En morgon med vinterväta mot fönsterblecket låg Fixa kvar i sängvärmen och beglodde mörkret. Stilla väntade hon på att huvudet skulle arbeta färdigt, vilket brukade dröja längre än önskat och anledningarna till det var ganska många, men alltför obekväma att redogöras för. Medan gryningen pågick smattrade dropparna mot rutan och blåsten rev omkring som för att slita väggarna med sig och vore det inte för att kalendern berättade vilket datum det var, gick det att tro att solen hade slocknat. Vadå? Konstigare saker har hänt. Hur som helst kivade natten med dagen och Fixas hjärna retade upp Fixa så till den ytterlighet att hon avbröt sin begrundan, vräkte undan täcket, satte sig på sängkanten, betraktade sina fötter och talade.

Det var den dummaste tanke jag har haft.

Så sa hon och petade bort något mellan tredje och fjärde tå på höger fot, luktade på fingret och suckade.

Måtte det ytterst snart vara dags att gå och lägga sig igen.

När hon reste sig var det med motstånd, men på väg genom huset underlättades framfarten genom att hon snubblade på en låda hon hade ställt på golvet några dagar tidigare utan att förmå sig stuva undan den igen, tog några vilsna men hastiga steg och lyckades återfå balansen genom att törna emot soffbordet. Med båda händerna mot bordsskivan hävde hon sig upp och linkade ut i köket, mellanlandade på en stol och såg ut mot backarna. Att önska var fåfängt, därför satt hon bara kvar och föreställde sig hur det skulle kännas att vara den stora enen som där ute slets åt vänster varje gång vinden flåsade extra starkt. Kanske var det behagligt att känna draget genom grenar och barr, trygg med att rötterna förhindrade den att flyga iväg fullständigt. Medan Fixa med bara fötter satt där på sin hårda stol och studerade växtligheten, antydde dagen att den, omständigheterna till trots, ämnade erbjuda lite ljus. Uppmärksamheten vinklades från enen till dunklet och Fixa övervägde att börja kontemplera över hur det skulle upplevas att vara ett mörker som varje morgon måste besegras av dager, men sansade sig och gick mot badrummet. Där satt hon sedan och försökte koncentrera sig, blev givetvis disträ, men räddades av att kroppen visste vad den skulle göra. Efteråt flinade spegeln hånfullt tillbaka, något som Fixa valde att bemöta med ignorans och tillbaka i köket fick hon fram gryta, gryn och salt. Med slutna ögon och pannan lutad mot köksskåpet rörde hon och rörde och rörde. När det borde ha börjat hända något såg hon efter, satte igång plattan, lutade sig åter mot luckan och fortsatte röra. Gårdagens radio hade förkunnat att förra månaden hade slagit rekord i regn och Fixa begrundade detta en stund innan hon uttryckte sig.

Tänk att det har kommit noll komma sex meter regn. Det är ju lika långt som mellan hjärnan och hjärtat.

Brandvarnaren ylade och hon drog grytan från spisen, kranade i kallt vatten och lämnade fiaskot i diskhon. När fönstren var öppna flaxade hon med ett månadsmagasin om långväga resor under brandvarnaren och räknade till åtta då den brukade tystna och var sedan noga med att lägga tillbaka magasinet på samma plats för att slippa leta nästa gång sirenen skar i öronen, som hon en gång tvingats göra.

Hon satte sig och insåg att det var bäst att stänga fönstren, men allt hon förmådde var att se på dem och tänka tanken. Först när en bit av vinterns vissenhet svepte in och landade på mattan samlade hon initiativ nog för att resa sig och haka fast rutorna. Därpå satte hon sig igen och betraktade lövet. Det borde plockas upp. Av någon. Inte mycket krävdes för att lösa ett sådant problem. Allt som behövdes var att resa sig, nypa om det med tumme och pekfinger och lägga det i papperskorgen. Eller kasta ut det tillbaka till naturen. På grund av det senare blev det genast besvärligt. Så fort alternativ erbjöds blev det friktion i görandet eftersom hon måste ta ställning först och agera sedan. Klockans visare arbetade sig fram, men det var det enda som hände. När länge hade passerat reste sig Fixa och tog upp lövet, delade det längs den grova nerven, kastade ena halvan i papperskorgen och lät den andra vimla ut i vinden.

Så öppnade hon kylskåpet och sträckte sig efter vad som fanns närmast, i hopp och att det inte var en överbliven bakelse från senaste biomötet och just då ringde telefonen. Med luren halvvägs mot örat ångrade hon sig och vände en tanke att hon skulle lägga på igen, men den sortens beslut krävde noga överläggande där den egna bekvämligheten vägdes mot graden av oförskämdhet gentemot den ringande, varför hon fullföljde sin redan inledda intention. Rösten började prata.

Stående vid fönstret betraktade Fixa det kulna landskapet där en kråka flaxade baklänges i motvinden och hon svarade ja ibland, nej när det var befogat, men oftast ojdå, jaså eller nämen, allt efter behov. När prataren växlat upp mindes hon att frukosten ännu låg i hennes hand och två sekunder senare förnam hon att den faktiskt bestod av en överbliven bakelse från förra biomötet. Fixa lade ifrån sig luren, lutade sig över diskhon och spottade ut tuggan i det som var tänkt att bli gröt, slängde resten i soporna, diskade grytan omsorgsfullt och gjorde sig en kopp kaffe som varken blev för starkt eller för svagt, något som kom hennes hopp att börja lura i periferin. Först när hon tuggade på en rejäl bit smörgås med skivad avokado och hackad lök, mindes hon telefonpersonen och förde luren till örat. Den var engagerad i något som Fixa förväntades instämma i och hon tillmötesgick prataren genom att uttrycka ett jovisst.

Det hade hunnit bli förmiddag innan telefonaren sa att den hade annat att göra än att sitta där och snacka i telefon. Örat chockades av sin nyvunna frid och för att mildra diskrepansen tryckte Fixa på radion.

… trettionio dödsoffer när en sprängladdning detonerade i centrala Kabul. Av dessa var tjugoåtta skolbarn på utflykt till museet för …

Fixa knappade av radiorösten vars intention säkert var att skapa en bättre värld, men för Fixa sjönk humöret tillbaka till sitt ursprungsläge. Kaffet var urdrucket och hon glodde ner i den tomma koppen och uttryckte sig.

