan? Ack nej. Var det förkylt? Inte heller. Kunde blekheten bero på benbrott, hjärnskakning eller inflammation i bukspottkörteln? Tyvärr. Det hela berodde på en liten oro som gnagde i ådrorna till följd av veckans tidigare tilldragelse som gjorde att han helst hade sluppit fingåendet idag. Nu gällde det i stället att bortse ifrån sin inre disharmoni för att inte väcka misstanken att han med avsikt höll sig undan allmänheten. Dessutom gav promenaden honom en möjlighet att rentvå sig. Han låste dörren, lade nyckeln i innerfickan och så bar det ut i byn. Ti med sin vuxna ämnade sig trottoaren fram och när magisterhatten guppade stannade de och tackade för de rättframma orden.

Jae, nu var det inte mina egna ord … försökte läraren invända, men läkaren framhärdade med sitt beröm.

Modest som vanligt, sa den, men det är klart att du ska ta äran åt dig när du uttrycker så omdömesgilla åsikter och med sådan skärpa tillika.

Vad läkaren syftade på var den insändare som stod att läsa i lokaltidningen två dagar innan. Texten löd: ”Så står vi åter inför ett nytt läsår med alla de möjligheter det innebär. Dessvärre vore en mer korrekt formulering, alla de möjligheter det skulle kunna innebära. Det är med viss tveksamhet jag hälsar eleverna inför höstterminen. Statistiken talar sitt sorgliga språk. En klass sitter framför mig och jag vet att någon kommer att slå in på den kriminella banan, en annan får obotlig cancer, en tredje överlever inte sin tjugoårsdag på grund av missbruk av narkotika och så vidare. Alla dessa livsöden som sitter framför mig gör mig nedstämd till sinnes och och frågan är bara vem som kommer att råka ut för vad. Låt oss för all del inte misströsta. Det finns goda chanser att undvika det sorgliga ödet genom att fostra barnen på lämpligt sätt. Därför är det önskvärt att vi alla tillsammans skapar förutsättningar för dem att nå upp till goda studieresultat. På så vis eliminerar vi risken för framtida tragedier. Magister Tandsten, Finboda.”

Läraren hade läst insändaren med skakande händer. Gång på gång hade han stirrat på orden utan att förstå och varje gång blicken nådde hans eget namn högg det till någonstans i tinningarna. Hur var det möjligt? Inte hade han skrivit någon insändare. Inte på ett tag i alla fall och än mindre någon som uttryckte något sådant här. Vad skulle människor tro?

Det var på fredagen och denna söndagspromenad hade han sett fram emot med vånda. Ett gyllene björkblad singlade ner och vilade ett tag på magisterns axel innan han nöp om det med samma tumme och pekfinger som hade nupit om Vilkens öra för ett par år sedan. Han släppte lövet och lät det fortsätta sin färd ner mot marken medan han försökte uttrycka sig för läkaren.

Jag försäkrar, upprepade han och drog sina salivfyllda mungipor åt sidan, sanningen är att det var någon annan som …

Nu ska du inte vara blygsam, kontrade läkaren. Ibland är det nödvändigt att framföra obekväma åsikter, vilket du gjorde så finkänsligt. Min lilla Ti har de bästa förutsättningar förstås, men mina tankar går till de arma barn med andra villkor. Ack ja, arma barn.

Magister Tandsten skulle just komma med nya invändningar, men läkaren och lilla Ti hade redan sagt adjö och vandrade iväg längs gatan medan ryggarna blev allt mindre. Magistern såg osäkert efter dem och smulade sönder en annat björklöv som smutsade ner hans linnetyg, innan också hans fingående tog vid åt motsatt håll. I affären möttes han av samma lovord av Lis vuxna som inte heller ville höra på magisterns avböjande påståenden. Vad Mis vuxna beträffade hade den redan på fredagen framfört sin tacksamhet inför hans framförda budskap, även om den fann det underligt att han valde ett så offentligt tillvägagångssätt. För alla eventualiteter vore det nog lämpligt om han tog kontakt med rektorn i Centrallorten, men det var förstås bara en formalitet. Så försvann kollegan bort genom korridoren och magister Tandstens höjda finger förblev utan verbala tillägg.

Orden var verkligen inte hans. Magister Tandsten delgav rektorn informationen att insändaren var skriven av någon annan som undertecknat med hans namn. Rektorn hade hummat och vänt sig bort i vidare tystnad eftersom den stapel av papper som fanns på skrivbordets högra sida, väntade på att flyttas över till dess vänstra.

Väl hemma från söndagspromenaden insåg magistern att det inte skulle gå att förklara sig oskyldig från insändaren med mindre än en annan insändare. För att få slut på den allmänna uppfattningen att han var författaren bakom orden satte han sig vid köksbordet och resultatet stod att läsa på lokaltidningens insändarsida.