Låt resten av denna dag försvinna så obemärkt som möjligt.

Kanske skulle hon gå och lägga sig redan nu? Tanken framstod som så lyckad att hon vände om genom huset, snubblade i mellanrummet och hamnade på golvet med ömmande revben, blödande knä och skrapad höft.

Äckligt, tänkte Fixa där hon låg och tittade på sina blessyrer. Uppiggad av smärtan satte hon sig sedan och övergick till att betrakta interiören med hopdragna ögonbryn, samtidigt som hon med tummen försökte hindra såret att fläcka ner för mycket.

Vadan denna brunhet? frågade hon sina möbler, drog åt sig en storblommig duk hon aldrig hade tyckt om, men som hon hade liggande på bordet för den händelse att givaren skulle drabbas av spontan besökslusta, och torkade huden ren från blod. Med den handlingskraft som utmärker en människa trött på tristess och apati, skrek hon ut sitt nej, hävde sig upp och marscherade mot badrummet, för nu skulle här min själ hända saker.

Det var först efter att börsen blivit hittad i frysen och nycklarna funna på kroken i garderoben, (vilket var den sista plats hon letade på eftersom hon skruvat dit kroken just för det ändamålet att hänga nycklarna på den och därmed var det minst troligt att de befann sig just där), som Fixa insåg att det hade varit lämpligt med lite kläder. Tillbaka in i huset och på med strumpor, trosor, byxor och tröjor. Ut i hallen och ner med fötterna i tjockstövlarna, därefter resten. På väg mot Centrallorten stannade hon för tolv vildsvin, tre hjortar, en utomsocknes och en fasan. Färden flöt på i förrädiskt lugn och slutade vid färgaffären utan större intermezzon. I entrén öppnade hon för en annan kund som också var på väg in, men den gestikulerade åt Fixa att gå först. Fixa insisterade. Så även den andra. Där stod de och väntade ut varandra innan affären levererade en stämma.

Får jag be er stänga dörren, tack. Färgen fryser.

Då skyndade de att tränga sig in på samma gång, fastnade, tryckte på och resultatet var förutsägbart. Inför expeditens överseende granskning krälade de upp från golvet och återställde såväl kläder som burkar.

Jaha?

Den andra tog ett steg fram, bredde ut sig och talade.

Jag tror bestämt att det är min tur och förresten har jag bråttom.

Av dialekten gissade Fixa att kunden skulle ha vitt.

Jag ska ha vitt, sa kunden och Fixa vände sig bort och log.

Kalkvitt eller antikvitt? genmälde expediten, men då sträckte personen på sig och skakade på huvudet med en min som antydde att frågan var kränkande.

Dylikt är avsett för amatörer, kom det från kunden och när expediten förstod att den hade att göra med en konnässör, trädde den på ett par vita bomullshandskar, böjde sig ner under disken och fick fram en lunta som försiktigt placerades framför kunden. Här skulle expedieras. Varsamt bläddrande inleddes.

Golvet, upplyste kunden, är en blandning av statargrå och Tjernobylsvart. Vad tror ni om mjölktandsvit med en dragning åt albyl?

Expediten bläddrade fram föreslagna nyans.

Det kommer att uppstå en kombination som för tankarna till Kollwitz, om det är den effekten ni vill uppnå. Tro mig, det är det inte. Tillåt mig istället föreslå folkdansvit med en ytterst liten brytning av Lützendimma.

Det har jag redan på listerna. Det måste vara distinkt skillnad mellan list och vägg, annars går det inte. Vad säger ni om en mer cirkulär nyans?

Expediten nickade, tog av sig handskarna och lade dem åt sidan. Från en krok på väggen lyfte den ner ett sämskskinn, putsade bort något osynligt från ytan på disken, hängde tillbaka sämskskinnet och trädde ett nytt par vita handskar på händerna. Därefter böjde den sig ner och lyfte fram ytterligare en bok med vita nyanser med tillhörande förklaring att dessa var underkategorier till potatismjölsvitt. Trettiosju färgtoner veks åt sidan och medan den utomsocknes följde bläddringen med entusiasm gjorde Fixa motsatsen. I vetskap om att det skulle dröja innan kund och expedit kommit fram till konsensus, vandrade Fixa runt i butiken och stannade vid avdelningen för pyssel. Vad med bjäfs. Glitter och pärlor om vartannat, för att inte nämna pyttesmå tygfjärilar och bokstäver som, om Fixa förstod rätt, skulle klippas ut och fogas till sammanhängande haranger.

Vad folk slösar med sin fritid, tänkte Fixa. När hon gått igenom hyllorna en gång och ännu en gång och igen och igen blev hon avbruten av expediten.

Jaha? sa den med ögonbrynen uppkorvade mot hårfästet. Fixa hade förberett sig.

Rosa, sa hon. Rosa i exakt samma ton som vårens första lärkas första drill.

Vad ska du ha den till?

Till en byrå, sa Fixa och insåg för sent sitt misstag.

Matt eller blank?

Tja, den har ju blivit ganska sliten för jag ärvde den av …

Inte byrån, lilla vän. Färgen.

Jaha, sa Fixa. Lika matt som jag känner mig. Hon försökte sig på ett fniss i hopp om att samförstånd skulle uppstå. Ingalunda.

Till en byrå? Nej, det går inte. Den måste vara blank.

Jaså, sa Fixa.

Halvblank eller helblank?

Halvblank, sa Fixa.

Nej, det går inte till en byrå, sa expediten. Det måste vara helblank.

Jaså, sa Fixa.

Ska du ha helblank med siden- eller sammetsglans?

Öh … sa Fixa, sidenglans.

Går inte. Måste vara sammetsglans.

Jaså, sa Fixa.

Helblank lärkdrillsrosa med sammetsglans, alltså. Ska den vara heltäckande eller halvtäckande?

Heltäckande? försökte Fixa, men då måste expediten kamouflera sitt skratt med en hostning.

Inte till en byrå. Måste vara halvtäckande.

Jaha, sa Fixa.

Ska den vara ultrahalvtäckande eller extremhalvtäckande?

Det får du avgöra, sa Fixa nöjd med att ha kommit på ett sätt att värja sig från vidare alternativ.

Inte kan jag bestämma, sa expediten, det är ju du som ska ha den.

Jag litar på ditt omdöme, sa Fixa, men expediten skakade på huvudet.

Ultrahalvtäckande då, sa Fixa och visste redan vilken respons som skulle uppstå.

Nej, det går inte till en byrå. Extremhalvtäckande är det enda som gäller.

Tro det? sa Fixa.

Helblank lärkdrillsrosa med sammetsglans och extremhalvtäckande egenskaper, alltså, konstaterade expediten med åtföljande fråga om den hade uppfattat Fixas begäran korrekt. Fixa nickade.

Är du helt säker på det nu då?

Fixa nickade igen.

Pensel eller roller?

Ja tack, sa Fixa och kände sig rolig, men när expediten såg skarpt på henne sa Fixa snabbt att hon skulle be att få en pensel.

Till en byrå? utropade expediten. Nej d…

Roller då, sa Fixa.

Slät eller luddig? Slät.

Omöjligt. Måste vara luddig.

Jaså.

Helluddig eller halvluddig?

Halvluddig, sa Fixa samtidigt som hon insåg att det troligtvis var första gången i sitt liv hon någonsin sagt eller ens tänkt på det ordet.

Nix, sa expediten.

Helluddig, sa Fixa.

Japp, sa expediten. Du börjar ju kunna det här nu.

Tufsludd eller strävludd?

Strä…

Expediten skakade på huvudet.

Tufsludd, skyndade sig Fixa att säga.

Framåtrullande eller bakåtrullande?

Framåt?

Bakåt så klart. Helblank lärkdrillsrosa med sammetsglans och extremhalvtäckande egenskaper och helluddig bakåtrullande roller med tufsludd, alltså. Ett utmärkt val.

Fixa andades ut.

Vad fin min gamla bruna byrå ska bli, sa hon för sällskaps skull. Expediten stelnade till. Med burken halvvägs mot blandaren vände den sig sakta om mot Fixa.

Sa du brun?

Eh … nej, sa Fixa.

Brun? Varför sa du inte det ifrån början? Detta går ju inte. Är den mörkbrun eller ljusbrun?

Mörk, sa Fixa, men …

Gammelmörk eller avgrundsmörk?

Ajamen … sa Fixa, men då tog expediten de tre steg som krävdes för att ställa sig tätt inpå, siktade med vassa ögon rakt in i hennes och lutade sig fram.

Nå, hur mörk är den? väste den.

Lika mörk som i din trekammarbrunn, sa Fixa och kämpade för att varken backa eller darra på rösten.

Heliga enfald, flämtade expediten och korsade sig. Att måla helblank lärkdrillsrosa med sammetsglans och extremhalvtäckande egenskaper på en byrå lika mörk som i min trekammarbrunn och med helluddig, bakåtrullande roller med tufsludd dessutom. Nej, nej, nej det går inte. Vart går du? Hallå? Vänta …

Fixa väntade inte. Hon var redan utanför dörren där hon snubblade över ett koppel. I ena änden av kopplet stoppades därmed en dvärgpinchenschnauserpudrador och fyra meter åt andra hållet begynte en förfärad matte uttrycka sig.

Lilla vän, hur gick det? Hon rusade fram till sin lilla vän och började klämma på tassar och svans samtidigt som Fixa satte handflatorna mot asfalten och krälade sig upp. Knäet som hade börjat glömma sin tidigare smärta, påmindes om densamma och ömmade alltmer av sin förnyade markkonfrontation, men efter inspektion kunde Fixa konstatera att såret förblev stängt.

Stackars plutte, beklagade matten, mammas lilla snuttegull, dumma tant rycka så i kopplet.

Snuttegullet vände sig bort och log. Fixa lutade sig mot en gatlykta i väntan på att värken skulle lägga sig så pass att hon kunde stödja på benet igen, och medan hon stod där såg hon efter matten som nu hade lyft upp snuttegullet och bar det mot närmaste barnvagn, lade ner dvärgpinchenschnauserpudradoren på den spetskantade vita kudden och stoppade med all sin kärlek om den med den virkade rosa filten så att bara näsborrarna stack ut. Matten började rulla. Kort därefter kom en snorig man ut från apoteket med ett sovande spädbarn över axeln, stannade vid den plats där barnvagnen hade stått, såg sig om och kliade i sitt dammiga skägg.

Har du sett ed bardvagd här? frågade han Fixa som därmed pekade längre bort mot torget där ekipaget snurrade iväg. Pappan blev folkilsken och hastade efter.

Hallå där, ropade han och matten som var kapabel att lägga ihop två och två anade vad som nalkades och accelererade för att undkomma sin förföljare. Pappan gjorde detsamma för att hinna ifatt, vilket kom barnet att vakna, bli åksjukt, kräkas upp sin gamla välling och gråta. Lika illa mådde dvärgpinchenschnauserpudradoren som krälade ur sitt mjuka inferno och skuttade ur den skumpande barnvagnen för att springa österut där dörrarna till banken lämpligt nog öppnades.

Fy för ända in i mänsklighetens unknaste bajamajekluster vad här luktar förtryck, tänkte den lilla sönderavlade vovven när den kommit in i banken och fräste iväg mot närmaste fönster, välte benjaminfikusen i sin färd ut, sprätte iväg över torget som en dammtuss exalterad in absurdum, öste vidare genom bygden tills den mötte en mager sommarkatt som tröttnat på livet och låg i en grästuva för att invänta nästkommande.

Varför ligger du här, katt? frågade hunden som till följd av ett sorgligt valpstadium var altruistiskt orienterad.

Jag är slut som katt, jamade katten.

Dumheter, sa hunden. Följ mig.

Katten vars hopp hade släckts, men alls inte nyfikenheten, lyfte sitt beniga huvud och såg på sin nya bekant, frågade vart den skulle och fick ett svar som inte bara dög, utan även lockade. Därmed begav sig katt och hund tillsammans iväg för att knacka på hos en skrynklig utomsocknes dam som hunden hade fått berättad för sig och som vägrade dö för att hennes egen ägandes skog inte skulle avverkas och bli tryckimpregnerade trädäck vid hus som klarade sig utmärkt med de stilfulla små verandor som redan fanns. När hon såg hunden och katten sitta på sin trappa en morgon, gav hon dem mat och vatten och lät dem leva hos sig precis så fritt och vilt och tryggt som det anstår hundar och katter.