”Förra veckan publicerades en insändare i mitt namn. Vem som är det verkliga författaren bakom denna insändare vet jag inte. Det enda jag vet är att det inte är jag. De åsikter som framkom är påhittade av någon som försöker smutskasta mitt namn och jag tar bestämt avstånd från allt i skrivelsen. Magister Tandsten, Finboda.”

Följande dag satt klassen och löste ekvationer. Magister Tandsten gick från en till annan och förklarade. Alva hade fastnat på en uppgift och hjärtat började slå hårdare när hon förstod att hon skulle behöva hjälp och eftersom hon drog sig för att be om det hamnade hon bakefter de andra. Åter och åter försökte hon lösa talet, men hur hon än ansträngde sig ville det inte bli rätt. Med insikten att hon inte skulle kunna lösa talet själv, sneglade hon ut i klassrummet innan hon räckte upp en tveksam hand. Magistern var upptagen med att hjälpa Li. Han uppmuntrade och berömde och klargjorde. Därefter behövde Mi hjälp. Det tog tid. När hennes tal var löst for Tis hand upp i luften och så var magistern där och visade med omständliga förklaringar. Lagom till att Ti begrep hade Li ett nytt tal som vägrade bli löst och så gick magistern ömsom till Li, Mi och Ti. Lektionen förflöt och Alva bestämde sig för att än en gång försöka själv, lutade sig över räknehäftet och gjorde om hela talet från början. Siffra efter siffra hamnade på pappret och det blev både invecklat och obegripligt. Hon skulle just ta suddgummit när magister Tandsten ryckte boken ifrån henne. Alva förvandlade sig till en staty medan han först betraktade talet med ett salivfyllt leende och därefter stegade fram mot katedern.

Hör upp alla barn. Jag ska be att få samtligas uppmärksamhet, sa han och tog en krita. Alva har just försökt lösa tal nittiosju a. Ja, det är några sidor bak så ni har alla redan löst det talet, eller hur? Nå, vi tar om det igen eftersom vi lär av våra misstag och jag tror att lilla Alva har lyckats begå dem alla. Titta här.

Under munterhet från såväl magister som klass hamnade Alvas matematiska fiasko på svarta tavlan och hon önskade att hon inte fanns. Magistern tog god tid på sig för att så tålmodigt han förmådde visa på dumheterna. Hur hade Alva tänkt här? Vet inte? Jo, men nog måste hon ha tänkt. Seså berätta nu.

Eller förresten, kom fram och visa hur du menar. Jodå, det kan du, här ta kritan själv.

På darriga ben stod Alva framför sina fnissande kompisar utan att försöka försvara sig. Vilken teg och masserade sin läkta örsnibb. Han såg hur Alva led och han hatade. Inte förrän tårarna var framme avbröt läraren sin pedagogiska genomgång av Alvas tal.

Nu ska du inte bli ledsen Alva lilla, alla kan inte kunna allting. Det finns säkert annat som du kan bättre. Eller hur lilla Alva? Nog finns det väl något som du kan bättre? Berätta nu för klassen vad du är bra på.

Alvas tankar var blockerade. Hon hade tagit sig ur sig själv och flytt till något ställe där hon var alldeles ensam och ifred, men ändå var kroppen kvar. Den var fylld av blod och skam och tårar och inte ett ord kunde hon få fram. Frågan om vad hon var bra på hörde hon magister Tandsten ställa, men något svar hade hon inte. Där och då insåg hon att hon aldrig någonsin skulle komma att bli bra på någonting och heller inte bli något annat än till åtlöje. Kroppen skakade och hon tappade kritan.

Men Alva lilla, sa magister Tandsten och till hennes förskräckelse såg hon hur han sträckte sig emot henne som för att trösta och hon kunde inte göra annat än att som en istapp äcklas av blotta tanken. I samma ögonblick ringde det ut för dagen, Vilken rusade fram och slet åt sig Alva, drog henne med sig till bussen och lät bli att försöka prata med henne. Fortfarande tigande steg de av i Dyngerup, hämtade först Alvas cykel och sen Vilkens och begav sig mot Finges. Vädret hade slagit om och trots tjocka tröjor kylde motvinden deras unga kroppar. I Finges varma kök låg Bjässe och sov under bordet ända tills Alva började snörvla. Då lurvade han fram och lade sin borstiga nos i hennes knä medan Vilken fortsatte sin redogörelse. Kaffet blev orört i koppen. Finge såg ömsom på Vilken och ömsom på Alva och när de återvänt hem böjde hon sig ner, klappade sin Bjässe och viskade i hans öra.

Magister Tandsten är inte bara en fjant. Han är också terrorist.