Fixa såg när hunden kom farande ut genom det öppna bankfönstret och benjaminfikusen som trillade efter, men det gjorde varken matten eller pappan. Spädbarnet såg ingenting. De försvann in i banken för att aldrig mer släppas ut. Fixa tröttnade och gick.

Några korsningar bort låg storvaruhuset som tillhandahöll allt vad en människa kunde behöva och mer därtill. Fixa parkerade, passerade ingången där tomteparaden anföll med sin intill orimlighet forcerade julstämning, hittade rätt avdelning, plockade till sig en burk med rosa färg och en pensel, avancerade vidare förbi julklappsnervösa kunder, stod i kö utan att snegla åt chokladen, betalade och gick. Tillbaka på parkeringsplatsen lade hon sina attiraljer på passagerarsätet, fäste säkerhetsbältet och skulle just starta motorn när en knackning på rutan avbröt hennes intention. Hon vevade ner. En yngling stack in sitt spetsiga ansikte.

God middag, uttryckte han sig.

God middag, genmälde Fixa och tog emot papperslappen han sträckte fram.

Vi är här för jästarbetarnas skull, upplyste ynglingen.

Jaså, sa Fixa och iakttog hur parkeringsplatsen fylldes av människor som med spänst och hängivelse kilade in flygblad under vindrutetorkarna där de geggades fast av regnet. Ynglingens avsikt var att fortsätta sin färde när Fixa kände att hon behövde göra en insats.

Yngling, sa hon, ni har stavat lite tokigt.

Jäst stavas som det låter, sa ynglingen.

Jaså, sa Fixa, annars har jag fått lära mig att det stavas med g.

Fel jäst, sa ynglingen. Du kan väl inte använda gäster när du kokar … eller jag menar, när du bakar bröd?

Nej, det är klart, erkände Fixa och eftersom hon ansåg ordväxlingen fullbordad ämnade hon veva upp rutan igen, men som kontakten redan var inledd såg ynglingen ett gynnsamt tillfälle till upplysning och omvändelse.

Alltså, började han, jästfabriken som ligger en mil härifrån har varslat samtliga anställda om uppsägning.

Jaså, sa Fixa.

De vill lägga ner för att flytta verksamheten till ett land där de varken behöver betala löner eller skatt.

Sådant händer, konstaterade Fixa och ynglingen nickade instämmande.

Så långt är allt bra, sa han. Problemet uppstår vid tullen.

Tullen? ekade Fixa.

Ja, tullen. Enligt de efterforskningar som vi jästarbetarsympatisörer har vidtagit, är det förbjudet att föra in mer än ett kilo jäst per person och dag. Hur tror du då att det blir med jäsningen?

Nej, det förstås, sa Fixa.

Några andra inhemska jästfabriker finns inte och konsekvensen, här sköt ynglingen fram ett krokigt pekfinger och drog effektfullt efter andan samtidigt som Fixa ännu en gång denna dag såg sig betraktad av en sträng blick, konsekvensen blir att vi samtliga kommer att hänvisas till den jäst som importeras och då kan du själv räkna ut resultatet.

Nämligen?

Jästbrist, sa ynglingen som alltjämt fixerade Fixa med skarpa ögon.

Dåligt, sa Fixa.

Eller hur? genmälde ynglingen. Därför genomför vi en manifestation här vid kommersens boning, för just det här varuhuset säljer den jäst vi är i behov av. Far har i alla tider inhandlat sin jäst här och farfar före honom. Vad farfars far anbelangar var inte varuhuset byggt, så jag antar att han köpte jästen direkt från jästfabriken.

Jo, det måste han ha gjort, sa Fixa.

Nu måste vi alla enas i kampen för jästarbetarnas skull, förkunnade ynglingen som av sin radikala vokabulär kände sig så samhällstillvänd att hans syn blev fuktig. Vi vill bevara vår jästfabrik. Själva har vi ingen makt att påverka, men det har de. (Härvid pekade ynglingen mot entrén innan han åter vände sig mot Fixa för att fortsätta deklamera.) Vårt behov av jäst upphör inte bara för att de upphör att sälja jäst, och de med sina kvantiteter kan påverka eftersom de förser hela Bortom Bakom med jäst.

Jaså, sa Fixa och såg hur alla aktivister som uppdraget till ära hade satt på sig vita kortärmade tröjor utanpå sina ytterkläder för att visa sin kåranda, började ställa sig på rad framför de parkerade bilarna, i avsikt att hindra dem från att ge sig av.

Men yngling, sa Fixa, varför protesterar ni inte borta vid jästfabriken?

Där är så lerigt, svarade ynglingen, och förresten kan vi passa på att köpa dunkar och ventiler och annat när vi ändå är här. Ajamen, det där blir ju inte bra. Kolla, det kommer att välta.

Så försvann ynglingen iväg för att förenas med några av sina vapenbröder som hade inlett ett talarstolsbygge bestående av lastpallar vilande på diskmedelsflaskor för nitton och nittio styck. Några sekunder senare kom en lövgrodegrön skördetröska farande och placerade sig strategiskt vid utfarten. Ur förarhytten klev Solke som i denna nödens stund övergett både drottning Kristina och Axel von Färsen, för att sälla sig till sina andra kamrater. Fler och fler bilister svängde in på parkeringsplatsen, men eftersom ingen svängde ut översvämmades både rutor och gångar med tutande trafikanter. Fixa gissade att situationen tänkte bli utdragen, så hon rotade i kassen, fick fram sin nyss inköpta bok, hittade en penna och skrev av vana sitt namn på pärmens insida innan hon började läsa. Redan efter halva första kapitlet lät det från sirener utifrån samhället. Inte heller ordningsmakten var kapabla att ta sig fram längre än till korsningen, där folk hade inlett ett egenhändigt påkommet parkerande av så alternativ art att trafikljusen kollapsade av nervositet.

Fy, vad här är uppställt, konstaterade en konstapel till sin kollega som var motvilligt imponerad av att de förtretade medborgarna hade lyckats få till en så förskräcklig röra.

Ja, svarade den, vi åker iväg igen.

Går inte, vi är redan inparkerade. Vi får megafonera.

Konstapeln fram med en tratt. Medan detta pågick vände Fixa blad och läste vänstra sidans översta mening som berättade om hur en skivbolagsdirektörs huvud skiljdes från den övriga kroppen med hjälp av tre busar och en bandsåg. Sedan ryckte hon till.

Skingra kreativiteten, plattnackar, ljöd det från korsningen utanför varuhusets parkeringsområde där megafonören väntade sig omedelbar och adekvat respons. Med uppdragna mungipor tog den emot kollegornas beröm för raskt avbryt av störande ordning och så skulle de just till att stuva in sig i sina bilar för att rulla därifrån. Aktivisterna behövde ingen megafon.

Håll flabben, kvissling, gastade den jästarbetarsympatisör som stod överst på lastpallarna och därmed var situationen oförändrad. Konstapeln blev kränkt. Den ignorerade kollegornas deltagande försök till tröst och grep ett nytt tag om megafonen för att yttra sin mening.

Bara för att jag har laglig rätt att beslagta och oskadliggöra blandade vätskor gör det mig inte till någon kvissling. Som om jag skulle behålla dem för eget bruk, va. Påståendet är oerhört, men det hör inte hit. Demonstrationen är otillbörlig, otillåten och dum. Om fem minuter ska ni vara väck, annars blir det vattenkanoner.

På det svarade demonstranterna inte. Fixa såg upp för att summera läget. Framför sig hade hon fortfarande samma lavendelblomsblå bil som trots knuffanden på framförvarande inte kom ur sin position. Utanför bakrutan trängdes två folkilskna tutare. Någon som ville få annat perspektiv på verkligheten hade klättrat upp på biltaket och såg sig om med händerna i sidorna och fladdrande kjol. Nedanför stod bilens ägare och skällde. En cyklist steg av sin cykel, hävde den upp på raka armar och inledde en framträngningsmanöver som var framgångsrik ända till utfarten, där Solke spärrade gluggen mellan skördetröska och stängsel genom att stå i armkrok med andra aktivister, trestämmigt sjungande we shall overcome. Cykelbäraren slängde sin cykel över det fem meter höga stängslet och försökte klättra efter, men blev genast nerplockad av resoluta jästarbetarsympatisörer. Fixa blev uttråkad av spänningsbristen och återgick till sin bok.

Folk som ännu inte hade begripit upprinnelsen till alltihop, blev insatta i sakförhållandet och givetvis uppstod splittring i frågan. De som försökte hålla sig utanför genom att vända sig bort och le, avkrävdes obevekligt svar om tillhörande falang.

Jag blir så förtretad, röt någon till en som bekände sig till motsatt fraktion och folk strömmade till för att instämma eller protestera. En åretruntboende utomsocknes ansåg sig utsänd att agera fredsmäklare, ett företag som ansågs stötande, men saken löste sig av sig själv när den av olika anledningar uppretade skaran kom överens om att den inte förstod utomsockniska.

Som inte mycket annat fanns att göra började kön till korvvagnen ringla sig längre, även om den som kö betraktad mer påminde om grupperingar och solitärer. Ut ur varuhuset kom nu två av de fem konstaplar som tjänstgjorde i Bortom Bakom och med sig hade de åtta förpackningar med slangar. I expressfart nalkades ett förbannat butiksbiträde som begynte yttra sig.

Månne konstaplarna står över lagen?

De två såg förvånade på biträdet. Så gjorde även folkmassan.

Åtta slangar är inte gratis. Vi har övervakningskameror här och antingen lämnar ni tillbaka slangarna eller betalar dem. Om inte ringer jag era tre kollegor. De står redan redo att ingripa där borta, ser jag.

Därmed viftade biträdet mot korsningen där resten av ordningsmakten undrade vad som försiggick. Inför allmogens flin såg den ena polisen generat ner i asfalten.

Gå du in och betala så läser jag bruksanvisningen så länge, sa den till sin kollega som med börsen i näven försvann i varuhuset igen. Tjugo minuter senare återkom den.

Det var kö ända bort till sybehören, men titta, de hade muffins med citronkräm för bara fjorton och nittionio. Den andra konstapeln lyste upp. Sen stod de och mumsade på var sin muffins i hopp om att börja begripa hur slangarna skulle kopplas ihop. Detta skedde inte.

Nej, nu får det hända något, sa den ena konstapeln till den andra, torkade av smulorna från uniformen, vände sig till kollegan och höll upp vattenslangarna med tillhörande kommentar att det ju bara blev en enda krusidull. Kollegan nickade oförmögen att annat göra, kliade sig och skänkte en längtansfull suck hem till stationen, kaffemaskinen och automaten med förplastade mazariner som smakade tall. En demonstrant såg konstapelns vissna uttryck, tolkade den som en längtan efter något onåbart och sådant begrep sig en demonstrant på. Den masade sig fram för att bistå i polisens bryderi.

Vi börjar om från början, sa den och drog i en slang. Demonstrantens demonstrantkompis lade sig i och drog åt andra hållet så att alltihop lossnade och sedan var det bara att försöka montera ihop igen, vilket tog tid. Den första demonstranten demonstrerade med hjälp av bruksanvisningen hur det skulle gå till, men härvan var snart ett faktum, vilken kom ytterligare en demonstrant att intressera sig fram.

Nej, det där försökte jag förra sommaren, sa den. Omöjligt. Jag fick svetsa ihop dem.

Svetsa? sa ena konstapeln. Har vi någon svets i bilen? I

nte vad jag vet, svarade poliskollegan, de kanske har någon att sälja.

Dyrt, sa första demonstranten, vi gör om det igen. Efter fjorton försök hade poliserna slutligen två långa slangar hopkopplade av fyra och de tackade för hjälpen genom att skänka demonstranterna sina överblivna muffinsar.

Var är kranen? undrade polisen som hade betalat. Vänta, jag går in och frågar.

Strax kom den utsläpande på samma expedit som hade anklagat dem för stöld. Att spruta vatten på deras kunder. Som om inte regnandet var nog. Först när konstaplarna hotade med vite, böter och straffavgift, instruerade biträdet hur de skulle få vatten i sina slangar, kranen vreds runt och poliserna siktade. Folk klev in i bilarna, sina egna eller andras, i väntan på att ordningsmakten skulle tröttna, och Fixa upptäckte plötsligt att hon hade en yngling sittande i passagerarsätet.

De tröttnar snart, sa den, på vilket Fixa svarade jaså och när vattenbombningens önskade effekt uteblev sa ynglingen vad var det jag sa och försvann ut för att ansluta sig till sina jublande medaktivister. Fixa vände sig till vänster. Personen i förarsätet i bilen bredvid vände sig på samma gång åt höger och Fixa kände igen Sillen som kände igen Fixa och båda nickade hastigt åt varandra innan de åter koncentrerade sig på sina böcker. De två konstaplarna hade efter misslyckad insats gått iväg för att sammankalla till krismöte med sina tre kollegor som misslyckats med att bringa ordning i korsningen. Alla väntade.

Ska vi inte …? frågade den ena polisen.

Jaeee … svarade en av de andra.

Det är vårt sista trumfkort, menade den första som nu upplevde att mazarinautomaten ropade i falsett efter den.

Men det tar vi bara till i yttersta nödfall, påpekade en försiktig konstapel.

Joo … svarade en av ängslan näspetande kollega, men kan inte detta räknas som yttersta nödfall? Jag tror att överkonstapeln kommer att ha överseende den här gången.

Som när vi använde detta vapen i somras, eller? påminde dem en av konstaplarna som hade tvingats sitta vid ett skrivbord och sortera gem hela augusti som uppfostrande åtgärd för att ha tagit till deras nödvapen.

Ajamen, det var ju en hel konsert, invände näspetaren. Och vad skulle vi ha gjort? Det urartade sig något kopiöst.

Jaja, sa den forna gemsorteraren, men jag tar inte på mig något ansvar.

Men det gör jag. Hit med megafonen så vi kommer härifrån någon gång.

Därmed klättrade den mazarinlängtande polisen upp på en trafiksignalstolpe, ställde sig med ena foten balanserande överst och började megafonera. Hela parkeringsplatsen tystnade. Hela korsningen tystnade. Alla som befann sig inom hörhåll tystnade. Kunde det verkligen vara sant? Ingen vågade tro på vad de just hade hört och ingen vågade lita på att den som stod bredvid hade uppfattat informationen korrekt, så samtliga höll sig stilla och väntade på en eventuell upprepning av meddelandet. Van vid denna sena reaktion förde konstapeln megafonen till munnen.

Jag upprepar: alla som självmant upphör med demonstrationen får gratis korv.

Mer krävdes inte. Först ut var Sillen. Han navigerade sig fram mellan folk och fordon med den skicklighet som anstod någon som ständigt var beredd på situationer som denna. Trots trängseln och den hastigt uppkomna folkrörelsen mot korvvagnen, tog ingen anstöt av hans framfart, emedan den med sin diskretion och skuggartade akrobatik närmast var att betrakta som ett ingenting. Att han också hamnade först i kön fastän han inte ens varit i närheten av korvvagnen för bara ett par sekunder sedan, var det heller ingen som anmärkte på. De tittade upp och där stod han och hade vad de antog gjort så hela tiden. Korvförsäljaren försäkrade att det inte alls krävdes någon vit kortärmad tröja utanpå ytterkläderna för att godkännas vara demonstrant, det räckte så bra med att bekänna. Informationen därom hade ännu inte nått den åretruntboende utomsocknes som vid ordet gratis hade fått nervösa ryckningar, och därför inledde den en avklädningsmanöver av närmast stående äkta atkivist som svarade genom att slita åt sig den utomsocknes pipa för att ha något att knacka den i huvudet med. Solke begrep att korven skulle räcka åt dem alla och klättrade lugnt in i sin lövgrodegröna skördetröska, konstaterade att den inte ville starta, klättrade ut och samlade ihop några av sina kompanjoner.

Vi får flytta åbäket, sa han. Hugg fatt, pojkar.

De vittröjade personer som kände sig manade, tofflade runt fordonet, placerade sig på lagom avstånd från varandra, hojtade att de hade bra tag och så lyfte de tröskan så att blodådrorna svullnade upp på deras halsar.

Höger, höger, höger, kommenderade Solke och de lufsade åt höger.

Vänster, vänst… nej, höger, gastade Solke och den förvånade skördetröskan kände hur den dansade ut genom grindarna omkring en halv meter ovanför marken innan pojkarna var nöjda och släppte ner den utanför stängslet.

Ja, nu ska det sitta bra med en korv eller två, sa Solke och de slasade sig fram bland övriga korvjägare. Utfarten var fri. Ingen var intresserad av att komma iväg. Alla bidrog till att bilda en så kallad kö till korvvagnen och korvvagnsinnehavaren som såg sin popularitet stiga levererade gratis korvar, samtidigt som den noga höll reda på räkningen för att kunna skicka korrekt faktura till ansvarig myndighet. Efterhand som folk, aktivister eller inte, fått sina korvar, rullade de ut från parkeringsplatsen lugnt och städat. Fixa satt fortfarande inklämd och läste just en rad om någon som skar sig en bit människokött, när ett tunt finger pickade på rutan. Hon öppnade rutan med upprört hjärta.

Jag fick en till dig också, sa Sillen och sträckte fram en korv med bröd och senap. Knappt hade Fixa hunnit säga tack förrän Sillen skyndat bort för att sätta sig i sin bil och där satt de sedan, koncentrerat gloende rakt fram medan de väntade på att komma loss. Vid grinden knackade ynglingen på Fixas ruta.

Kan du köra mig till skomakaren? frågade han. Jag fick en skördetröska på tån.

Fixa tittade ner på hans fot och undrade om inte vårdcentralen vore att föredra.

Va? sa ynglingen. Kan de laga skor?

Eftersom Fixa inte gitte förklara bad hon ynglingen hoppa in, körde honom till närmaste skomakare och styrde därefter hemåt. Bakom henne samlades snart en rad av trafikanter som blev folkilskna av att tvingas hålla hastighetsbegränsningen. Närmast bakomvarande bilist löste problemet genom att skjuta iväg sitt helljus, vilket ledde till att Fixa bländades. Hon akutbromsade. Kaninen hade kommit precis när hon tvingades blinka mot den bakomvarandes blixtattack och ryggen blev fuktig av den förskräckliga situationen. Hon svängde in på nästa avfart åt höger medan trafikanterna accelererade förbi. Den lilla fiskebyn bestod av små hus och trånga gränder och inte förrän nere vid det som en gång hade varit en hamn kunde Fixa hitta en plats att parkera på. De vintertomma husen som numera utgjorde lekstugor åt utomsocknes, kantade hennes vandring tillbaka upp på genomfartsleden där hon redan på långt håll såg djuret ligga vid kanten. Närmare och närmare kom hon trots att hon hellre ville längre och längre därifrån och väl framme försökte hon inbilla sig att kaninen bara sov. Utan att veta nästa drag lyfte Fixa upp kaninen och den låg i hennes händer, alldeles varm och mjuk och död. En tår letade sig ut ur ögat, föll från kinden och landade på kaninens päls.

Alla viltolyckor skulle rapporteras, mindes Fixa, men hur? När hon vände sig runt såg hon bara svarta fönster, bakom vilka endast tomhet rådde. Med ett undantag. Det lyste från en gavel och så fort hon såg dit drogs gardinen för igen. Fixa blev resolut. Hon iväg till huset och knackade på. En man med grå skäggstubb, grå ögon och rygg böjd av att ha utsatts för många års sidvind, kikade på henne genom dörrspringan.

Jaså det är du, sa invånaren.

Vem? frågade Fixa den främmande gubben som svarade enligt egen tradition.

Det regnar. Blåser gör det också. Fast det har det alltid gjort här. Första gången jag skulle följa med farfar i båten, jag var inte mer än fem, gungade det så jag trodde jag skulle dö, men farfar sa till mig att inte gnälla så förbannat och då gick det över.

Jaså, sa Fixa.

Ja, sen vande jag mig vid det också. Mina syskon fick spela fotboll och gå i skolan, men jag skulle hjälpa farfar i båten. Ja, så var det och det var inget att fästa sig vid. Att klaga för farmor var inte att tänka på, för då tog hon träsleven och så var diskussionen avslutad, så kallat.

Gubben gläntade lite mer på dörren, men höll den på plats med armbågen medan han grävde upp en ask ur bröstfickan och nöp ihop en pris snus som han geggade upp under överläppen.

På den tiden visste vi hut, sa han.

Jo, det är klart, svarade Fixa.

Nu är alla borta.

Jaså.

Farfar är död och farmor är död och alla syskon är döda. Ja, utom Gerd förstås för hon dö redan i vaggan. Och grannarna är döda och Sixten är död och med Per-Ove vet jag inte så noga, men han har inte skickat julkort på flera år så han måste vara död han med.

Ojdå, sa Fixa.

Fast det är lika bra det, konstaterade gubben och andades ljudligt in genom näsan.

Jaså.

Nu är allt så hemskt och förfärligt. Bara mord och krig och elände. Annat var det på min tid. Det var enklare på något vis. Som en idyll.

Jaha.

Jag började jobba när jag var fem. Nu finns det ju inga jobb. Vad ska folk göra annat än att slå ihjäl varandra?

Nej, det är klart …

Förr var det människor i vartenda hus här. Nu är alla borta. Tomt och tyst och mörkt. Men det är lika bra det. Det finns folk så det räcker. Ett förskräckligt rännande. Det enda besvärliga med att bo kvar här är att tvingas gå ner i källaren på midsommarafton och inte våga sig upp förrän sista juli. Men det går det med. Vad är du för en förresten? Nä, det springer så mycket löst folk.

Så smällde gubben igen dörren och Fixa hörde hur fem lås vreds om. Med kaninen vilande i händerna började hon följa den krokiga vägen ner mot havet och sin parkerade bil. Det enda anständiga vore att ge kaninen en ordentlig begravning, men hur skulle det gå till, utan spade, låda och blommor?

Hoho, ropade någon bakom henne och när hon vred sig mot rösten såg hon hur en annan man stod i en annan dörröppning och viftade. Med alla fördomar som skydd, betraktade hon hans glänsande läderbyxor försedda med hängslen, hans bara fötter och nakna överkropp, nickade en hälsning och vände för att fortsätta så långt iväg hon kunde.

Hoo hoo … ropade han igen och innan Fixa svängde om för att sin artighet trogen gå bort till honom, förbannade hon att hon blivit så hårt uppfostrad. Motsatsen var vad hon ville, men nu var världen beskaffad som den var och att gå emot sin egen bestämmelse lät sig inte göras.

Behöver du hjälp, kära lilla barn? frågade han och tittade på kaninen i Fixas händer. Att bli kallad ett kärt litet barn tyckte hon inte ens om när hon verkligen var ett kärt litet barn, än mindre nu och särskilt inte av någon i hennes egen ålder och karl tillika. Fixa valde mellan att bli kränkt eller folkskygg. Hon bestämde sig för något mittemellan.

Nej tack, sa hon och vände sig om för att gå, men då bad han henne att vara så vänlig och komma in.

Nej, jag vet inte …

Jodå, kom nu, sa han och föste in henne i hallen, stängde dörren och ställde sig med ena handen på dörrhandtaget och den andra på sin ormtatuerade höft, slöt vänstra ögat och verkade ta tillfället i betänkande, insåg att han hade övertaget och tog ett par steg in i hallen med Fixa backande framför sig.

Jag har kört på den, sa Fixa mest för att avleda uppmärksamheten och höll fram kaninen.

Söta lilla du, så tragiskt, sa mannen med en blandning av olika slags utomsockniska, utan att se på kaninen. Sådant här måste vi bistå varandra med. Vad heter du?

Bry dig inte om det du, tänkte Fixa och svarade med sitt rätta namn. Vad den andra hette glömde hon redan sekunden efter han hade sagt det.

Det var ett fint namn, sa mannen och studerade henne uppifrån och ner och tillbaka upp igen, medan hon önskade att hon var en ouppfostrad människa som drämde motbjudande karlar i huvudet med påkörda kaniner. Hur skulle hon krångla sig ur belägenheten utan att riskera väcka förtret och utan att försätta sig i det läget att han fysiskt hindrade henne från att ge sig av? Hon sneglade mot dörrhandtaget och utförde en hastig kalkyl, men nästa fråga väckte hennes hopp.

Var kommer du ifrån?

Hans silkeslena röst formulerade det som skulle ge henne chans att förvandla sitt underläge till övertag, för hon visste att så snart hon avslöjade sin adress, uppstod hos människor de mest besynnerliga reaktioner, vid vilka Fixa var van, men aldrig hade lyckats utröna orsaken bakom. Strax skulle han blekna och önska henne därifrån fortast möjligt.

Lillmosa, sa Fixa och vände blicken rakt i hans, korsade armarna och log.

Vad sa du? viskade mannen med kinder vita som kokt torsk.

Lillmosa, upprepade Fixa överdrivet artikulerande, varpå mannen stapplade två steg och dunsade ner på en stol, samtidigt som han stirrade på henne som om han befarade att hon var en utomjording. Än en gång visade det sig frammana stora darren, men den här gången på ett sätt som kom Fixa att undra om det verkligen var till hennes fördel.

Ojojoj, stammade mannen fram, min morfar dog för tretton år sedan. Han kom också från Moslilla.

Lillmosa, sa Fixa dröjande.

Och en gång körde han också på en hare.

Kanin, sa Fixa osäker om hon skulle anse den här personen vara tillräknelig.

Det kan inte vara en slump. Du måste vara en hälsning från min morfar. (Här vände sig Fixa bort och log.) Jamen, allting stämmer ju. Moslilla. Haren. Tretton år. Och han hade också en fru som hette Trixa.

Fixa, sa Fixa.

När mannen började snyfta var det till Fixas förskräckelse, för av erfarenhet visste hon hur lång tid det tog att få förtvivlade karlar att bli något så när, men bestämde sig för att hans nuvarande tillstånd var att föredra. Det här var något som hon bättre visste hur hon skulle hantera och därmed var hon utom fara.

Såja, sa hon sakta. Din morfar vill bara berätta hur mycket han tyckte om dig. Då började mannen böla ännu värre. Fixa suckade.

Han har sett hur du har kämpat, fortsatte hon, när han hela tiden har funnits hos dig som en beskyddande … eh, gast.

Moslilla. Nej, nu tror jag att jag blir religiös.

Mooorfaaar, brölade mannen rakt ut i luften, älskade morfar, vad jag har väntat på dig.

Fixa avvaktade, men det tog inte så lång tid som hon hade befarat för ett par sekunder senare satt han som en hickande hög och vände sig svullet upp mot henne.

Var har han gömt väskan?

Väskan? frågade Fixa.

Ja, den röda kappsäcken full med … eh, papper som han hann göra sig av med innan de sköt honom.

Fixa studerade sina kängor. Folk var sig lika. Hon blundade och vände sitt ansikte mot taket innan hon förkunnade att han skulle leta på vinden. Mannen for upp. Nu hade han varken tid med harar eller gäster.

Så synd, sa Fixa. Tack för ett besynnerligen intressant samtal.

Jajaja, det blir säkert bra med det, adjö, adjö, hejdå, hej, hej.

Han öppnade dörren och puttade ut Fixa som tog sin döda kanin och gick. Nere vid stranden letade hon upp en fin plats med sand och tuvor, lade djuret så försiktigt hon kunde, klappade det och reste sig. Egentligen vore det väl till pass att sjunga något, men den enda visa hon kunde komma på var Fredmans sång nummer tjugoett, vilket var både opassande och olämpligt även för någon som inte var andligt lagd, så det melodiösa inslaget fick vara. Resten av vägen hem torkade hon kinderna efterhand som det behövdes. Lusten att måla om byrån hade försvunnit. Hemma ringde telefonen så snart hon satte i nyckeln och motvilligt skyndade hon sig att låsa upp för att svara.

God afton, sa luren.

God afton, svarade Fixa.

Det här är överstapel … nej, jag menar överkonstapel Mjuk. Är det möjligen med Fixa jag talar?

Ja, sa Fixa. Har det hänt något?

Hänt och hänt, sa överkonstapeln. Var befann du dig mellan halv två och fyra noll noll, dags dato?

Jag var först i storvaruhuset i Centrallorten och därefter blev jag av uppenbara skäl kvar på parkeringsplatsen, upplyste Fixa.

Överkonstapel Mjuk blev skarp i tonen.

Är ni möjligen en av de terrorister som iförda kortärmade vita tröjor ovanpå ytterkläderna invaderade parkeringsplatsen och barrikaderade densamma i akt och mening att påtala ert missnöje över jästarbetarnas belägenhet, vilket fick till följd att nämnda parkeringsplats belamrades av vägfarande av allehanda slag, vilket fick till yttermera följd att vägkorsningar och trafikljus risade ihop på grund av den nalkande högtidens myckna ruljangs, på vilket lösningen bestod av korv med bröd för sjutusennittioåtta skattekronor, utöver de ettusenniohundratjugofyra penningar för åtta vattenslangar inhandlade i samma varuhus, som för övrigt saknade avsedd verkan?

Nej, svarade Fixa.

Överkonstapelns tonläge förändrades drastiskt.

Jaså inte det? sa den vänligt. Vilken lättnad. Jag kontaktar er med anledning av att ni har tappat en bok på parkeringsplatsen. Ni har skrivit ert namn på pärmen och det fanns bara en av er sort i telefonkatalogen.

Ojdå, sa Fixa, den måste ha kasat ut när jag fick … när jag öppnade dörren.

Sådant händer frun, sa överkonstapel Mjuk. Det finns här på soffbor… på stationen. Ni kan återfå den mot beskrivning.

Jaha, sa Fixa, den handlar om den doktor som …

Inte nu, avbröt henne polisen, och avslöja för bövelen inte slutet. Eh, jag menar, det går bra att hämta boken efter helgen.

Jaha, tack då, sa Fixa och de skulle just avsluta samtalet när hon mindes olyckan. I utförliga ordalag redogjorde hon för det lilla djurets öde och överkonstapeln lyssnade på alltihop innan den talade.

Kanin? Nej, sådant anmäler du inte. Den tar du med dig hem och äter.

Jaha, sa Fixa.